lördag 12 oktober 2013

Douglas Coupland - Microserfs

När jag för några år sedan gjorde en lista över mina tio favoritromaner var denna ibland dem. Det har väl mycket att göra med ungdomsminnen. Jag fick en svensk utgåva av den av familjen Markström, och jag läste den om och om igen. Jag tror inte jag har läst någon annan bok så många gånger.

Jag tycks ha förlorat mitt gamla exemplar på svenska, så jag köpte en OU på engelska när jag var i USA i somras - och då blev det naturligtvis till att läsa den. Hur har den stått sig? Det beror på hur man ser det. Som jag befarade har kommentarena om politik inte stått sig särskilt väl. Det jag tyckte var djupa insikter då, om världen efter kommunismens fall etc., framstår som rena tramset nu. Men i en annan mening fungerar det ändå: som referat av idéer som var populära där och då, och antagligen återspeglar stämningarna i Silicon Valley då, och än idag. Och att karaktärerna framstår som lite mindre insiktsfulla på det planet gör dem också mer mänskliga, och möjliga att tycka om. Jag är inte säker på att Coupland menat om man "ska" betrakta karaktärer som Michael som halvgudar eller inte, men jag tillämpar välvillighetsprincipen i det fallet.

Mycket är kvar. Namnmagin (frukostflingorna!) som ger känslan av ett liv i technicolor. Jag fick tårar i ögonen av slutraderna ("...och jag inser att det som saknats så länge, inte saknas längre."). Exakt hur mycket den här boken sitter i mitt huvud blev uppenbart för mig när jag vid flera tillfällen uppmärksammade skämt som jag inte förstått, för att de inte framgått i den svenska översättningen. Jag kom alltså ihåg exakt hur många fraser varit översatta. Inklusive ett par snubblingar i på det planet.

En märklig grej var att mycket i boken händer senare än vad jag mindes det. Chyx dyker inte upp förrän under de sista femtio sidorna, typ. Men framförallt när Daniels mamma får en stroke. Detta, som jag mindes som det centrala i åtminstone slutkapitlet, upptar bara de tio sista sidorna (logiskt nog tar iofs Daniel en paus på två veckor i sitt dagboksskrivande). En märkligt kort startsträcka för den fantastiska slutscenen.

På det hela taget utmärker sig nog den här boken i Couplands bibliografi som den som är mest positivt inställd till teknik, ja till hela den moderna världen. Det är den, och miljön i Silicon Valley, som får personerna i boken att utvecklas och blomstra (det var väldigt svårt att acceptera att de är yngre än mig nu), och det är den som gör att Daniel och hans mamma kan kommunicera på slutet ("...extending ourselves into the sky, into the end of the universe with precision technology running so fine..."). Kanske bevarar den här boken sin plats i mitt minne för att den lade grunden för min modernism - en svårrubbad övertygelse att den moderna världen på det hela taget ändå är ett gott ställe, att tekniken innebär mer gott än ont, och att det någonstans nog ändå finns skäl att vara optimistisk inför framtiden.

lördag 5 oktober 2013

Sami Said - Monomani

Samis andra bok blev väl något mer försiktigt mottagen, och fick en hejdundrande sågning av bernur. Och jag måste säga att även jag blev väldigt skeptisk av detta. Den här boken är "formellt" ännu mer självbiografisk än Väldigt sällan fin i det att brevskrivaren i boken heter Sami, och som bekant till honom känner jag också igen ett par av historierna som fladdrar förbi - han har dragit dem när vi träffats.

Bernur hade flera invändningar som jag håller med om, men mitt största problem med boken är nog att berättaren här framstår som inte så lite osympatisk. Och då inte bara för att han ser sig själv som ett missförstått geni, utan främst för att han verkar se ned på världen runt omkring sig så mycket. Till exempel skriver han en del om  hur han vikarierar som lärare. Det är väl en sak att ifrågasätta ett vikariesystem som slänger i folk i skolsalarna lite hipp som happ. Men det är ändå det sätt som han fick sin försörjning på, och det är märkligt att uttrycka sig så nedlåtande om de lärare som tackar honom och tycker att han sköter jobbet bra. Allt sånt beröm är givetvis givet omständigheterna. Det borde en begåvad man som Sami fatta.

Ett ännu större problem är att Anna, tjejen som tilltalas i brevet, som enligt gemensamma bekanta också är en verklig person. Sami verkar på något sätt stå i tacksamhetsskuld till henne - annars skulle han väl inte sätta sig ned och skriva - men deras exakta relation får man inte grepp om. Men han är också mycket nedlåtande mot henne. (Likaså mot en annan tjej, som inte ens nämns vid namn, utan kallas "en hon".) Han påstår sig hela tiden kunna förutsäga hur hon ska reagera på saker han skriver, och avfärdar dem just därför. Sådana killar får mig att känna mig bitter på ett sätt jag verkligen inte gillar.

Sebastian Haffner - En tysk mans historia

Den här boken läste jag någon gång i våras. En rekommendabel biografisk skiss över en borgares liv under nazisternas maktövertagande, fram till flykten från Tyskland några år innan kriget bröt ut.

Haffner är en intressant man. Han kom från ganska privilegierade kretsar, verkar ha haft ganska konservativa politiska värderingar, men hyste ändå stark motvilja mot nazisterna. Möjligen inte bara av ädla skäl. En del av detta var nog patriciskt snobberi mot de oputsade nazisterna. Men också - så framstår det åtminstone i boken - för att nazisterna ville komma åt människor med judisk bakgrund i hans härkomst, däribland en tjej som han dejtade.


Den tanke jag minns från när jag läste boken är att jag fann det svårt att förhålla mig till en del av det han sade, eftersom jag inte har någon egen bild från historieböckerna. Det var många snabba generaliseringar om "atmosfären" i det tyska samhället efter första världskriget och framåt. Sådant ska man överlag vara skeptisk mot, i mitt tycke. Men förmodligen är det väl ändå ganska autentiskt som vittnesmål över stämmningarna i borgerliga kretsar av den sort som Haffner kom ifrån.

Det allra intressantaste partiet kom mot slutet, när Haffner redogör för sina erfarenheter från det kvasimilitärläger han skickades iväg på som nyexaminerad jurist. Här fanns ett gäng intressanta observationer om hur folk socialiseras in i politiska rörelser. Nazisterna utsatte dem inte alls för propaganda (förrän möjligen på slutet), utan såg snarare till att de skulle "förbrödras. De framstår onekligen som ena skickliga jävlar på den här punkten. Jag minns inte detaljerna just nu, men väl värt att återvända till, i alla fall om jag skulle få för mig att forska på något liknande.