Zadie Smith - The Autograph Man

Zadie Smiths andra roman blev inte särskilt väl emottagen av kritikerna, och inte heller jag tyckte den var särskilt bra. Det dröjde bra länge innan jag förstod vart boken var på väg, karaktärernas motivation var svårbegriplig, och varken diskussionen av religion eller diskussionen om kändisskap kändes särskilt intressant. Hon tycks här ha fortsatt lite i samma spår som White Teeth med att skapa karaktärer som har de mest märkliga korsningar av religiösa och etniska tillhörigheter (här med en judisk-kines som huvudperson). Möjligen har mina svårigheter med boken att göra med att dessa kombinationer var ännu mer svårgenomträngliga. Faktiskt påminner mina svårigheter med denna lite om de med Buddha i Las Vegas: jag hade svårt att förstå vad huvudpersonens problem var.

Denna läste jag under sommaren.

Siddhartha Sebastian Larsson - Buddha i Las Vegas

Mer kompislitteratur. Larsson är en studiekamrat till min vän Rasmus, och detta är den första delen i en trilogi, där den andra delen heter Göteborg är alltid någon annanstans, och den tredje fortfarande är under produktion.

Jag gillade det här rätt bra. Så mycket att jag kan tänka mig att betala för att läsa den andra delen (som inte finns på det lokala stadsbiblioteket). Det är litteratur som uppfyller många av de värden som Malte Persson lyfte fram i essän "Realism och andra konster": världen finns på sidorna, ett stort ordförråd används och känsloläget är nästan utstuderat storslaget. Karaktärerna gör saker, snarare än att bara fundera över saker och ting.

Stilen i boken är präglad av många, korta meningar som skapar en lätt febrig, rastlös stämning - en känsla av högt tempo. Möjligen är detta ett resultat av ingripanden från hans korrekturläsare, som han tackar för de många "stryk kommatecknen, Sid". Denna stämning funderar ofta bra och är kongenial med bokens handling, men ibland fick jag på något sätt intrycket att stämningen skulle vara mer lugn och lyrisk, där handlingen stannade upp och det var dags för berättaren att reflektera. Jag vet inte riktigt hur man åstadkommer det. Men här hade behövts en lite större repertoar av meningskonstruktioner. Ett annat stilistiskt problem: boken varierar mellan att vända sig till läsaren för att pedagogiskt förklara exv. pokertermer och att i nästa stund bara köra på. Vad är poängen med det?

Boken känns väldigt Lundellig. Detta intryck kommer nog främst av att jag vet att Larsson gillar Lundell rätt mycket (jag har inte läst någon av hans romaner), men också av själva tematiken: den halvt självbiografiska, generationsromansaktiga historien om en ung man som försöker hitta rätt i livet. Med detta kommer en del problem kring hur berättelsen ska bedömas: som självbiografi eller roman. Givetvis kan man bestämma sig för det senare, men jag får likväl känslan av att Larsson själv nog skulle försvara en del passager med att "det var så det var".

Men de största problemen tycker jag finns i berättelsens struktur. Den vanliga berättande texten i jag-form avbryts ibland av stycken i kursiv, där det tycks vara ett slags andra jag som tar sig in och berättar. Reglerna för detta jag kändes dock lite oklara på ett sätt som störde mig. Ibland var det här jaget närmast en egen person, som satt bredvid Sid och Profeten när de var ute och åkte bil. Är det ett framtida jag eller ett idealt jag? Ibland verkade den här personen ha tillgång till Sids tankar. Ibland var det Sids egna tankar, som i kapitlet på sjukhuset.

Det andra problemet gäller Sids väg mot upplysning och lycka. Jag tycker nämligen inte att det görs särskilt klart vad Sids problem egentligen är. Jaget i de kursiverade delarna verkar inte gilla att han spelar poker, men Sid själv verkar inte lida, och sysslan har egentligen inga särskilt dåliga konsekvenser för honom. Han kommer tvärtom ut på en massa intressanta äventyr som han kan berätta om i en bok sedan. Avsaknaden av en far är en genomgående tematik, men inte heller här verkar det finnas en story om varför detta är så dåligt för Sid. Han verkar som sagt klara sig alldeles utmärkt. Om det ska vara en vandring mot någon slags buddhistisk insikt är det inte särdeles klart vad den är.

Jean Rhys - Good Morning, Midnight

Jag läste första halvan av denna roman under semestern, men sedan glömde jag bort den ett tag och tog nästan halva under denna helg i augusti.

Jag började läsa den pga. titeln och för att baksidestexten sa att den handlade om "a young woman [...] teaching herself indifference". Det kunde eventuellt anknyta en del till mitt eget romanprojekt. Jag upplevde den dock som kryptisk. Romanen handlar om en Sophia Jansen (vars namn jag inte uppfattade under bokens gång) som lever i Paris, har ont om pengar, arbetar lite, är ute i nattlivet, dricker en del, med mera. Men om det finns någon progression eller story i det som händer så gick det mig helt förbi. Jansen genomgår inte någon särskild utveckling eller så. Inte heller fann jag någon särskild glädje i stilen eller detaljerna, annat än som källa till tidens tänkande.

Boken kanske kan vara användbar som källmaterial för en viss mentalitet (att vara fäst vid sin smärta) och destruktiva beteendemönster som kan få utlopp under vissa socioekonomiska omständigheter. Hur kan Jansen ha råd att bo på hotell om hon samtidigt inte ha några pengar? Hur mycket av detta är förändrade relativkostnader och hur mycket är omedvetenhet om privilegier?

