Detta är den första boken ur den trilogi av sagor/fantastiberättelser som ledde fram till Italo Calvinos... födelse kan man nog säga. Innan dess hade han publicerat någon realistisk roman, ganska långt ifrån den sorts berättelser han senare blivit känd för.
Redan i denna "första" bok framstår han för mig som en ganska färdig författare. Det är till exempel flera punkter från hans Six Memos som jag tycker går igen i stilen. Framförallt snabbheten. Allt händer med ett minimum av miljöbeskrivningar och andra longörer. Personernas tankeprocesser skildras knappast alls. Till exempel "beslutar" sig visconten på en rad bara sådär för att bli förälskad i Pamela. Lätthet känns också igen. Allt händer utan ansträngning, utan att Calvino bryr sig hövan om att förklara till exempel hur en halv människa kan ha så stor handlingskapacitet.
Historien är på många sätt gåtfull. Den har ingen realism i sig, knappt ens inom sina egna parametrar (det omdömet skulle kunna preciseras), vilket ger mig känslan av att allt är symboler eller tecken för något annat. Å andra sidan är detta ofta mycket svårdechiffrerat. Behållningen ligger väl istället i att vissa bilder/scener/idésammanställningar är väldigt minnesvärda. Som skildringen av hugenotterna, som tappat bort sin bibel och varit förföljda så länge att de glömt alla sina religiösa seder. Därför mumlar alla i psalmsången och folk vågar knappt knäppa händerna när de ber, av rädsla för att göra några liturgiska fel.
I förordet skriver Calvino om den djupare innebörden av "den kluvna människan". Men det är rätt svårbegripligt. Han pratar lite om Marx och Freud, men hur de passar in på denna berättelse förstår jag inte. Dessa författare skriver om en längtan efter en ny fullständighet, men någon sådan verkar inte finnas hos Visconten, i alla fall inte hos hans onda sida, som bara rasar runt.
måndag 31 december 2012
lördag 22 december 2012
Jacob Wallenberg: Min son på galejan
Utgiven 1781 är detta svensk litteratur från en tid när det inte finns så mycket läsvärd sådan. Det först då det börjar komma igång. Denna reseskildring (resan ägde rum 1769 och gick från Göteborg till Oslo (pga. väder) till Kap, Java, med slutmålet Kina; om hemresan sägs ingenting; Wallenberg var skeppspräst) brukar tydligen sägas höra till undantagen, men av det märkte jag inget. Överlag väldigt tråkig, omständlig i stilen och hårt märkt av sin tids sämre värderingar. Det handlar då inte så mycket om rasism (den framstår snarast som oväntat mild, om den ens finns; åtminstone på några ställen tycker jag han framstår som kulturrelativist), som om kvinnosynen. Det är betänkligt att detta faktiskt är skrivet av en man som faktiskt var präst. Låt gå för att allt som sägs i boken inte är hans egna åsikter. Men ur religiös synpunkt tycks Wallenberg vara ett gott exempel på farorna med att låta sådana ämbeten "gå i arv" (dvs. att söner till präster ofta blev präster själva).
Det är svårt för mig att inte uppehålla mig vid hur Wallenberg framställer sig och framstår i texten. Den ofta muntra tonen kommer möjligen av att han vill framstå som världsman (och för all del underhålla snarare än upplysa sina läsare). För något särdeles lätt liv kan det inte ha varit att ligga på ett skepp vid den här tiden. Å andra sidan är det också mycket tydligt att Wallenberg själv hör till skeppets överklass. Han verkar rentav sträva efter att framstå som en lätting. Det finns inte många skildringar av arbete. Han verkar aldrig riktigt tjänstgöra som präst, märkligt nog. Möjligen vid något tillfälle där han delar ut medicin, vilket kanske var prästens uppgift på båten också. Men det förekommer vad jag minns inga skildringar av gudstjänst eller bön. Faktiskt framstår Wallenberg även som en lätting i sitt författande. Hans beskrivningar av den lokala miljön och av människorna är ofta mycket kortfattad. Sjukt mycket utrymme (med tanke på hur kort boken är) läggs istället på att apostrofera läsarna och metareflektera över framställningen. (Vid ett tillfälle ironiserar han rentav över om det behövs en reseskildring till; det kan man verkligen fråga sig.) Mycket handlar också snarare om diskussioner (i synnerhet om kvinnor) som Wallenberg hade med folk på resan, snarare än själva resan.
