Tove Folkesson - Kalmars jägarinnor

Denna läste jag under våren, relativt snabbt och med god lust. Det var roligaste nya svenska skönlitteratur jag läst på länge! Detalj- och doftrik. Tillika en skaplig nostalgidos eftersom den utspelar sig bland gymnasister vid åren runt millennieskiftet.

Det är första delen i en trilogi, och jag skulle gärna läsa även de kommande delarna.

Likväl tycker jag att boken är lite fattig på berättelse, och på interaktioner som leder till förändring på något lite mer sofistikerat sätt. Snarare kretsar boken kring teman om grupptillhörighet etc. Här finns en rad fina scener, men de hakar sällan i varandra på något klart sätt. Detta är ingen dålig struktur på en bok, men jag undrar om den inte den typen av bok hade mått bra av att vara kortare, som Virginia Woolfs The Waves (som jag tenderar att se som förebilden för all monologartad prosa).

Därtill hör huvudpersonen Eva Zackrisson till de där karaktärerna som är så starka (kan vara ute och leva rövare, och är samtidigt supersmart så att hon tar hem högsta betyg i allt) att jag har svårt att engagera mig i dem. Jag har ingen anledning att heja på dem, för jag kan inte riktigt se hur de skulle kunna förlora kampen. I synnerhet som kampen här ändå med den lite äldres perspektiv har ganska låga insatser. Jag vet att Eva kommer att kunna skaffa sig nya vänner, vilket universitet hon nu än väljer att läsa vid.

Hur som helst, här finns löften om stordåd.

Göran Hägg - Sanningen är alltid oförskämd

Denna biografi över Strindberg var redan färdig när Hägg hastigt avled, och publicerades postumt. Jag läste den ganska snabbt under april-maj, och som ofta med Hägg hade jag svårt att lägga ned den.

Det är en ovanligt exegetisk Hägg i den här volymen. Flera gånger, särskilt vid omdebatterade skeenden, redovisas inte bara av vad Hägg själv tror var fallet, utan även en ganska omfattande polemik med de som påstått något annat. Rentav så till den grad att jag misstänker att en del sådant försvunnit i omarbetningar om Hägg fortfarande varit i livet.



Jag insåg under läsningen att jag verkligen inte vet mycket om Strindberg, men jag blev sugen på att läsa mer av honom, och även på att själv införskaffa denna bok för att ha som referensverk. Vissa iakttagelser känner jag igen från Hägg tidigare (som att Strindberg skrev många av sina bästa verk mycket snabbt), men andra var nya för mig. Några exempel:

• Hägg menar att Strindbergs mönster att bli ovän med allt och alla brukade föregås av att han inledningsvis höjde personen till skyarna, vilket sedermera ofrånkomligen ledde till upplevelser av svikna förväntningar.
• Som jag vill minnas från förordet till Giftas I ter det sig utifrån den texten absurt att klassificera Strindberg som kvinnohatare. Men han tycks ha genomgått en utveckling här, där det enligt Hägg inte minst ska ha varit betydelsefullt att Strindberg själv var alldeles för radikal för den tidens borgerliga feministers smak.
• Samtidigt menar Hägg att Strindberg hade en tendens att förälska sig i relativt självständiga, oberoende kvinnor.
• Strindberg var under en ganska stor del av sitt liv en rätt rik man.
• I Den svenska litteraturhistorien verkar Hägg ställa upp på Lagercrantz tes om Inferno-krisen som en ren iscensättning, även i privata brev. Här menar Hägg snarare att Strindberg nog inte mådde särskilt bra under den här tiden, men att han knappast var deprimerad (alldeles för aktiv) eller psykotisk (alltför tvivlande på de märkliga intryck han hade).

Elin Boardy - Tiden är inte än

Denna läste jag ganska koncentrerat någon gång under mars-april och diskuterade med Urban medan jag var hemma i Linköping över påsken.

Min åsikt är enkel att sammanfatta. Jag tyckte inte boken var särskilt bra. Jag hade svårt att se poängen med flera saker.

• Parallellerna mellan pestens tid och senare katastrofer som andra världskriget, karolinerkrigen, och Förintelsen.
• Bytandet av namn på huvudpersonen när hon byter kläder. På slutet får man veta att de namn hon har iklätt sig är hennes döda barns, och berättelsen kommer till något slags avslutning när hon bryter samman hos beginerna och berättar detta för en förtrogen, och uttalar även sitt eget namn. I synnerhet som det samtidigt på ett ställe görs klart att hon inte genomgår någon mental förändring när hon klär ut sig.
• Boken har bara en karaktär som finns med från början till slut. Övriga uppträder på sin höjd under ett par kapitel. Samtidigt som dessa karaktärer ibland blir fokalpunkten för berättelsen så verkar dessas skildringar inte ge oss särskilt mycket nya upplysningar, vare sig om huvudpersonen eller om de som betraktar henne.
• Ingen särskilt intrikat skildring av psykologin bakom hennes svårigheter att berätta om sin olycka för folk. Jag kan mycket väl tänka mig att det är en psykologisk realitet, men jag får inga djupare insikter i den här. 

Under läsningen tänkte jag ofta på Harry Stephen Keelers kommentarer om Kristens resa som den enklaste av berättelser. Kristen stöter på en massa gestalter, interagerar med dem, och lämnar dem sedan, utan att det har några konsekvenser längre fram i berättelse, eller att de återses.

Det var rätt lite gestaltning, vilket möjigen är det som ger boken dess abstrakta karaktär. Ett tydligt exempel som jag noterade var i kapitel 13 där det på ett ställe skrivs om "svordomar", snarare än att dessa svordomar skrivs ut.

Återigen faller jag tillbaka på att jag inte tycker särskilt bra om det abstrakta, det fåordiga och det outtalade. Jag vill ha ett stort ordförråd, pratiga författare och jag vill följa karaktärernas tankeprocesser mer i detalj.

Se även e-brev för några fler korta noteringar.