Denna läste jag augusti-oktober. Jag började med ett femtiotal sidor under semestern, och läste lite till när jag var hemma sjuk i oktober, och läste ut den till frukost veckan efter.
Är detta ens skönlitterär läsning för min del? Jag läste den egentligen mer av karriärskäl - för att få lite food for thought om den värld som skildras är något jag skulle kunna vistas i. Men om man nu ska försöka säga något om den som litteratur...
Är det ett problem att den här boken saknar patos? Det är satir i sin renaste mening, där det inte finns någon konstruktiv god instans, utan världen består uteslutande av bluffare. Nu var det länge sen jag läste Röda rummet, men jag har för mig att den ändå bärs fram av en ärligt känd vrede över tingens ordning. Så icke här. Vilket hade varit svårt för VBK, såklart, eftersom han själv lever på att kommentera den här världen från tid till annan. Frågan är dock vad en sådan vinkel skulle ha varit. Eller hur bra Strindbergs roman egentligen fungerar idag.
(Då är ändå VBK en utmärkt politisk journalist. Hans krönikor framstår ofta som hörandes till de mer insiktsfulla man kan hitta i svenska dagstidningar, och hans referat av kommunalpolitiken i Stockholm lyckas vara både initierade och underhållande.)
Vad finns att säga mer? Bokens moraliska set up är nog någonstans välgjord. Huvudpersonen är en kille som tröttat på det ytliga reklambyrålivet, och istället försöker sig på att göra "något riktigt", i partiets tjänst. Det jobbet handlar dock mest om att spionera och hitta irrelevant skit om borgarna. Samtidigt är huvudpersonen inte någon högre stående människa själv, utan boken igenom ständigt otrogen med en bankdirektörska (det sistnämnda nog mest tänkt att vara pikant snarare än skämmigt på riktigt). Han tycks komma till ro med sig själv på slutet när han får reda på att hans flickvän också var otrogen, men en känd aktivistposör.
Men vad ska man ta med sig? Inte mycket. Därav orden ovan. Vilket känns märkligt, för det finns nog en hel del att vara upprörd över i den här världen. Frågan är bara hur man gör det, utan att se ut som en tönt.