Kvinnosynen var det ja. De tankesätt som återfinns i boken finns förvisso även fortfarande (med undantag för punkten om man vid frieri ska närma sig flickan själv eller hennes föräldrar först). Men det är ändå vämjeligt att stöta på dem i så här öppen dager, till synes helt seriöst utan gardering med ett grabbigt skratt. Kvinnor är verkligen objekt, vars egna känslor och person är helt oväsentliga i ett äktenskap. Det handlar till liten del om hennes vandel, men mest av allt om hennes förmåga att på olika sätt tillfredsställa sin make och förbättra hans sociala ställning. På sätt och vis användbart som provkarta över denna sorts mentalitet.
Låt vara att den är märkt av sin tid, men det vore intressant att veta hur det egentligen gått till när den här boken kanoniserats. Svensk litteratur från 1700-talet finns som sagt inte så mycket, men det är verkligen inte allt som blir återutgivet på detta sätt (i pocket 1960), och det händer att den nämns i högskolornas litteraturundervisning. I alla fall här i Linköping, Wallenbergs hemstad. Finns det möjligen någon Linköpingskraft i bakgrunden?
söndag 16 december 2012
Zadie Smith: NW
En ny Zadie Smith, starkt efterlängtad av mig. Den kortaste av hennes romaner så här långt. Tyvärr kan jag inte låta bli att misstänka att verket har pressats fram lite grand.
Anledningen till det är främst att boken som helhet ger ett lite splittrat intryck (det var även The Guardians intryck). Det handlar då inte främst om stilen. Smith skriver nu i mer uppsplittrade, mer varierade, mer joycianska former. Det är mer fragmentariskt än i någon av hennes tidigare böcker. Men detta är inget problem. Det som saknas jämfört med tidigare böcker är ett "argument". Både White Teeth och On Beauty hade båda ett ganska tydligt ärende, progressivt och trevligt, utan att för den skull skriva på näsan. I den första handlar det om att illustrera hur multikulturalism "känns" på det individuella planet. I den andra om att den postmoderna synen på konst torkar ut folks själar.
Men här finns inget sådant. Någon kallade den för en klasskildring (Andres Lokko). Det är på sätt och vis sant, men här är inte mer av klasstematik än i någon av Smiths tidigare böcker. Baksidan säger att det är en roman om en stad, men en ganska stor del av den handlar snarare om Natalies uppväxt och inre utveckling.
Detta innebär inte att boken skulle vara dålig. Smith är fortfarande en lysande psykolog, fantastisk på att skapa scenarier och beskriva processer där karaktärer är med om något, drar slutsatser och förändras (eller misslyckas med sina föresatser till detta). Detta tycks hon ha förfinat till mycket koncentrerade former här. Här finns också alltjämt hennes fantastiska förmåga att ge sina karaktärer kroppar: de är inte bara medvetanden, utan deras fysiska uppenbarelse har konsekvenser för deras sätt att handla, och för hur de betraktas av andra karaktärer i boken.
Om det är detta man tycker om hos Smith, så är den här boken minst lika läsvärd som hennes tidigare.
Anledningen till det är främst att boken som helhet ger ett lite splittrat intryck (det var även The Guardians intryck). Det handlar då inte främst om stilen. Smith skriver nu i mer uppsplittrade, mer varierade, mer joycianska former. Det är mer fragmentariskt än i någon av hennes tidigare böcker. Men detta är inget problem. Det som saknas jämfört med tidigare böcker är ett "argument". Både White Teeth och On Beauty hade båda ett ganska tydligt ärende, progressivt och trevligt, utan att för den skull skriva på näsan. I den första handlar det om att illustrera hur multikulturalism "känns" på det individuella planet. I den andra om att den postmoderna synen på konst torkar ut folks själar.
Men här finns inget sådant. Någon kallade den för en klasskildring (Andres Lokko). Det är på sätt och vis sant, men här är inte mer av klasstematik än i någon av Smiths tidigare böcker. Baksidan säger att det är en roman om en stad, men en ganska stor del av den handlar snarare om Natalies uppväxt och inre utveckling.
Detta innebär inte att boken skulle vara dålig. Smith är fortfarande en lysande psykolog, fantastisk på att skapa scenarier och beskriva processer där karaktärer är med om något, drar slutsatser och förändras (eller misslyckas med sina föresatser till detta). Detta tycks hon ha förfinat till mycket koncentrerade former här. Här finns också alltjämt hennes fantastiska förmåga att ge sina karaktärer kroppar: de är inte bara medvetanden, utan deras fysiska uppenbarelse har konsekvenser för deras sätt att handla, och för hur de betraktas av andra karaktärer i boken.
