Jag läste denna i slutet av förra året, så intrycken har hunnit blekna en del. Eller kanske var de inte så skarpa till att börja med? Det är mycket i den som är fyndigt och elegant, men till skillnad från Kyrklunds Mästaren Ma (en av de mest givna jämförelserna jag kan komma på, någonsin) så är det svårt för mig att urskilja någon helhet. Här finns anekdoter, dikter av mannen själv, och en del om hans relationer till andra underliga karaktärer. Vi får veta en del om Ofissim, men det är knepigt att sammanställa hans tankar och beteenden till någon filosofi, än mindre något att finna givande vägledning i (mästaren Ma är för den delen inte heller något föredöme). Möjligen finns här något slags absurdism. Många av Ofissims projekt verkar blir självförstörande, eller om det är han som blir besviken på sig själv. I ett stycke jag nyss slog upp, som känns typiskt för bokens lakoniska ton (här finns hur som helst mycket lite konstruktivitet) står det att Ofissim uppfann ett instrument för att kommunicera med folk långt bort, men eftersom han inte kom på någon han ville kommunicera med där, så förstörde han den. (Extremt egocentriskt tänkt, slår det mig.)
Det kunde kanske vara värt att fundera mer på vem nedtecknaren av boken är.
Recensioner: UKON i SvD, Jenny Aschenbrenner i Expressen, Magnus Ringgren i Aftonbladet, Maria Edström i Kulturnytt, Gun Zanton-Ericsson i Östgöta Correspondenten.
UKON refererar till Flauberts Den eviga dumheten, vilket inte låter helt rätt för mig. Ofissim verkar ju, till skillnad från t.ex. mästaren Ma, faktiskt kunna ett och annat, och det är inte så att alla hans projekt misslyckas pga. inkompetens.
Flera recensioner associerar också till mulla Nasruddin, som låter intressant att kolla upp!
