Jacob Wallenberg: Min son på galejan

Utgiven 1781 är detta svensk litteratur från en tid när det inte finns så mycket läsvärd sådan. Det först då det börjar komma igång. Denna reseskildring (resan ägde rum 1769 och gick från Göteborg till Oslo (pga. väder) till Kap, Java, med slutmålet Kina; om hemresan sägs ingenting; Wallenberg var skeppspräst) brukar tydligen sägas höra till undantagen, men av det märkte jag inget. Överlag väldigt tråkig, omständlig i stilen och hårt märkt av sin tids sämre värderingar. Det handlar då inte så mycket om rasism (den framstår snarast som oväntat mild, om den ens finns; åtminstone på några ställen tycker jag han framstår som kulturrelativist), som om kvinnosynen. Det är betänkligt att detta faktiskt är skrivet av en man som faktiskt var präst. Låt gå för att allt som sägs i boken inte är hans egna åsikter. Men ur religiös synpunkt tycks Wallenberg vara ett gott exempel på farorna med att låta sådana ämbeten "gå i arv" (dvs. att söner till präster ofta blev präster själva).

Det är svårt för mig att inte uppehålla mig vid hur Wallenberg framställer sig och framstår i texten. Den ofta muntra tonen kommer möjligen av att han vill framstå som världsman (och för all del underhålla snarare än upplysa sina läsare). För något särdeles lätt liv kan det inte ha varit att ligga på ett skepp vid den här tiden. Å andra sidan är det också mycket tydligt att Wallenberg själv hör till skeppets överklass. Han verkar rentav sträva efter att framstå som en lätting. Det finns inte många skildringar av arbete. Han verkar aldrig riktigt tjänstgöra som präst, märkligt nog. Möjligen vid något tillfälle där han delar ut medicin, vilket kanske var prästens uppgift på båten också. Men det förekommer vad jag minns inga skildringar av gudstjänst eller bön. Faktiskt framstår Wallenberg även som en lätting i sitt författande. Hans beskrivningar av den lokala miljön och av människorna är ofta mycket kortfattad. Sjukt mycket utrymme (med tanke på hur kort boken är) läggs istället på att apostrofera läsarna och metareflektera över framställningen. (Vid ett tillfälle ironiserar han rentav över om det behövs en reseskildring till; det kan man verkligen fråga sig.) Mycket handlar också snarare om diskussioner (i synnerhet om kvinnor) som Wallenberg hade med folk på resan, snarare än själva resan. 

Kvinnosynen var det ja. De tankesätt som återfinns i boken finns förvisso även fortfarande (med undantag för punkten om man vid frieri ska närma sig flickan själv eller hennes föräldrar först). Men det är ändå vämjeligt att stöta på dem i så här öppen dager, till synes helt seriöst utan gardering med ett grabbigt skratt. Kvinnor är verkligen objekt, vars egna känslor och person är helt oväsentliga i ett äktenskap. Det handlar till liten del om hennes vandel, men mest av allt om hennes förmåga att på olika sätt tillfredsställa sin make och förbättra hans sociala ställning. På sätt och vis användbart som provkarta över denna sorts mentalitet.

Låt vara att den är märkt av sin tid, men det vore intressant att veta hur det egentligen gått till när den här boken kanoniserats. Svensk litteratur från 1700-talet finns som sagt inte så mycket, men det är verkligen inte allt som blir återutgivet på detta sätt (i pocket 1960), och det händer att den nämns i högskolornas litteraturundervisning. I alla fall här i Linköping, Wallenbergs hemstad. Finns det möjligen någon Linköpingskraft i bakgrunden?