Agnes Lidbeck - Finna sig

Denna läste jag relativt kvickt under tidig vår 2018, precis efter att den fått BT:s debutantpris. Urban menade att det var en mycket värdig vinnare.

Boken handlar om Anna, en kvinna som i bokens början verkar vara i den tidiga medelåldern med ganska små barn, och håller på fram till dess att hon blivit betydligt äldre, om än inte pensionerad. Den huvudsakliga handlingstråden i boken är hur hon vantrivs i sitt äktenskap med Jens, eftersom hon inte känner sig uppskattad sexuellt. Hon inleder en affär med den lite äldre Ivan, en affär som fortgår genom många år. Till slut när Anna börja ta sats för att skilja sig, så är det istället Jens som är först med att ta det steget (han har hittat en ny under sina resor till Oslo - något som Anna verkar ana). Istället blir Anna snarare "kvar" med Ivan, och får vårda honom under hans sista tid som cancersjuk. Boken tar slut i samma stund som Ivan dör, och det antyds att Anna nu inte har något socialt sammanhang att vara kvar i - eller i alla fall inte att uppfylla rollen som kvinna.

För egen del var jag mer reserverad. En del av denna skepsis kom från vad jag uppfattade som en teoretisk tendens i stilen. Denna var som tydligast i bokens kursiva passager, som talar om "kvinnans roll" och har ett mått av sociologisk jargong i sig, men det finns spår av detta även i de vanliga kapitlen. Jag var också lite undrande inför vem som var avsändaren av dessa passager, och tolkade det nog först som att det var den implicite författaren, och därmed att det som sades var avsett som sanningar i någon mening.

Urban, och även Mikaelas recension av Lidbecks nästa roman, övertygade mig om att det snarare är Annas perspektiv på tillvaron som kommer till uttryck här. Hon är besatt av roller och av att uppfylla dem - söker dem, och kan möjligen inte riktigt existera utanför dem.

Detta är mycket plausibelt, men det löser inte det problem jag tycker ligger i avsaknaden av ett rimligt moraliskt förhållningssätt till huvudpersonen. Ska vi lida med Anna? Det verkar inte vara meningen. Texten gör väldigt lite för att göra henne sympatisk. Ska vi skratta åt henne? Det verkar inte passande i mina ögon. Hon är ingen ond människa, och hennes öde för klang av ganska grym ironi, när Ivan är döende och hon får ensam ta ansvar för honom, medan hans dotter samtidigt inte godkänner henne som någon som har legitima anspråk på hans arv (i bildlig mening) och på att sörja honom. Denna kombination skapar ett intryck av en författare som verkligen inte gillar sin huvudkaraktär. Det är i sin tur inget som är nödvändigt, men det här fallet tycker jag inte att författaren lyckas göra sitt case mot Anna särskilt väl.

Kar de Mumma - Två år i varje klass

Denna förbryllande ungdomsbok, med utomordentlig titel, kom ut 1934, när Erik Zetterström var 30 år.

När det gäller själva boken - dess stil, historien som berättas - så är den inte särskilt märkvärdig. På sin höjd småkvick.

Däremot är perspektivet oerhört fascinerande och förbryllande. Kar de Mummas år i realskolan skildras med en lätthet som står i skarp kontrast till hur mycket stryk de får. KdM flyter ovanpå på ett sätt som väl är den borne överklasspojken förunnat. I någon mån kan han väl göra det med vissheten om att det löste sig för honom så småningom, men frånvaron av en tanke om att det hade att göra med hans privilegierade uppväxt är ändå imponerande. Den nås en peak i överklasspojksfasoner när han hotar jungfrun med att få henne avskedad (genom att förstöra kristallkaraffen och skylla på denne) om hon inte går i god för att han läst sina läxor.

Som sagt, ingen stor bok, men intressant som förevisning av en mentalitet som säkert finns, men som nog inte uppträder så här öppet på massmarknaden.

Elise Karlsson - Klass

Denna läste jag under resa till och från London, som jag besökte för att fira det asiatiska nyåret med Hannah.

Jag tycker detta är Elise Karlssons bästa så här långt. Själva grundkartan - karaktärerna och deras relationer - är mycket bra. Handlingen tar en del intressanta vägar. Här finns en mycket vass rad om att lokalen består av ungdomar som alla funderar på om det som sker i lokalen kan analyseras utifrån Bourdieu.

Dessa recensioner av Amanda Svensson i Expressen och Aase Berg i Borås Tidning sammanfattar handlingen bättre än vad jag kan göra, och lägger också upp bra för vilka invändningar jag skulle vilja göra.

Förutom att iakttagelserna kring sociala skillnader inte känns särskilt nya (vilket i och för sig kanske mest gäller en som undertecknad, som funderar ganska mycket kring klass på dagarna), så tycker jag också att bokens handling inte utnyttjas så väl den har potential för. Här fanns en massa möjligheter till skojiga metalitterära hyss genom att man fick läsa fler, mer omfattande utdrag ur de romaner som diskuteras. Dessa hade kunnat vara skrivna i olika stilar. Om inte annat för att gestalta skillnaden mellan Monas skitbok och Hélènes föregivet mer äkta variant.

Vilket för oss in på frågan vad som egentligen är det politiska innehållet? Det är kanske inte helt givet hur mycket av politisk kommentar Elise Karlsson velat att boken ska vara, men det ter sig som den naturliga infallsvinkeln för mig. Fast som sådan blir boken också tämligen vag. Det blir inte särskilt klart vad som är "falskt" i Monas bok, utöver att den skildrar deras personliga relationer på ett sätt som Clarice och Hélène inte gillar. I den sista scenen med Clarice tycktes det mig som att Clarice rentav är medveten om detta, men att Hélène gör sig illusioner om att detta handlar om att kämpa för någon större rättvisa.

En liknande sak som kände udda var att klassamhället i så hög grad sitter i huvudet. Vi förväntas sympatisera med Hélène i hennes motvilja mot Rickards fina bakgrund och prydliga liv (och det störiga med honom verkar mer handla om präktigheten än om privilegerna). Men hennes eget liv är inte fattigare än att hennes föräldrar kan köpa en hyfsad bostad i Stockholm till henne. I den avslutande scenen dem emellan sympatiserar jag rentav med Rickard när han säger ungefär att "så där känner alla".

För övrigt får jag tillstå att jag inte riktigt begriper mig på varför hon är tillsammans med honom heller. Jag tror inte hon uttrycker någon förtjusning över honom under hela boken. Är det vanligt att folk blir ihop och fortsätter vara det på ren slentrian när de är i tjugoårsåldern? Är det inte snarare den tiden då man bryter upp utan särskilt stor eftertanke? Här framställs det hur som helst som något väldigt normalt.