Om det är detta man tycker om hos Smith, så är den här boken minst lika läsvärd som hennes tidigare.
Tom Wolfe: A Man in Full
Den här läste jag för att Peter Esaiasson hänvisade till den, i ett ganska bisarrt sammanhang. Det var vid släppet av fjärde upplagan av Metodpraktikan, och han pratade något om (vaga minnen här) att ställa ut sina svagheter till allmän beskådan, utan att låtsas om dem, som det bästa sättet att upprätthålla sin maktställning, eller något i den stilen.
Hur som helst, boken var ganska trevlig läsning. En storslagen exposé över Atlanta, dess politik och näringsliv, med ett besök på samhällets botten i fängelserna. En typ av miljöer som antagligen skildras alldeles för sällan, trots att det är där som väldigt mycket avgörs. Det är vita näringslivstoppar och svarta politiker. Wolfe verkar försöka göra en komplett rundmålning av samhället i Balzacs anda. Och han verkar onekligen ha lagt ned en del arbete på research. Arbetarmiljön gör ett hyfsat realistiskt intryck på mig. Något som däremot gav ett lite udda intryck var hur mycket av de svartas jargong som Wolfe ser sig tvungen att förklara för sina läsare. Boken kom ut 1998, och han lägger en sida på att förklara uttrycket "gotcha back". Kommer detta främst från Wolfe själv, eller återspeglar det samhället och den litterära scenen i USA?
Jag läste boken över en ganska lång period (minst ett halvår), men det gick utan problem. Den verkar delvis skriven i följetongsstil (några kapitel publicerade i förhand i typ Rolling Stone), med väldigt tydlig grundkonstruktion: Fyra grundspår: Croker, Peepgass, borgmästaren och Conrad, och så vissa instick med Crokers första fru. Allt hölls isär nästan helt och hållet tills det var en tredjedel kvar.
I centrum står anklagelser mot universitetets svarte fotbollsstjärna, Fareek Fanon, för att ha våldtagit dottern till en av näringslivsmagnaterna. Hur det egentligen var med den saken får man inget definitivt svar på (något som hanteras skickligt av Wolfe; alla som har någon information att komma med i saken är antingen gediget rasistiska eller har sina egna skäl att vilja se Fareek friad). Runt omkring honom finns en massa historier, främst om hur människorna i toppen till varje pris försöker hålla sig kvar där, eller hur de kämpar med att avancera.
Huvudpersonen är, får man väl säga, Charlie Croker, en vit fastighetsmagnat, f.d. fotbollsstjärna, på ruinens brant. Ingen sympatisk människa (rätt rasistisk, homofob etc.), men når ändå på slutet en viss storslagenhet, när han avstår från möjligheten att få tillbaka sin rikedom och istället blir religionsstiftare. En typ av person som jag tror sällan skildras inifrån i litteraturen, kanske för att han ligger för långt ifrån vad de flesta författare kan identifiera sig med. Han är en man med makt, och har varit det hela livet. Det är först nu som han alls vacklar. Men vilka insikter ger då Wolfe om dessa män? Kanske om vad som händer i huvudet när makten blir ett egenvärde. Croker blir i någon mening fri på slutet när han bestämmer sig för att strunta i den värld han är en del av, som han tidigare inte förmått tänka utanför. Men så länge han befinner sig inom den måste han hålla sig kvar på toppen, eftersom han annars blir en föredetting.
Boken innehåller som sagt rätt många trådar, och i slutändan upplöses allt på ett ganska kaosartat sätt. Till exempel fick jag aldrig riktigt klart för mig vad som hände med Raymond Peepgass, en ganska intressant karaktär, med sin sorgsna medelmåttighet. Det är inte utan att jag tror att Wolfe är ironisk i slutkapitlet när borgmästaren och Roger White II, sitter och är nöjda över hur allt har utfallit till deras fördel, och borgmästaren lägger ut texten så att det låter som att de hela tiden behärskade situationen. För mig framstår det som att de hade en jäkla tur i det politiska spelet (och borgmästaren vann ju valet bara med någon procentenhet). Utfallet av presskonferensen hade lika gärna kunnat gå i andra riktningen, om bara Croker hade betett sig lite mindre vansinnigt. Och att allmänheten skulle uppfattat det som att Croker försökte blåsa borgmästaren genom att först ställa upp på konferensen och sedan sätta dit Fareek, tycker jag låter som en överskattning av hur bra koll allmänheten har i sådana här lägen. Och ingenting har ju förändrats. Den enda som hänt är att man undvikit ett skifte av personer på inflytelserika poster.