Franz Kafka - Der Verschollene/Amerika

Jag läste den här i våras, medan jag var i Nederländerna, som en del av Rasmus och min läsecirkel.

Vad som framförallt präglade mina tankar om den här boken var hur långt det gick att läsa den som realism. Här finns sofistikerad psykologi, bred samhällsskildring (klasskillnader!) och inte många kafkaiskt övernaturliga inslag, som i Processen. Jag tänker att det i synnerhet vore roligt att återvända till det andra kapitlet, när Karl Rossman befinner sig i New York. Där fanns det intressanta modernitetsteman. Robert Crumb insisterar på att boken är satir, men något sådant kunde jag inte se i den. Skada bara att den inte är fullbordad. Men det märks ändå på formuleringarna att det är en mästare i arbete.

Se även textfilsanteckningar.

Gustave Flaubert - Madame Bovary

Jag läste den här för första gången i somras. Mycket intressant, njutbar och lätt att ta sig igenom, om än ingenting som engagerade mig till hundra procent.

En sak som förbryllar mig lite är när jag jämför handböckernas och många kritikers ord om Flauberts "objektiva" stil. Efter att ha läst Booths "Rhetoric of Fiction" tycker jag det är uppenbart att även i detta verk har den implicite författaren åsikter om det den ser och de saker han låter karaktärerna göra. Det finns en fåtal uppenbara värdeomdömen, men framförallt handlar det om att det universum som han målar upp och de aspekter av människor han framhäver, där alla människor framstår som fåfänga, moraliskt undermåliga eller naiva/puckade. Jag fattade inte direkt sympati för någon, utom möjligen Charles som jag tyckte blev oförtjänt hårt straffad på slutet. Han är visserligen lite dum, men jag tror inte han någonsin ville någon illa. Någon sa att Charles betraktar Emma som ett ting, men han ser henne också som mer intelligent än honom själv och låter henne hantera hushållets ekonomi utan reservationer.

Möjligen är detta tänkt som fällor för läsaren - att man inbjuds till att fylla i sina egna sociala fördomar när man värderar alltsammans. Jag kom på mig själv med att hela tiden vilja försvara Homais, och tycka att det var orättvist när Flaubert lät honom vara ansvarig för att stalldrängen förlorar sin fot. Jag kan inte låta bli att misstänka att Nabokov gillade Flaubert pga. deras gemensamma avsky för småborgare.

Sara Danius säger en del intressanta saker i sitt förord, men tonen är lite väl förnumstig. Här finns hur som helst en bra uppräkning av ett antal stilelement som är centrala: Den indirekta anföringen (eller fri indirekt stil). Förmänskligandet av döda föremål och abstraktioner (blicken vandrar etc.). Yttre beskrivningar snarare än redogörelser för känslotillstånd (munnen gapar snarare än är förvånad, men nog väljer Flaubert detaljer som leder tankarna i en viss riktning). Kursivering av ett ord markerar en kliché. Det nämns också förkärlek för adverb, satser som staplas på varandra utan konjunktioner, felaktigt placerade och, skiljetecknens rytm, och några saker till, men de har jag svårare att se. James Wood hyllar Flaubert och tycker han är den moderna prosans fader, och framhäver då den (huvudsakligen) anonyma berättarrösten och, mest intressant, de många talande detaljera.

En karaktärslista och en massa intressanta iakttagelser.
Julian Barnes diskuterar olika översättningar och säger, vad det verkar, en del intressant om Flauberts stil.

Marguerite Duras - Älskaren

Den här läste jag som en del av Rasmus och min läsecirkel.

Detta föll mig inte särskilt i smaken, lite på samma sätt som Hemingway, fast det jag störde mig på hos honom är närmast ännu mer extremt här. Det är väldigt abstrakt (personerna har inte ens egennamn) och sparsmakat. Saker och ting händer, men det ges inte mycket upplysningar om personernas inre liv, vilket gör det svårt att tolka dem, och svårare att köpa de ganska märkliga beteenden som finns här.

Här finns också ett förhållande till verkligheten som är knepigare än Strindberg. Enligt Wikipedia finns det en lös förankring i Duras biografi. Hennes familj bodde verkligen i Franska indokina, Duras har uppgett att hennes mor och äldre bror slog henne och hon ska verkligen ha haft en affär med en lite äldre kinesisk man. Samtidigt är det tydligen fiktion. Men om det är det, så får blir det svårt att se poängen i väldigt mycket. Kärnproblemet är egentligen berättartekniskt, samma som i Bohmans Den andra kvinnan, nämligen att Duras porträtterar en karaktär som är lik henne själv alldeles för positivt för att jag ska köpa det och känna sympati. Hon tillskriver sig själv lite väl mycket kontroll i förhållandet (med en man som är 27 när hon är 15), och honom alldeles för starka känslor för henne. Att en 27-årig man blir genuint förälskad i en 15-åring tarvar helt enkelt lite mer förklaring för att bli trovärdigt. Slutet med älskaren som hör av sig femtio år senare och säger att han fortfarande älskar henne kändes som önsketänkande. Varför skulle han ringa, och först när han var i Paris?

Allt detta är synd, för här finns egentligen en väldigt intressant historia om en obehaglig familjemiljö i en intressant kolonial kontext, som jag tror hade blivit väldigt intressant om man bara hade broderat ut den mer. Exakt hur fattiga var de? (D får ju trots allt gå en universitetsutbildning.) Vad handlade den misslyckade investeringen om? Hur såg de etniska relationerna ut närmare? (Det var ju inte bara spänningar mellan européer och asiater, utan även mellan kineser och khmerer (?)). 

