Den här läste jag för att Peter Esaiasson hänvisade till den, i ett ganska bisarrt sammanhang. Det var vid släppet av fjärde upplagan av Metodpraktikan, och han pratade något om (vaga minnen här) att ställa ut sina svagheter till allmän beskådan, utan att låtsas om dem, som det bästa sättet att upprätthålla sin maktställning, eller något i den stilen.
Hur som helst, boken var ganska trevlig läsning. En storslagen exposé över Atlanta, dess politik och näringsliv, med ett besök på samhällets botten i fängelserna. En typ av miljöer som antagligen skildras alldeles för sällan, trots att det är där som väldigt mycket avgörs. Det är vita näringslivstoppar och svarta politiker. Wolfe verkar försöka göra en komplett rundmålning av samhället i Balzacs anda. Och han verkar onekligen ha lagt ned en del arbete på research. Arbetarmiljön gör ett hyfsat realistiskt intryck på mig. Något som däremot gav ett lite udda intryck var hur mycket av de svartas jargong som Wolfe ser sig tvungen att förklara för sina läsare. Boken kom ut 1998, och han lägger en sida på att förklara uttrycket "gotcha back". Kommer detta främst från Wolfe själv, eller återspeglar det samhället och den litterära scenen i USA?
Jag läste boken över en ganska lång period (minst ett halvår), men det gick utan problem. Den verkar delvis skriven i följetongsstil (några kapitel publicerade i förhand i typ Rolling Stone), med väldigt tydlig grundkonstruktion: Fyra grundspår: Croker, Peepgass, borgmästaren och Conrad, och så vissa instick med Crokers första fru. Allt hölls isär nästan helt och hållet tills det var en tredjedel kvar.
I centrum står anklagelser mot universitetets svarte fotbollsstjärna, Fareek Fanon, för att ha våldtagit dottern till en av näringslivsmagnaterna. Hur det egentligen var med den saken får man inget definitivt svar på (något som hanteras skickligt av Wolfe; alla som har någon information att komma med i saken är antingen gediget rasistiska eller har sina egna skäl att vilja se Fareek friad). Runt omkring honom finns en massa historier, främst om hur människorna i toppen till varje pris försöker hålla sig kvar där, eller hur de kämpar med att avancera.
Huvudpersonen är, får man väl säga, Charlie Croker, en vit fastighetsmagnat, f.d. fotbollsstjärna, på ruinens brant. Ingen sympatisk människa (rätt rasistisk, homofob etc.), men når ändå på slutet en viss storslagenhet, när han avstår från möjligheten att få tillbaka sin rikedom och istället blir religionsstiftare. En typ av person som jag tror sällan skildras inifrån i litteraturen, kanske för att han ligger för långt ifrån vad de flesta författare kan identifiera sig med. Han är en man med makt, och har varit det hela livet. Det är först nu som han alls vacklar. Men vilka insikter ger då Wolfe om dessa män? Kanske om vad som händer i huvudet när makten blir ett egenvärde. Croker blir i någon mening fri på slutet när han bestämmer sig för att strunta i den värld han är en del av, som han tidigare inte förmått tänka utanför. Men så länge han befinner sig inom den måste han hålla sig kvar på toppen, eftersom han annars blir en föredetting.
Boken innehåller som sagt rätt många trådar, och i slutändan upplöses allt på ett ganska kaosartat sätt. Till exempel fick jag aldrig riktigt klart för mig vad som hände med Raymond Peepgass, en ganska intressant karaktär, med sin sorgsna medelmåttighet. Det är inte utan att jag tror att Wolfe är ironisk i slutkapitlet när borgmästaren och Roger White II, sitter och är nöjda över hur allt har utfallit till deras fördel, och borgmästaren lägger ut texten så att det låter som att de hela tiden behärskade situationen. För mig framstår det som att de hade en jäkla tur i det politiska spelet (och borgmästaren vann ju valet bara med någon procentenhet). Utfallet av presskonferensen hade lika gärna kunnat gå i andra riktningen, om bara Croker hade betett sig lite mindre vansinnigt. Och att allmänheten skulle uppfattat det som att Croker försökte blåsa borgmästaren genom att först ställa upp på konferensen och sedan sätta dit Fareek, tycker jag låter som en överskattning av hur bra koll allmänheten har i sådana här lägen. Och ingenting har ju förändrats. Den enda som hänt är att man undvikit ett skifte av personer på inflytelserika poster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar