Hans Fallada: Kleiner Mann - was nun?

Denna medelklassklassiker läste jag också under julen 2012.

Referatet på tyska Wikipedia ger huvuddragen i handlingen. Man får lite skärvor av intressant socialt liv i Tyskland under tjugotalet. Pinnebergs ekonomiska problem utgör en bra ursäkt för att berätta en massa om hur livet var organiserat på den tiden (i synnerhet när det gäller socialförsäkringarna, som Pinneberg hela tiden måste åka till och tjata på för att få ut pengar).

På ett sätt känns det förvånande att boken nämns så ofta i böcker om medelklassens framväxt och deras politiska sympatier (i alla fall i Mills White Collar). För romanen handlar väldigt lite om politik. Nazister och kommunister nämns lite då och då. Emma hör till de senare. Pinnebergs sympatier blir aldrig helt klara, även om han tycks luta lite vagt åt vänsterhållet. Den ger inte några explicita analyser av den politiska situationen i dåtidens Tyskland, eller några längre utläggningar om Pinnebergs eget politiska tänkande. Möjligen är detta en poäng, att någon som Pinneberg lever rätt isolerad från alla större samhällsvisioner. Boken verkar snarare landa i slutsatsen att det är deras privata äktenskapsgemensskap som är det verkligt viktiga.

Fallada tycks i så fall inte tycka att detta är något fel. Inte heller tycks han anse det fel att Pinneberg (i vissa lägen) anser sig stå lite över arbetarklassen, eller att han rentav anklagar den för att vara privilegierad jämfört med honom själv. Samtidigt är det Pinnebergs arbetarhustru som håller honom flytande, genom att trösta honom, pusha på honom och i slutändan också försörja familjen när han blir arbetslös (tror rentav hon håller honom borta från vissa brottsliga sidoinkomster). Hon tycks stå för det ädla i arbetarklassen: rättfram hederlighet, målmedvetenhet, och hon verkar också vara mindre naiv än Pinneberg när det gäller relationerna till arbetsgivarna.

Lite saker jag inte förstod:

Johannes Pinneberg tycker inget vidare om sin mamma. Hon är av allt att döma en ganska rik kvinna, som skulle kunna hjälpa honom uppnå en ganska god ekonomisk ställning. Det är inte helt klart för mig varför, annat än möjligen att hon verkar ha rätt lyxiga levnadsvanor som han tycks anse vara omoraliska. Det förekommer anklagelser om att hon skulle driva bordell / själv vara prostituerad, och jag fick inte helt klart för mig hur mycket som avsågs ligga i det heller.

Det fanns också rätt mycket konstigheter kring hur Pinneberg får sina jobb. Han är går på intervju hos någon som inte kan anställa honom, men sedan kommer de på att de kan säga att han har förflyttats från en annan ort, men redan var anställd inom företaget. Varför skulle den anställande vilja göra något sådant? Det är ju inte av barmhärtighet. Vad ger det honom?

Nikolaj Gogol: Döda själar

Den här snabbläste jag under julhelgen. Det kanske gick lite väl fort, för nu tycker jag mig inte minnas så värst mycket av den. Men jag gör ett försök.

Handlingen är mycket enkel: Pavel Ivanovitj Tjitjikov åter runt bland godsägare på den ryska landsbygden för att köpa upp "döda själar"(avlidna livegna bönder), som ska användas i någon sorts ekonomisk svindel. Under färden får man sig en rundmålning av livet bland ryska godsägare, vars ekonomiska ställning kan variera en del. Här finns de obegripligt snåla och den irriterande festprissen, som är väldigt oförskämd hela tiden och ställer (avsiktligt?) till bekymmer, men insisterar på att han och Tjitjikov är de bästa vänner. Kanske ett rätt tänkvärt porträtt av det där som kallas "manlig vänskap"?

Boken var verkligen inte vad jag förväntade mig. Med den titeln och den summeringen (och vad jag hört om Gogols författarskap i övrigt) hade jag väntat mig något avsevärt "djupare", mer metafysiskt. Tydligen så ska Tjitjikov och hans färd vara en allegori över Ryssland, men det framgår inte av denna första del (de andra blev aldrig skrivna/utgivna). Istället är det en skröna i ganska dickensk anda, låt vara en Dickens är rätt glad i att skåla med grabbarna på krogen. Inte ens bedrägeriet hade någon större symbolisk innebörd. Det var bara ett bedrägeri rakt av. Det tillförde ingenting att få veta hur det skulle gå till.

Det är en rätt cynisk historia, och tydligen ska Gogol ha avsett att "omvända" Tjitjikov i de följande delarna, och låta romanen utmynna i en predikan om Rysslands öde. (Enligt Wikipedia var varken denna bok eller Revisorn avsedda som satir över Ryssland, utan som porträtt av omoraliska individer. Ett intressant fall för Lukács realismteori.) I så fall låter det som att det var bra att de återstående delarna aldrig gavs ut, för jag undrar hur man hade kunnat göra en sådan omvändelse trovärdig. Mina vaga minnen av de första kapitel som finns bevarade av andra delen säger mig att det hade blivit rätt tråkigt.

Sami Said: Väldigt sällan fin

Sami Said är en... bekant får man väl säga ändå. Vän är nog för nära, men vi har haft några längre mycket intressanta samtal genom åren, via våra gemensamma vänner Andreas och Anna. Detta bidrar till att göra boken intressant, men också lite knepig att förhålla sig till. Så mycket vet jag om Sami att han har studerat religionsvetenskap i Linköping, och att han delar utseende med Noa. Så det är lätt att läsa huvudpersonen i ljuset av vad jag vet om honom. Det ska tydligen vara fel att göra så... men men, du får skylla dig själv, Sami.

Det börjar bra! Det inledande stycket, som också verkar vara en sorts motto för boken, klingar just av den sortens lakoniska humor som jag kommit att associera Sami med:

Mina föräldrar brukade berätta om farfar när vi misskötte oss. Det var jämt samma historia. Den om hur han motsatte sig vår flykt till Sverige. Era barn kommer att få förlorade, sa han. Det är oundvikligt. Där finns ingen religion. Där har man ingen moral. De lever bara för sig själva. Och han sa att vi inte skulle klara av att stå emot. Jag har alltid trott att jag är bättre än så, att ingenting kan fresta mig. Men han hade rätt.

Varför är detta stycke så bra? Det tycks mig som att det oerhört kärnfullt summerar det som i brist på bättre ord kan kallas "värdekonflikter" mellan traditionella och moderna samhällen, och inställningen hos en som gjort en "lyckad" övergån från det förra till det senare. Jag vet inte riktigt om Sami (eller Noha för den delen) själv skulle hålla med mig, men jag tenderar att läsa den sista meningen som ironisk. Visst, farfadern fick rätt på sina premisser. Men vad som hände var naturligtvis också att Noha själv fick en annorlunda syn på moral när han hamnade i ett modernt samhälle. Tesen att de moderna samhällena skulle sakna moral är naturligtvis nonsens, men de traditionella samhällena, i synnerhet deras patriarker, måste hålla fast vid just sin version av lämpliga ömsesidiga förpliktelser som den enda rätta, för att legitimera sin ställning.

Naturligtvis hade jag vissa förväntningar på skildringen av Linköpings studentvärld. Men det blir lite tunt där, Sami! Bastuviken nämns, och det är härligt att tänka tillbaka på hur miljön i Nohas korridorsrum bör ha sett ut (jag har bott i ett likadant), men sedan är det stopp.

Något givande får jag istället försöka hitta i skildringen av Nohas ambivalenta förhållande till islam och Eritrea. Kanske är det sant, som bernur skriver, att inte mycket händer under resan till hemlandet för att ta rätt på farfaderns tillgångar. Men jag tror sällan jag har läst något som så tydligt gjort klart för mig hur mycket allt det där som kallas "identitet" hänger samman med praktiskt arbete. Svaret på frågan om det är praktiken som skapar hemvisten eller det är själva idén som får en att engagera sig, ter sig här lutandes åt det förstnämnda. Noha är i högsta grad ovillig att dras in i kollektiva projekt (folk drar och sliter i honom åt olika håll), och det är just därför han framstår som vag i konturerna. Om det inte fanns en massa folk omkring Noha som drog inom honom i en massa praktiska sammanhang hela tiden (vare sig det rör att lära sig att gå på fester eller att åka till Eritrea), skulle han nog knappt kunna upprätthålla en självuppfattning.