När jag och Rasmus diskuterade den föreslog han två väldigt bra saker. För det första att berättarjaget egentligen framstår som mycket mer sargat än vad hon utger sig för att vara. Men detta verkar aldrig bekräftas av den implicita författaren. En andra sak är tanken att boken är skriven utifrån punkter, som författaren sedan går fram och tillbaka från. Om än det kanske tillskriver boken lite mer form än vad den har, så är det en intressant idé för hur man kan skriva en roman.

Elise Karlsson - Linjen

Jag läste denna sommaren 2015, ganska snart efter att jag kom hem från Nederländerna, och diskuterade den med Urban.

Det som skrevs kring boken när den kom vill jag minnas handlade mycket om de politiska kopplingarna, "arbetslinjen" etc. Och till skillnad från Elin Grelssons roman så finns det lite politiska toner i texten, med glasrutorna som återkommande symbol - att befinna sig innanför eller utanför.

Men överlag är mitt intryck ganska starkt präglat av den breda generaliseringen sparsmakade kontra pratiga författare, där den här boken hör till den förra typen, och jag föredrar den senare. Mycket är oklart kring huvudpersonens motivation, och saker och ting verkar hända rätt slumpmässigt. Ska mån hålla på henne, eller tycka synd om henne, eller om hon är en everyman, varför ska man bry sig? En kafkaparallell (till "Framför lagen") är fyndig men byggs inte ut till något större. Många av Malte Perssons invändningar mot svensk prosa tycks fortfarande vara giltiga, mer än tio år senare. Här finns t.ex. inga perspektiveringar, trots att det ges möjligheter till sådana. Det kunde t.ex. ha citerats direkt från Frasses blogg.

Urban påpekade ett kontinuitetsfel: Emma läser jobbmail medan hon är i Paris, men verkar ändå inte veta vad som hänt på jobbet medan hon var borta när hon kommer tillbaka.  
Intervju med Elise Karlsson i Arbetet.
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter
Göteborgs-Posten
Upsala Nya Tidning
SVT Kulturnytt
Sveriges Radio

Ernest Hemingway - Och solen har sin gång

Denna läste jag och Rasmus i vår bokcirkel under februari 2015. En nätt liten sak, som var betydligt bättre nu än första gången jag läste den. Men jag är fortfarande inte något övertygat fan av H.

Anledningarna till detta är främst att jag inte är så imponerad av isbergstekniken. I ett mail till Urban uttryckte jag det så här: "... Hemingways isbergsteknik är ett sätt att överlåta ansvaret för att skapa ett djup i karaktärerna på läsaren. Min svala inställning till H hänger [...] samman med min beundran för mer 'pratiga' författare som David Foster Wallace, Zadie Smith eller Proust." (Eller Bret Easton Ellis.)

Ett annat tydligt problem för mig var att jag inte fäste mig så mycket vid karaktärerna, eller hade "fel" känslor för dem. De lever ett liv som nog var spännande och exklusivt då, men som inte är det längre. Det är i alla fall inom räckhåll för en sådan som mig. Deras problem, deras svårighet att finna mening i tillvaron, ges egentligen aldrig någon inträngande behandling, utan finns snarare med som något som anas i bakgrunden (det där isberget, får man förmoda). I samma kategori ligger också min tendens att identifiera mig med Cohn. (Några nutida recensenter har velat tillskriva H antisemitism. Det tror jag dock att Rasmus hade bra argument för att det inte stämde. Biografiskt grundade.) Hans vilja att vara med, men inte riktigt vara så cool, och kanske egentligen inte ha så mycket att bidra med, känner jag igen mig i alltför mycket, egentligen alltför mycket för att erkänna det. Samtidigt är hans ställning i boken lite förvirrad. Han är visserligen lite töntig, men han är också firad författare, får ligga med den coolaste tjejen i stan, och han spöar alla de andra killarna i gänget i slagsmål. Jag är egentligen rätt osäker på hur man ska uppfatta honom.

Samtidigt var den här boken definitivt bättre den här gången. Framförallt tror jag att jag förra gången var totalt oförmögen att förstå att karaktärerna "slängde käft" med varandra. Från samma mail: "Jag tänker nu att jag på den tiden hade föreställningen att karaktärer i böcker alltid skulle tala i ett uppriktigt tonläge, det där som engelskspråkiga kallar "sincere", och inte retas, provocera och skoja med varandra. Det gjorde att jag hade svårt att förstå en dialog som den [du] citerade." Så nu kan jag i alla fall se att Hemingway är en mycket bra författare i någon slags teknisk mening, men hans teman och vision av tillvaron (och kanske av den historiska epoken) verkar inte riktigt tilltala mig.

Emily Brontë - Svindlande höjder

Detta var den första boken jag och Rasmus läste i vår bokcirkel. Det var oktober 2014-januari 2015.

Det var ett mycket roligt återseende, och jag tyckte mycket bättre om den nu än första gången jag läste den. Detta beror främst på insikterna från Andreas om att detta inte är en kärleksroman i betydelsen att Heathcliff och Catherine inte är hjältar som man nödvändigtvis ska sympatisera med i alla lägen. Även om deras kärlek här inte bara är en projektion från H:s sida (som det var i filmatiseringen jag och Andreas såg) så är det fortfarande en destruktiv kraft, och C är en stundtals uttalat manipulativ kvinna.

