Sami Said - Monomani

Samis andra bok blev väl något mer försiktigt mottagen, och fick en hejdundrande sågning av bernur. Och jag måste säga att även jag blev väldigt skeptisk av detta. Den här boken är "formellt" ännu mer självbiografisk än Väldigt sällan fin i det att brevskrivaren i boken heter Sami, och som bekant till honom känner jag också igen ett par av historierna som fladdrar förbi - han har dragit dem när vi träffats.

Bernur hade flera invändningar som jag håller med om, men mitt största problem med boken är nog att berättaren här framstår som inte så lite osympatisk. Och då inte bara för att han ser sig själv som ett missförstått geni, utan främst för att han verkar se ned på världen runt omkring sig så mycket. Till exempel skriver han en del om  hur han vikarierar som lärare. Det är väl en sak att ifrågasätta ett vikariesystem som slänger i folk i skolsalarna lite hipp som happ. Men det är ändå det sätt som han fick sin försörjning på, och det är märkligt att uttrycka sig så nedlåtande om de lärare som tackar honom och tycker att han sköter jobbet bra. Allt sånt beröm är givetvis givet omständigheterna. Det borde en begåvad man som Sami fatta.

Ett ännu större problem är att Anna, tjejen som tilltalas i brevet, som enligt gemensamma bekanta också är en verklig person. Sami verkar på något sätt stå i tacksamhetsskuld till henne - annars skulle han väl inte sätta sig ned och skriva - men deras exakta relation får man inte grepp om. Men han är också mycket nedlåtande mot henne. (Likaså mot en annan tjej, som inte ens nämns vid namn, utan kallas "en hon".) Han påstår sig hela tiden kunna förutsäga hur hon ska reagera på saker han skriver, och avfärdar dem just därför. Sådana killar får mig att känna mig bitter på ett sätt jag verkligen inte gillar.

Sami Said: Väldigt sällan fin

Sami Said är en... bekant får man väl säga ändå. Vän är nog för nära, men vi har haft några längre mycket intressanta samtal genom åren, via våra gemensamma vänner Andreas och Anna. Detta bidrar till att göra boken intressant, men också lite knepig att förhålla sig till. Så mycket vet jag om Sami att han har studerat religionsvetenskap i Linköping, och att han delar utseende med Noa. Så det är lätt att läsa huvudpersonen i ljuset av vad jag vet om honom. Det ska tydligen vara fel att göra så... men men, du får skylla dig själv, Sami.

Det börjar bra! Det inledande stycket, som också verkar vara en sorts motto för boken, klingar just av den sortens lakoniska humor som jag kommit att associera Sami med:

Mina föräldrar brukade berätta om farfar när vi misskötte oss. Det var jämt samma historia. Den om hur han motsatte sig vår flykt till Sverige. Era barn kommer att få förlorade, sa han. Det är oundvikligt. Där finns ingen religion. Där har man ingen moral. De lever bara för sig själva. Och han sa att vi inte skulle klara av att stå emot. Jag har alltid trott att jag är bättre än så, att ingenting kan fresta mig. Men han hade rätt.

Varför är detta stycke så bra? Det tycks mig som att det oerhört kärnfullt summerar det som i brist på bättre ord kan kallas "värdekonflikter" mellan traditionella och moderna samhällen, och inställningen hos en som gjort en "lyckad" övergån från det förra till det senare. Jag vet inte riktigt om Sami (eller Noha för den delen) själv skulle hålla med mig, men jag tenderar att läsa den sista meningen som ironisk. Visst, farfadern fick rätt på sina premisser. Men vad som hände var naturligtvis också att Noha själv fick en annorlunda syn på moral när han hamnade i ett modernt samhälle. Tesen att de moderna samhällena skulle sakna moral är naturligtvis nonsens, men de traditionella samhällena, i synnerhet deras patriarker, måste hålla fast vid just sin version av lämpliga ömsesidiga förpliktelser som den enda rätta, för att legitimera sin ställning.

Naturligtvis hade jag vissa förväntningar på skildringen av Linköpings studentvärld. Men det blir lite tunt där, Sami! Bastuviken nämns, och det är härligt att tänka tillbaka på hur miljön i Nohas korridorsrum bör ha sett ut (jag har bott i ett likadant), men sedan är det stopp.

Något givande får jag istället försöka hitta i skildringen av Nohas ambivalenta förhållande till islam och Eritrea. Kanske är det sant, som bernur skriver, att inte mycket händer under resan till hemlandet för att ta rätt på farfaderns tillgångar. Men jag tror sällan jag har läst något som så tydligt gjort klart för mig hur mycket allt det där som kallas "identitet" hänger samman med praktiskt arbete. Svaret på frågan om det är praktiken som skapar hemvisten eller det är själva idén som får en att engagera sig, ter sig här lutandes åt det förstnämnda. Noha är i högsta grad ovillig att dras in i kollektiva projekt (folk drar och sliter i honom åt olika håll), och det är just därför han framstår som vag i konturerna. Om det inte fanns en massa folk omkring Noha som drog inom honom i en massa praktiska sammanhang hela tiden (vare sig det rör att lära sig att gå på fester eller att åka till Eritrea), skulle han nog knappt kunna upprätthålla en självuppfattning.

Det var länge sedan jag läste den nu, så det är möjligt att detta är något snävt. Inte minst är det möjligt att jag drar den slutsatsen, eftersom jag inte tyckte särskilt bra om huvudpersonen. Den där passiva hållningen till allt och alla kan jag på vissa sätt förstå - jag är inte helt främmande för känslan att vilja dra sig undan världen. Men den kan också ofta se ut som en sorts rädsla, som jag själv med åren har blivit rätt angelägen om att undvika. Jag trodde att jag stod över världen, för att jag bara betraktade den, men egentligen stod jag vid sidan om.