Detta är Elin Boardys tredje bok. Jag har läst de två första, inte utan behållning, men nog också utan att bli riktigt hundraprocentigt fångad. En liknande känsla infann sig när jag läste denna.
Precis som i de två första romanerna är "kompetent" ett epitet som kommer upp i tankarna när jag läser hennes böcker, och jag menar detta i bästa möjliga mening. Det är en god behärskning av de mest grundläggande formmedlen, som alltid är en glädje att se för mig. Om inte annat för att det är böcker som har ganska tydliga premisser, och därmed blir de tacksamma att diskutera, inte minst i ett formellt perspektiv. Det är också, precis som hennes två tidigare böcker, en historisk roman (i den mån som Skattkammarön är en historisk bok), utan alltför mycket rekvisita, samtidigt som man får sig lite intressanta exempel på praktiskt liv som jag inte tänkt på - som hur man förbereder ett myteri eller tar in rom till sig krog i smyg om natten.
Till skillnad från hennes förra bok tycker jag dock att jag i detta fall har relativt klara invändningar. Några av dem har väl bleknat lite i minnet nu (det var någon månad sedan jag läste) men en framstår fortfarande som mycket klar.
Det stora problemet, eller snarare typen av problem, rör själva historiens motivering. Boardy har uppfunnit karaktären Mary Jones, och gjort henne till historiens berättare. Ramfiktionen för historien är att hon får en anteckningsbok av John Silvers hustru, Dolores, för att skriva ned deras historia. (Dolores är, upplyste Urban mig om, inte ett namn som förekommer i Skattkammarön, men där nämns att Silver har en svart hustru.) Hon berättar omväxlande vad hon sett och hört av händelserna i originalet, och om hennes egen utveckling som skrivande, och mötena med Agnes, sin stora kärlek. Den förstnämnda historien verkar ha vissa poänger i att ge lite mer bakgrund till Silvers motivation i Stevensons bok. Den andra är dock svår att begripa, eftersom det är en ganska konfliktfri historia. Dolores verkar inte ha så mycket invändningar när de sedermera ger sig av. Jag funderade över om det finns någon poäng i att hon inte kunde ge sig av förrän Silver var död, men på det hela taget verkar hon ha trivts ganska bra hos dem. Hon har haft flera tidigare tillfällen att ge sig av. Hon följde med Dolores till Karibien. De har lärt henne både en del praktiska yrkesförmågor och att läsa och skriva. De båda handlingarna verkar inte heller ge något intressant perspektiv på varandra. Inte heller är Mary Jones perspektiv på händelserna i originalet särskilt intressant. Faktiskt ger hennes skildringar inte särskilt mycket perspektiv på dem i mitt tycke, utan är ganska rakt av vad andra har sagt till henne.
Ett annat, mer diffust problem gäller realismen i Mary Jones läroprocess. När hon lär sig skriva kommer hon med reflektioner som för mig låter lite för moderna, och lite för mycket som frågor en författare ställer sig, snarare än någon som försöker få rätt bokstav på rätt plats. Hon lägger sig också sällsynt snabbt till med påtagliga litterära manér, ett ganska blomstrande språk. Anledningen till att jag gör en poäng av detta är att Marys utvecklingsprocess är ett av huvudspåren i handlingen. Hade det bara varit en del av ramfiktionen hade detta inte varit ett problem, men nu ska det vara mer än så. Jag vet egentligen inte hur människor som lär sig skriva sent i livet upplever detta (jag minns inte alls hur det gick till för mig själv), men detta kändes inte så trovärdigt helt enkelt. Lite för mycket som en skrivarskoleelevs bild av skrivande, på något sätt. Jag misstänker helt enkelt att det inte är samma sak att lära sig skriva som att lära sig Skriva.