Det är en oerhört rik text, med mycket att fundera över, som berättarnas pålitlighet, dess religiösa grundsyn och vilka religiösa föreställningar H har (minns inte minst de närmast nekrofila fantasierna om att han vill begravas med ena sidan av kistan öppen mot C:s grav).

Det mest anmärknings- och minnesvärda var dock det chockerande våldet, och den verbala råheten från H:s sida. Som när han sitter och kontemplerar att om han och Isabella var ihop så skulle han slå henne som bara fan. Och när de sedan väl flyr har han ihjäl hennes hund i förbifarten. Den var mer våldsam än den filmatisering jag såg (ovan) och då är den varianten ändå enligt Andreas den mest våldsamma av de han sett.

Efter att ha rett ut ganska många frågor, som t.ex. var EB fick allt ifrån, återstår ändå några stycken. För det första: ligger det något i invändningarna om Lockwood och mrs Dean som opålitliga berättare. För det andra: exakt vad är det som händer med H när han finner inre frid. Ser fram emot en tredje omläsning så småningom. Se även mailet jag skrev till Rasmus om litterära och världsliga influenser.

George Eliot: Bror och syster (The Mill on the Floss)

Detta blev årets julbok. (2013/14) Ett mycket lyckligt val, och passande sådant. Viktorianer gör sig bra i mellandagarna. Bror och syster är, precis som Middlemarch, en rak historia med många tänkvärdheter kring människors känsloliv och personlighetsutveckling. Den utspelar sig på 1820-talet, under ca dussinet år, från det att Maggie är ca 10 till det att hon är runt 22 (Tom är tre år äldre).

Däremot ser det ganska besynnerligt ut med de två olika konflikterna i boken. Det finns dels den mellan Maggie och Tom, som handlar om... ja vad, egentligen. Maggie känner inte att hon får den uppskattning av Tom som hon förtjänar, trots att hon håller av honom så. Tom i sin tur är lite osäker på Maggie eftersom hon är intelligentare än honom, i betydelsen har större fallenhet för boklig bildning. Därtill kommer sådana saker som Maggies relation till Philip - Toms fientlighet mot honom har sin grund i deras personliga fiendskap från studietiden, och faderns konflikt med Wakem är bara ett sätt att rationalisera detta (det verkar vara Eliots mening, eftersom hon på något ställe beskriver denna orsakskedja för att förklara att Tom motsätter sig att Maggie har kontakt med Philip). Därtill har Tom och Maggie rätt olika livsinställning. Tom är en handlingens man, vill bli rik och leva bekvämt (ge order) som sin far. Maggies framtidsdrömmar är lite vagare, men de är kopplade till bildning på ett sätt som för mig liknar Dorothea Brooke. (Kanske kan man rentav säga att de förkroppsligar principerna Wilcox och Schlegel i en och samma familj.)

Det är intressant att Eliot här verkar ha intagit en lite tvekande attityd till Tom, som påminner om min egen till liknande människor. Å ena sidan skriver Gun-Britt Sandström i förordet att Eliot alltid var mån om att "försvara Tom", att han inte entydigt skulle fördömas, eftersom han inte valt sin egen obildning. Å andra sidan ger hon en i boktexten inte särskilt många skäl att tycka bra om Tom. Eliot verkar betrakta intelligens och fallenhet för utbildning som givna storheter, och Tom får inga av dessa egenskaper, som verkar vara de som Eliot skattar högst (eller är det jag som gör det?). Han är på många sätt en "bully", och tycker att hans överordnade ställning är självklar. Han uppskattar inte Maggie efter förtjänst, och när de är barn trycker han ned hennes självkänsla mest hela tiden. Något som visar att Eliot var mån om att inte helt utmåla de outbildade som känslolösa barbarer är Bob Jakin - mer godmodig och med tillbörlig respekt för utbildning (även om det nu när jag tänker på det är lite oklart vad han står för; han är ju någonstans en man som tänker mycket, men han framhåller sig själv som obildad, och jag tror också att det sägs rakt ut att han är lite enfaldig egentligen, men hjärtegod).

Den andra konflikten i boken utspelar sig mer inom Maggie själv, och handlar om huruvida hon ska välja Philip eller Stephen till make. Den här delen tyckte jag var svagare. Det framstod inte som helt solklart hur den hänger ihop med den första. Den här historien kommer in efter två tredjedelar av boken, det finns inget i den övriga berättelsens logik som tvingar fram det, och det belyser inte samma teman som konflikten mellan Maggie och Tom. Men framförallt hade jag svårt att tycka synd om Maggie i detta. Låt vara att Philip är puckelryggig, han hade sannerligen inte varit något dåligt parti för henne. Han har gott om pengar som väntar honom i arv, och hade inte varit helt oangenäm att leva med, eftersom de delar en del andliga intressen - antagligen minst lika många som hon delar med Stephen. Stephen är av finare familj, charmigare, snyggare, men framstår också som något av en lätting, och eventuellt faktiskt bara sexuellt intresserad av henne. Möjligen fanns det en svårighet för Eliot att gestalta argumentet för Stephen, och de känslor som Maggie har för honom (sexualmoralen etc.). Här finns i viss mån en intressant diskussion kring löften, och Maggie själv är inte benägen att vilja överge Philip, eftersom det skulle betyda att löften inte betyder något och att det är okej att bara låta sig styras av vad som gynnar en, eller "känns rätt", för stunden. Möjligen en intressant moralfilosofisk diskussion att återkomma till.