Det var länge sedan jag läste den nu, så det är möjligt att detta är något snävt. Inte minst är det möjligt att jag drar den slutsatsen, eftersom jag inte tyckte särskilt bra om huvudpersonen. Den där passiva hållningen till allt och alla kan jag på vissa sätt förstå - jag är inte helt främmande för känslan att vilja dra sig undan världen. Men den kan också ofta se ut som en sorts rädsla, som jag själv med åren har blivit rätt angelägen om att undvika. Jag trodde att jag stod över världen, för att jag bara betraktade den, men egentligen stod jag vid sidan om.

Daniel Kehlman: Världens mått (Die Vermessung der Welt)

En av årets första böcker blev denna grandiosa skröna, som jag tänkt läsa länge, inte minst för att min bror Jonas rekommenderat den. Jag har tidigare läst Kehlmanns nästa skönlitterära bok, Ruhm (2009) på tyska. Det var en samling noveller (eller på vissa sätt en roman) som vandrade in i varandra på trixiga sätt. Ganska underhållande vad jag minns.

Och underhållande är också Världens mått. Det handlar om Gauss och Humboldt, deras äventyr i världen och möten sent i livet, och det hela ger intrycket av dramatiserad vetenskapshistoria. I synnerhet Humboldt går igenom många strapatser, inte alltid till någon uppenbar nytta, men just därför är det ofta rörande för en som i likhet med dessa herrar har gjort vetenskapen till sin livsform. En formulering som stannat kvar i örat är den som den unge von Humboldts lärare, Marcus Herz, inpräntar i honom: "Närhelst tingen förskräckte var det en god idé att mäta dem." En sammanfattning av vetenskapens etos så god som någon.

Formellt sett är boken rätt enkel. Det börjar med en prolog när de är rätt gamla, och Humboldt försöker tvinga Gauss till en vetenskapskonferens i Berlin. Sedan följer man deras banor från det att de var små, omväxlande i varannat kapitel, och sedan förbi konferensen, till slutet då Gauss son måste fly till USA. Det sista som sker i boken är att denne ser Amerikas kust.

Men på det hela taget är jag ändå lite besviken på den här boken. Visserligen var mina förväntningar högt ställda, men jag väljer ändå att framhärda. Man får visserligen en del vetenskapshistoria, men det är inte i närheten av den beläsenhet och detaljskärpa med vilken, säg, Thomas Pynchon skulle behandla ett liknande ämne. Och relationen mellan Gauss och Humboldt görs det inte så mycket av. Någonstans ska de väl symbolisera teoretikern och empirikern. Gauss tycker sig kunna lura ut universums hemligheter hemma på sin kammare, på sin höjd behövs ett laboratorium. Humboldt vill hela tiden ut och resa i världen. Boken tycks mig faktiskt ganska entydigt ge Gauss rätt. Denne når visserligen inte samma upphöjda positioner som Humboldt, men hans resultat framstår ändå som viktigare och han uppnår mer givet de resurser han lägger ned. Och Humboldts publika föreläsningar framställs närmast som svammel. Och det kan nog stämma, så långt jag kan min vetenskapshistoria, mellan de här två herrarna. All den empiri som Humboldt samlade in verkar för hans egen del inte ha lett till så mycket annat än ganska tomt katalogiserande. Möjligen var den till glädje för efterföljare.

Och även om prosan på många sätt verkar kompetent i stilen, så sätter jag också några frågetecken för formen, och då främst för spåret med Gauss son, hans inblandning i preussiskt nationalistiska grupper, och att han måste fly till USA. Jag förstår inte alls vad det gör i boken, vilken poäng det ska illustrera gentemot det övriga. Här finns temat med sonen som är förtryckt av den intellektuellt överlägsne fadern, men vad det gör i boken i övrigt är som sagt oklart.

En bra bok på det hela taget, men likväl en besvikelse.