Hur som helst, boken var ganska trevlig läsning. En storslagen exposé över Atlanta, dess politik och näringsliv, med ett besök på samhällets botten i fängelserna. En typ av miljöer som antagligen skildras alldeles för sällan, trots att det är där som väldigt mycket avgörs. Det är vita näringslivstoppar och svarta politiker. Wolfe verkar försöka göra en komplett rundmålning av samhället i Balzacs anda. Och han verkar onekligen ha lagt ned en del arbete på research. Arbetarmiljön gör ett hyfsat realistiskt intryck på mig. Något som däremot gav ett lite udda intryck var hur mycket av de svartas jargong som Wolfe ser sig tvungen att förklara för sina läsare. Boken kom ut 1998, och han lägger en sida på att förklara uttrycket "gotcha back". Kommer detta främst från Wolfe själv, eller återspeglar det samhället och den litterära scenen i USA?
Jag läste boken över en ganska lång period (minst ett halvår), men det gick utan problem. Den verkar delvis skriven i följetongsstil (några kapitel publicerade i förhand i typ Rolling Stone), med väldigt tydlig grundkonstruktion: Fyra grundspår: Croker, Peepgass, borgmästaren och Conrad, och så vissa instick med Crokers första fru. Allt hölls isär nästan helt och hållet tills det var en tredjedel kvar.
I centrum står anklagelser mot universitetets svarte fotbollsstjärna, Fareek Fanon, för att ha våldtagit dottern till en av näringslivsmagnaterna. Hur det egentligen var med den saken får man inget definitivt svar på (något som hanteras skickligt av Wolfe; alla som har någon information att komma med i saken är antingen gediget rasistiska eller har sina egna skäl att vilja se Fareek friad). Runt omkring honom finns en massa historier, främst om hur människorna i toppen till varje pris försöker hålla sig kvar där, eller hur de kämpar med att avancera.
Huvudpersonen är, får man väl säga, Charlie Croker, en vit fastighetsmagnat, f.d. fotbollsstjärna, på ruinens brant. Ingen sympatisk människa (rätt rasistisk, homofob etc.), men når ändå på slutet en viss storslagenhet, när han avstår från möjligheten att få tillbaka sin rikedom och istället blir religionsstiftare. En typ av person som jag tror sällan skildras inifrån i litteraturen, kanske för att han ligger för långt ifrån vad de flesta författare kan identifiera sig med. Han är en man med makt, och har varit det hela livet. Det är först nu som han alls vacklar. Men vilka insikter ger då Wolfe om dessa män? Kanske om vad som händer i huvudet när makten blir ett egenvärde. Croker blir i någon mening fri på slutet när han bestämmer sig för att strunta i den värld han är en del av, som han tidigare inte förmått tänka utanför. Men så länge han befinner sig inom den måste han hålla sig kvar på toppen, eftersom han annars blir en föredetting.
Boken innehåller som sagt rätt många trådar, och i slutändan upplöses allt på ett ganska kaosartat sätt. Till exempel fick jag aldrig riktigt klart för mig vad som hände med Raymond Peepgass, en ganska intressant karaktär, med sin sorgsna medelmåttighet. Det är inte utan att jag tror att Wolfe är ironisk i slutkapitlet när borgmästaren och Roger White II, sitter och är nöjda över hur allt har utfallit till deras fördel, och borgmästaren lägger ut texten så att det låter som att de hela tiden behärskade situationen. För mig framstår det som att de hade en jäkla tur i det politiska spelet (och borgmästaren vann ju valet bara med någon procentenhet). Utfallet av presskonferensen hade lika gärna kunnat gå i andra riktningen, om bara Croker hade betett sig lite mindre vansinnigt. Och att allmänheten skulle uppfattat det som att Croker försökte blåsa borgmästaren genom att först ställa upp på konferensen och sedan sätta dit Fareek, tycker jag låter som en överskattning av hur bra koll allmänheten har i sådana här lägen. Och ingenting har ju förändrats. Den enda som hänt är att man undvikit ett skifte av personer på inflytelserika poster.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)