Här finns många fantastiska iakttagelser av de människor som skildras, deras intrikata känsloband till varandra och deras personliga brister. Framförallt då systarna Dodson (varav Tom och Maggies mamma är en) och deras fixering vid familjens anseende. I sin explicita teoretiska analys gör Eliot detta till ett släktdrag, samtidigt som många av händelserna också illustrerar att detta är en logisk del i det samhällssystem som de ingår i. Borde ha markerat några exempel här. Andra intressanta moralpsykologiska resonemang fanns i Maggies religiösa utveckling i del 4. Kanske också något om hur, i jämförelse med den andra deln, mycket man håller på Maggie mot Tom och de flesta övriga släktingar. Jfr Gunnar P om britternas syn på barn.

Elin Grelsson - Du hasar av trygghet

Jag läste denna under januari, så den är inte alldeles färsk i minnet.

Medan jag läste den här boken framstod den närmast som en illustration av vissa saker som Therese Bohman raljerar över i Den andra kvinnan. Specifikt det om kvinnor som känner sig förtryckta utan att ha en klar idé om varför. 

Men det var nog också präglat av att jag läste dem så tätt inpå varandra. För här finns också betydande skillnader. Grelssons Sara verkar inte vara någon särskilt rik kvinna, och inte ha någon fin bakgrund. Hennes jobb är inte medelklassigt i betydelsen kreativt och spännande. (Det är faktiskt rätt oklart vad hon gör, eftersom man inte får veta något om t.ex. vilken bransch som företaget hon jobbar för är verksamt i.) Hon avskyr det, och hennes kolleger likaså. Hon har inte särskilt stor frihet, utan är ordentligt kontrollerad av direkta överordnade. Möjligen finns det en del medelklassighet i hennes och sambons middagsvanor.

Vad som är ännu lite mer förvånande är att det inte förekommer någon som helst politik i själva romantexten. Den aspekten finns istället uteslutande i baksidestexten där det sägs att boken är "en feministisk samtidsroman som handlar om motstånd när barrikaderna monterats ned och ersatts med leende erbjudanden om självförverkligande och homestyling". Men i texten relateras Saras problem med hälsa och alla slags relationer aldrig till politik på något tydligt sätt (jag ber bara om hintande, inte om programmatiska uttalanden).

I de olika delarna skiftas mellan en Sara som är i de sena tjugo-/ tidiga trettioårsåldern, och en Sara som är runt nio. I den senare delen får vi se en mamma som blir sjuk och en pappa som skiljer sig från henne i detta. Det var svårt för mig att göra några tydliga kopplingar mellan dessa delar, och jag  blir inte helt klok på hur barnet Sara är moder till kvinnan Sara. Det antyds någon form av ätstörningsproblem (det bygger jag ev. mest på att barnet Sara är lite knubbigt men den vuxna Sara är smal). Men jag kan inte minnas att den vuxna Sara hade några problem med det.

Recensioner: Anna Hellgren i Expressen, kritisk på sätt som jag känner igen, Maria Schottenius i DN, mer positiv. Anna Hallberg i Aftonbladet, Josefin Holmström i SvD, Aase Berg i GP, Lina Erkelius i Gefle Dagblad, Ann Heberlein i Sydsvenskan påpekar ett fult kontinuitetsfel.

Åsa Grennvall - Deras ryggar luktade så gott

Av de böcker jag har läst av Åsa Grennvall är det här både den mest hoppfulla och den för mig mest intressanta. Den brottning med psykologiska problem som G har skildat i tidigare verk blir här mycket mer begripliga för mig. (Möjligen är flera teman här föregripna i tidigare böcker som jag inte läst. Jag har främst tittat i "Det känns som hundra år", "Mie", och "Sjunde våningen", men det var ett tag sedan, så mina minnen är inte jättetydliga.) Och det är väldigt skönt att höra att hon i alla fall i någon mån hittat ut ur det mörker som hon befann sig i där. Att hon trots sina problem lyckats bilda familj är en rätt anmärkningsvärd prestation i mitt tycke.

Den här boken är en oerhört intressant skildring av ett psykologiskt fenomen, i boken rubricerat "känslomässig försummelse",  som jag inte har känt till tidigare, och som, att döma av de reaktioner som G själv redovisar, ligger utanför de flestas fattningsförmåga. Kanske även min egen, innan jag läste den här.  I den meningen var det här såklart en mycket värdefull bok för mig att läsa eftersom den vidgade mina föreställningar om det mänskligt möjliga. Den verkar fungera väldigt väl som psykologisk fallstudie, och även om G på slutet reflekterar över "det obegripliga" i hennes föräldrars agerande tycker jag hon gör ett bra jobb med att åskådliggöra eller ge förslag om hur de kan ha tänkt. (Även om det fortfarande finns en del enskildheter som framstår som svårbegripliga.)

