Therese Bohman - Den andra kvinnan

Therese Bohmans andra roman har många bra ingredienser, som gjorde den till mycket trevlig julläsning. Den har fin norrköpingsfärg, är spännande, och har minst en vändning som jag inte alls kunde förutse. Den skildrar lite studentliv, vilket jag alltid tycker är intressant. Det är, precis som hos Elin Boardy, mycket kompetent. Framförallt finns här tonsäker språkbehandling, och en serie fint avlyssnade repliker.

Men som ofta har jag mer att säga om det jag tycker är problematiskt i boken.

Det största problemet är att boken bara har ett enda perspektiv: huvudpersonens. Denna iakttagelse syftar inte bara på att den har en jag-berättare, utan också på att ingen annan får chansen att säga sitt. Därtill finns det mycket lite som tyder på att det är menat att man ska läsa huvudpersonens påståenden "vid sidan om", dvs. att författaren antyder att hon har fel. Tvärtom ska huvudpersonen se det mesta komma (mest uppenbart när det gäller bilderna på slutet, när hennes medvetenhet om att bilderna inte är till för "konstnärliga syften" slängs in i en bisats). Visserligen blir hon lite nitad av Alex, men hon verkar egentligen aldrig ha fel. Hon får aldrig några seriösa motargument. Hennes väninna Emelie görs mer svarslös än vad hon skulle behöva vara. Ofta är detta lite tröttsamt.

Delvis står nog den omständigheten i vägen att jag följt Therese Bohman rätt länge. Jag associerar väldigt mycket av det som huvudpersonen säger om andra (särskilt om olika samhällsklasser) och om sig själv (inklusive utseendet) till sådant som jag sett henne skriva i blogg och skunkdagbok. Så för mig framstår huvudperson och författare som ganska svårskiljaktiga. Med det menar jag inte att jag tror att handlingen är självbiografisk. Men det gör det svårt för mig att tro något annat än att det är meningen att huvudpersonen ska ha rätt i allt.

Detta är i sin tur problematiskt för mig eftersom jag har svårt att hålla med om allt. Mycket av raljerandet om medelklassiga seder och dess kvinnors förhållningssätt till världen finns det någon poäng i, men den överdrivs, och saknar för min del den sympati som jag skulle mena ändå någonstans borde finnas där. Det är ju inte som att patriarkatet är ett påhitt. I den meningen framstår bokens argument som alltför onyanserat. En kritik av det här slaget borde snarare utmynna i förslag om mer konstruktiva förehavanden, än vad som nu framstår som ganska hånfulla avfärdanden.

Det blir svåremotståndligt att fundera över Bohmans syn på social rättvisa. De som hyllas är de som är "naturliga" (arbetarklassen, som huvudpersonen själv kommer från, och en sådan som Malmberg som bara lever sina privilegier utan att skämmas eller metakommentera dem). Samtidigt vill hon i teorin hylla det konstlade (denna motsägelse nämns explicit mot slutet av boken, men författaren har egentligen ingen kommentar till det). Vill Bohman ha dagens ojämlikhet men med mer välförtjänta personer, som hon själv, på de högsta positionerna?

Något som jag gärna skulle diskutera är vad slutet är tänkt att illustrera eller göra för poäng. Malmberg och hans fru uppfattar sig rimligen vara i en utpressningssituation. Detta använder sig huvudpersonen av, utan större skrupler. Möjligen anser hon sig ha rätt till det. Men vad rättfärdigar det? Jag kan inte se att Malmberg har begått någon större orätt mot henne.

Se även Bernurs recension, Thente på sin blogg, SvD, Sydsvenskan, UNT, TT-intervju.

Dave Eggers - Your Fathers, Where are They?, and the Prophets, Do They Live Forever?

Detta är faktiskt den första roman av Dave Eggers som jag läser, eftersom Ett hjärtslitande verk... tydligen räknas som självbiografi. Det är givetvis helt korrekt, men jag tenderar att analysera och tänka på den som en roman, en mycket rolig och rörande sådan. Eggers hade onekligen ett ovanligt och spännande liv i sin ungdom, och han levde det inte utan bravur. Jag läste den här under ett par dagar under min semester vintern 2015, efter att ha plockat på mig den på biblioteket.

Jag gillade som sagt självbiografin, men sedan har jag undvikit hans romaner, framförallt på grund av hans världsförbättrarambitioner. Inte så att jag inte sympatiserar med de projekt han engagerar sig i, men det är helt enkelt inte det jag vill ha av litteratur.

