Jag började läsa denna under veckan i Småland i början på augusti. Sedan blev den liggande ett tag, innan jag läste den andra halvan på en tågresa till Uddevalla, en bussresa hem till Linköping och en helg hemmavid framåt november.
Den här har jag längtat efter att läsa länge, och på många sätt levde den upp till förväntningarna. Det är en Dickens-roman i svensk småstad, med sina små sorger och lyckoämnen. Boken börjar med en spekulationshistoria som egentligen borde vara ganska allvarlig, men bokens huvudpersoner tycks inte bli utblottade. Snarare är det drömmarna om något större som går i kras. (Fråga Urban om detta.)
På det hela taget lider dock boken av en brist på spänning. Även en bok som utspelar sig i en idyll kan nog ges sina små spänningsämnen, utan att poängen går förlorad, och jag tror att Sjöberg hade kunnat tjäna på det. Ta bara ett av de sista kapitlen, där Cellos kollega åker på att pumpa orgel under Cellos bröllop. Det tycks mig vara en utmärkt vinkel på själva bröllopet, men borde inte hans vedermödor ha kunnat ges mer dramatisk känsla, genom att man höjer insatsen på något sätt?
Det är lite knepigt att ange huvudhistorien egentligen. Cello är väl huvudpersonen, men titelns kvartett splittras väldigt fort, och inte ens i slutet av boken verkar de återförenas på något sätt. Eller var de alla närvarande på Cellos bröllop? Deras forna gemenskap tematiserades i alla fall inte på något utförligt sätt.
Allt detta hänger samman med att handlingen är något splittrad. Det skulle vara ganska nöjsamt att försöka lista alla förvecklingar.
Möjligen hänger också problemen samman med att det tar tid för Sjöberg att introducera sina bifigurer. Jag har känslan av att en mästare som Dickens hade åstadkommit två karaktärer som Backlund och Stoltz med ett stycke, istället för ett helt kapitel.
Men här finns trots allt en bra sak som nog kan vara värda att inspireras av: Karl Ludvigs försvar av den småborgerliga lyckan gentemot möjligheten att ta livet av sig. Pensionatsepisoden var också fin. Det var som att Sjöberg hade gett många av sina bästa insikter till ”Pensionatsskurken”, när han satt och pratade med Cello kvällen då de hade anlänt(?).