I början av boken skildar G hur hon skrev en pjäs om sin relation till sin mor, och hur publiken tyckte att det var alldeles för överdrivet och orealistiskt att en mor skulle inleda en relation med en man som hade förgripit sig på hennes egen dotter. Detta gjorde G ganska förkrossad, eftersom det var precis vad som hade hänt henne. Nu har G fiktionaliserat historien (bl.a. genom att kalla huvudpersonen Sara) för att slippa fundera på exakt hur varje replik föll vid varje tillfälle. Men själv har jag alltid läst de här böckerna som "i allt väsentligt" självbiografiska (kanske utan att riktigt reflektera över varför), så nu får man ta den

Här vill jag ändå försvara publiken lite, inte minst för att jag misstänker att jag själv hade reagerat på samma sätt om jag hade fått den här historien presenterad som fiktion. (Det finns andra tillfällen i boken då G refererar andra, "förnekande" reaktioner från när hon berättat om sina föräldrar - och det alltså inte varit frågan om fiktionalisering - men det är inte dem jag diskuterar här.) Boken öppnar för all del för funderingar kring den starka och självklart positiva association de flesta av oss har med begreppet mor/mamma. En dålig och svekfull far är ganska lätt att föreställa sig. Jag har flera sådana scenarier i mitt huvud. Men dåliga mödrar är svårare. De kan på sin höjd vara lite fåfänga i mina ögon. Möjligen fanns de i det förflutna, med kvinnor av finare familj som lämnade bort sina barn till tjänsteflickorna.

Ställd inför ett modernt empiriskt fall, som G:s mamma, kan man såklart inte annat än att börja rekonstruera sina föreställningar om det mänskligt möjliga. Men med ett "monster" som sägs vara fiktivt krävs det enorm gestaltningsförmåga från konstnärens sida och en tillräckligt specfik "poäng" med en sådan händelseutveckling för att en ska börja se som ett rimligt, realistiskt inslag, snarare än som effektsökeri.

Kanske är detta ytterligare en anledning att hålla isär självbiografiskt och fiktion. Fiktiva historier måste ofta behandla ganska extrema situationer för att bli spännande. Men samtidigt måste de hålla sig inom gränserna för vad man som läsare upplever som rimligt, alternativt gestalta det väldigt övertygande. Samtidigt är det precis detta som gäller för "ovanliga" människor i det verkliga livet också. Här finns mer att tänka kring för min del, märker jag.

Jane Austen - Sense and Sensibility

Den här började jag läsa under julhelgen, och blev klar med lite mindre än två tredjedelar. Den sista delen kämpade jag mig igenom, ett kapitel i taget, medan jag var sjuk i februari.

Detta var Jane Austens första publicerade roman, och det märks. (Möjligen är Northanger Abbey, som skrevs innan men publicerades senare, ännu sämre, men det får vi se när jag läser den.) Det är oerhört långrandigt, expositionstungt och väldigt mycket känslor som återges snarare än gestaltas, så det finns inte mycket att beundra. Skillnaderna illustreras väl av inledningarna till denna och Pride and Prejudice, där denna börjar med ett helt kapitel av exposition innan handlingen kan komma igång. I PP inleds det istället med att motsvarande förutsättningar skissas upp på ett vansinnigt elegant sätt genom en dialog mellan mr och mrs Bennet, som dessutom i förbifarten karaktäriserar deras relation.Till min stora glädje är jag inte helt ensam i denna känsla. Emma Thompson, som skrev manus till den filmatisering som regisserades av Ang Lee, tyckte enligt Wikipedia att språket är: "far more arcane than in [Austen's] later books".

Jag har också problem med handlingen. Artikeln ovan nämner att Thompson var angelägen om att inte bara undvika att låta det handla om "'a couple of women waiting around for men'; gradually her screenplay focused as much on the Dashwood sisters' relationship with each other as it did with their romantic interests." Men för mig ser det ut som att det är ganska mycket vad de gör. Både Marianne och Elinor blir svikna av män, och är rättmätigt sårade över detta, men jag kan inte se att deras avslutande lycka är ett resultat av deras egen försigkommenhet. Möjligen i så fall av deras charm, men det är en annan sak.

Jag har läst fem av Austens sex romaner, och jag kan inte låta bli att undra om det är symptomatiskt att de jag gillat minst är de jag läst på originalspråk. Kanske är min engelska för dålig för att uppskatta detta? Jag hade stora problem med att hänga med i handlingen, mest för att jag upplevde att så mycket av texten var oväsentligt fluff som jag försökte hoppa över. Möjligen gick mig en eller annan subtilitet förbi den vägen.

På plussidan: när allt kom omkring fick jag mig i alla fall en värdefull austensk aforism till livs: "That sanguine expectation of happiness, which is happiness itself."

Simone de Beauvoir - En familjeflickas memoarer

Den roligaste, mest intressanta bok jag har läst på bra länge. Lejonparten läste jag under mellandagarna 2014, och slutet under januari följande år.

Detta är första bandet av fem i de Beauviors självbiografi, och behandlar den första tiden i hennes liv, fram till att hon är lite mer än 20 och, tror jag, inleder relationen till Sartre (det var inte helt klart för mig på slutet, för hon kände till Sartre sedan något tidigare, och i slutet av den här volymen lät det lite tvetydigt, men Wikipedia bekräftar att så är fallet).

Berättelsen är en fest om man som jag är intresserad av borgerliga seder. De Beauvoir ger en mängd detaljerade bilder från sin tydligen ganska konservativa familjs dagliga liv, om sina relationer med väninnor och män, och hur hon steg för steg, utan att från början avse det, går ur den miljön. Hennes far verkar onekligen ha varit ett fascinerande exemplar - en misslyckad företagare som söker tröst i aristokratiska tankar om den ädla personlighetens värde.