Jag började läsa den här för att jag tyckte att den verkade handla om något annat än detta, men där tog jag miste, tror jag. Boken handlar om en man som tar ett antal personer till fånga i syfte att prata med dem och ofta att ställa dem till svars för olika saker. Den tar upp olika teman som på olika sätt handlar om samhällets svek, antingen det gäller det nedlagda rymdprogrammet, föräldrar som inte bryr sig, eller polisens maktmissbruk. Men det är lite knepigt för mig att förstå vart Eggers vill komma. Behandlingen av dessa ämnen känns inte särskilt originell. Därtill är det svårt att sympatisera med huvudpersonen, som för mig framstår som störd. Så pass störd att jag inte ens vill medge att "han har en poäng". Till exempel motsägs en del av hans minnen från barndomen av mamman, och vi har inget direkt skäl att tro att hon ljuger, men flera skäl att tro att han kan ha skapat dessa eller förstorat upp dem ur en känsla av att vara förorättad. Och även om han har rätt i att polisen mörkade hur det gick till när hans vän blev skjuten (och det jag tycker boken ger läsaren skäl att tro att han har) så är hans hållning inte ett dugg konstruktiv, och jag tycker inte berättelsen argumenterar bra för att man ska bry sig om hans känslor, eller berättigar dem.

Samtidigt finns det saker som imponerar. Boken är helt och hållet skriven som dialog, och här finns en del fiffiga grepp att lära av när det gäller att få fram all information som behövs, utan att det låter alltför krystat. Och Eggers håller så klart avsevärt högre klass i sin prosa än de flesta svenskar. Jag skulle fortfarande absolut hänga på låset om han bestämde sig för att skriva något lite mindre samhällstillvänt. Kanske skulle jag ta mig en titt på romanutgåvan av Where the Wild Things Are?

Gina Perry - Behind the Shock Machine

Den här boken fick jag när jag fyllde år förra året. Jag streckläste den samma helg. Det är med andra ord en lättläst, mycket spännande och intressant bok. Den handlar om Milgram-experimentet. Utan att formellt sett ha några akademiska pretentioner har Perry gjort imponerande källforskning. Hon verkar ha tillbringat mycket tid i Yales arkiv (experimentet finns filmat och transkriberat i detalj), och hon har intervjuat många deltagare, inklusive de som spelade rollerna som försöksledare och offer.

Perry är mycket kritiskt inställd till experimenten, både vad gäller de forskningsetiska och de vetenskapliga aspekterna. Hon verkar driva en tes om att det inte finns något substantiellt att lära sig av dem. Jag är inte beredd att följa henne hela vägen här, men hon kommer onekligen med en del påpekanden som är eller kan tyckas vara graverande, och som är viktiga att känna till när man tolkar resultaten.

Bland dessa är:

• Milgram var 27 år när han genomförde dessa experiment, och i en känslig fas i sin karriär där han var tvungen att komma med något riktigt intressant för att få tenure (han hamnade så småningom på CUNY - inte det sämsta stället att jobba på, men det torde ändå ha varit en besvikelse för en man med hans Ivy League-aspirationer).
• Milgram använde medvetet inga Yale-studenter eller -anställda. Enligt Perry (jag kommer inte ihåg hennes argument för detta) var detta för att han trodde att dessa skulle vara mindre lydiga.
• Även valet av skådespelare präglades av detta. Framförallt försöksledaren var en f.d. gymnasielärare som valdes för sin naturligt auktoritativa framtoning.
• Försöksledaren pressade stundtals försökspersonerna mycket mer än vad som framgår av de formella instruktionerna. Milgram övervakade för övrigt långt ifrån alla sessioner, utan denne fick ett tungt ansvar för experimentens genomförande.
• Det finns saker som talar för att en hel del försökspersoner, framförallt de som gick hela vägen, genomskådade experimentet och såg att allt var på låtsas. 
• Milgram hade egentligen ingen teori.

Utöver detta tillkommer såklart forskningsetiska aspekter som att de flesta inte fick veta att det var en bluff direkt efter genomförandet, och en hel del förmodligen aldrig någonsin upplystes om det. De flesta fick veta det genom en enkät som skickades ut i efterhand.


Förutom detta redogör Perry också koncist och intressant för den forskningstradition som Milgram verkade i, som han mer eller mindre kom att avsluta. Behavioristernas idé om att människan är som vilket djur som helst, ledde till att experiment på människor kom att betraktas lite som vilket djurexperiment som helst.

Även om jag som sagt inte riktigt är beredd att hålla med Perry hela vägen, så måste jag ändå säga att det är en mycket fin bok hon har skrivit. Hon gör ovanligt tydlig åtskillnad mellan sina mer källförankrade redogörelser och sina mer spekulativa utläggningar om vad de inblandade tänkte och kände. På ett ställe skriver hon att experimentet är mer ett konstverk än en vetenskaplig studie. Detta tycks mig oerhört träffande. Milgrams experiment har blivit en apparat, en historia eller en händelse som verkar säga något viktigt, men det är oklart vad.