Det är också intressant att fundera över de skolor som de Beauvoir går i. Onekligen framstår de som mer pådrivande och mer avancerade i sin nivå än dagens svenska, men samtidigt också klart mer selektiva. Man bör nog också tänka på att de Beauvoir själv hör till den absoluta eliten även i detta system. Men även när jag nu läser om ágregation har jag svårt att avgöra hur svårt detta är. Det låter märkligt att syftet "bara" är att kvalificera sig som gymnasielärare. Men det kanske säger mer om det svenska systemet. Man kan också tillägga att skolorna på ett pedagogiskt plan framstår som föga märkvärdiga. På universitetet är det föreläsningar och, vad det verkar, ganska mycket eget arbete, som sedan examineras med väldigt stora tentor på slutet. Möjligen har de mer av seminarieliknande undervisning i mindre grupper tidigare.

Men mest intressant och mest imponerade är huvudpersonen själv. Jag har i vagt minne en diskussion i Under det rosa täcket (möjligen var det så att Björk refererade den, snarare än uttryckte en åsikt själv), om huruvida de Beauvoir var lycklig i livet (främst i relationen till Sartre) och om hon var helt ärlig och nöjd med sina val. En sådan diskussion framstår som helt bisarr när jag ser den människa som framträder här. Mycket säker i omdömet om sig själv och sina later och misstag, och så stolt över sig själv även i de senare. Möjligen faller också den diskussionen lite snett. Poängen med att leva autentiskt är som jag förstår det att göra medvetna val. Om de valen sedan faller ut som man tänkt sig är en annan sak.

Det är möjligt att detta har att göra med att de Beauvoir har lättare att analysera detta eftersom hon i så hög grad beskriver en miljö som hon gjorde uppror mot, men eftersom den samtidigt framstår som en så stor del av henne själv har jag svårt att tro att det bara handlar om det. Men det återstår väl att se i senare volymer.

Therese Bohman - Den andra kvinnan

Therese Bohmans andra roman har många bra ingredienser, som gjorde den till mycket trevlig julläsning. Den har fin norrköpingsfärg, är spännande, och har minst en vändning som jag inte alls kunde förutse. Den skildrar lite studentliv, vilket jag alltid tycker är intressant. Det är, precis som hos Elin Boardy, mycket kompetent. Framförallt finns här tonsäker språkbehandling, och en serie fint avlyssnade repliker.

Men som ofta har jag mer att säga om det jag tycker är problematiskt i boken.

Det största problemet är att boken bara har ett enda perspektiv: huvudpersonens. Denna iakttagelse syftar inte bara på att den har en jag-berättare, utan också på att ingen annan får chansen att säga sitt. Därtill finns det mycket lite som tyder på att det är menat att man ska läsa huvudpersonens påståenden "vid sidan om", dvs. att författaren antyder att hon har fel. Tvärtom ska huvudpersonen se det mesta komma (mest uppenbart när det gäller bilderna på slutet, när hennes medvetenhet om att bilderna inte är till för "konstnärliga syften" slängs in i en bisats). Visserligen blir hon lite nitad av Alex, men hon verkar egentligen aldrig ha fel. Hon får aldrig några seriösa motargument. Hennes väninna Emelie görs mer svarslös än vad hon skulle behöva vara. Ofta är detta lite tröttsamt.

Delvis står nog den omständigheten i vägen att jag följt Therese Bohman rätt länge. Jag associerar väldigt mycket av det som huvudpersonen säger om andra (särskilt om olika samhällsklasser) och om sig själv (inklusive utseendet) till sådant som jag sett henne skriva i blogg och skunkdagbok. Så för mig framstår huvudperson och författare som ganska svårskiljaktiga. Med det menar jag inte att jag tror att handlingen är självbiografisk. Men det gör det svårt för mig att tro något annat än att det är meningen att huvudpersonen ska ha rätt i allt.

Detta är i sin tur problematiskt för mig eftersom jag har svårt att hålla med om allt. Mycket av raljerandet om medelklassiga seder och dess kvinnors förhållningssätt till världen finns det någon poäng i, men den överdrivs, och saknar för min del den sympati som jag skulle mena ändå någonstans borde finnas där. Det är ju inte som att patriarkatet är ett påhitt. I den meningen framstår bokens argument som alltför onyanserat. En kritik av det här slaget borde snarare utmynna i förslag om mer konstruktiva förehavanden, än vad som nu framstår som ganska hånfulla avfärdanden.

Det blir svåremotståndligt att fundera över Bohmans syn på social rättvisa. De som hyllas är de som är "naturliga" (arbetarklassen, som huvudpersonen själv kommer från, och en sådan som Malmberg som bara lever sina privilegier utan att skämmas eller metakommentera dem). Samtidigt vill hon i teorin hylla det konstlade (denna motsägelse nämns explicit mot slutet av boken, men författaren har egentligen ingen kommentar till det). Vill Bohman ha dagens ojämlikhet men med mer välförtjänta personer, som hon själv, på de högsta positionerna?

Något som jag gärna skulle diskutera är vad slutet är tänkt att illustrera eller göra för poäng. Malmberg och hans fru uppfattar sig rimligen vara i en utpressningssituation. Detta använder sig huvudpersonen av, utan större skrupler. Möjligen anser hon sig ha rätt till det. Men vad rättfärdigar det? Jag kan inte se att Malmberg har begått någon större orätt mot henne.

Se även Bernurs recension, Thente på sin blogg, SvD, Sydsvenskan, UNT, TT-intervju.

Dave Eggers - Your Fathers, Where are They?, and the Prophets, Do They Live Forever?

Detta är faktiskt den första roman av Dave Eggers som jag läser, eftersom Ett hjärtslitande verk... tydligen räknas som självbiografi. Det är givetvis helt korrekt, men jag tenderar att analysera och tänka på den som en roman, en mycket rolig och rörande sådan. Eggers hade onekligen ett ovanligt och spännande liv i sin ungdom, och han levde det inte utan bravur. Jag läste den här under ett par dagar under min semester vintern 2015, efter att ha plockat på mig den på biblioteket.

Jag gillade som sagt självbiografin, men sedan har jag undvikit hans romaner, framförallt på grund av hans världsförbättrarambitioner. Inte så att jag inte sympatiserar med de projekt han engagerar sig i, men det är helt enkelt inte det jag vill ha av litteratur.

Jag började läsa den här för att jag tyckte att den verkade handla om något annat än detta, men där tog jag miste, tror jag. Boken handlar om en man som tar ett antal personer till fånga i syfte att prata med dem och ofta att ställa dem till svars för olika saker. Den tar upp olika teman som på olika sätt handlar om samhällets svek, antingen det gäller det nedlagda rymdprogrammet, föräldrar som inte bryr sig, eller polisens maktmissbruk. Men det är lite knepigt för mig att förstå vart Eggers vill komma. Behandlingen av dessa ämnen känns inte särskilt originell. Därtill är det svårt att sympatisera med huvudpersonen, som för mig framstår som störd. Så pass störd att jag inte ens vill medge att "han har en poäng". Till exempel motsägs en del av hans minnen från barndomen av mamman, och vi har inget direkt skäl att tro att hon ljuger, men flera skäl att tro att han kan ha skapat dessa eller förstorat upp dem ur en känsla av att vara förorättad. Och även om han har rätt i att polisen mörkade hur det gick till när hans vän blev skjuten (och det jag tycker boken ger läsaren skäl att tro att han har) så är hans hållning inte ett dugg konstruktiv, och jag tycker inte berättelsen argumenterar bra för att man ska bry sig om hans känslor, eller berättigar dem.

Samtidigt finns det saker som imponerar. Boken är helt och hållet skriven som dialog, och här finns en del fiffiga grepp att lära av när det gäller att få fram all information som behövs, utan att det låter alltför krystat. Och Eggers håller så klart avsevärt högre klass i sin prosa än de flesta svenskar. Jag skulle fortfarande absolut hänga på låset om han bestämde sig för att skriva något lite mindre samhällstillvänt. Kanske skulle jag ta mig en titt på romanutgåvan av Where the Wild Things Are?

Gina Perry - Behind the Shock Machine

Den här boken fick jag när jag fyllde år förra året. Jag streckläste den samma helg. Det är med andra ord en lättläst, mycket spännande och intressant bok. Den handlar om Milgram-experimentet. Utan att formellt sett ha några akademiska pretentioner har Perry gjort imponerande källforskning. Hon verkar ha tillbringat mycket tid i Yales arkiv (experimentet finns filmat och transkriberat i detalj), och hon har intervjuat många deltagare, inklusive de som spelade rollerna som försöksledare och offer.

Perry är mycket kritiskt inställd till experimenten, både vad gäller de forskningsetiska och de vetenskapliga aspekterna. Hon verkar driva en tes om att det inte finns något substantiellt att lära sig av dem. Jag är inte beredd att följa henne hela vägen här, men hon kommer onekligen med en del påpekanden som är eller kan tyckas vara graverande, och som är viktiga att känna till när man tolkar resultaten.

Bland dessa är:

• Milgram var 27 år när han genomförde dessa experiment, och i en känslig fas i sin karriär där han var tvungen att komma med något riktigt intressant för att få tenure (han hamnade så småningom på CUNY - inte det sämsta stället att jobba på, men det torde ändå ha varit en besvikelse för en man med hans Ivy League-aspirationer).
• Milgram använde medvetet inga Yale-studenter eller -anställda. Enligt Perry (jag kommer inte ihåg hennes argument för detta) var detta för att han trodde att dessa skulle vara mindre lydiga.
• Även valet av skådespelare präglades av detta. Framförallt försöksledaren var en f.d. gymnasielärare som valdes för sin naturligt auktoritativa framtoning.
• Försöksledaren pressade stundtals försökspersonerna mycket mer än vad som framgår av de formella instruktionerna. Milgram övervakade för övrigt långt ifrån alla sessioner, utan denne fick ett tungt ansvar för experimentens genomförande.
• Det finns saker som talar för att en hel del försökspersoner, framförallt de som gick hela vägen, genomskådade experimentet och såg att allt var på låtsas. 
• Milgram hade egentligen ingen teori.

Utöver detta tillkommer såklart forskningsetiska aspekter som att de flesta inte fick veta att det var en bluff direkt efter genomförandet, och en hel del förmodligen aldrig någonsin upplystes om det. De flesta fick veta det genom en enkät som skickades ut i efterhand.


Förutom detta redogör Perry också koncist och intressant för den forskningstradition som Milgram verkade i, som han mer eller mindre kom att avsluta. Behavioristernas idé om att människan är som vilket djur som helst, ledde till att experiment på människor kom att betraktas lite som vilket djurexperiment som helst.

Även om jag som sagt inte riktigt är beredd att hålla med Perry hela vägen, så måste jag ändå säga att det är en mycket fin bok hon har skrivit. Hon gör ovanligt tydlig åtskillnad mellan sina mer källförankrade redogörelser och sina mer spekulativa utläggningar om vad de inblandade tänkte och kände. På ett ställe skriver hon att experimentet är mer ett konstverk än en vetenskaplig studie. Detta tycks mig oerhört träffande. Milgrams experiment har blivit en apparat, en historia eller en händelse som verkar säga något viktigt, men det är oklart vad.