En ny Zadie Smith, starkt efterlängtad av mig. Den kortaste av hennes romaner så här långt. Tyvärr kan jag inte låta bli att misstänka att verket har pressats fram lite grand.
Anledningen till det är främst att boken som helhet ger ett lite splittrat intryck (det var även The Guardians intryck). Det handlar då inte främst om stilen. Smith skriver nu i mer uppsplittrade, mer varierade, mer joycianska former. Det är mer fragmentariskt än i någon av hennes tidigare böcker. Men detta är inget problem. Det som saknas jämfört med tidigare böcker är ett "argument". Både White Teeth och On Beauty hade båda ett ganska tydligt ärende, progressivt och trevligt, utan att för den skull skriva på näsan. I den första handlar det om att illustrera hur multikulturalism "känns" på det individuella planet. I den andra om att den postmoderna synen på konst torkar ut folks själar.
Men här finns inget sådant. Någon kallade den för en klasskildring (Andres Lokko). Det är på sätt och vis sant, men här är inte mer av klasstematik än i någon av Smiths tidigare böcker. Baksidan säger att det är en roman om en stad, men en ganska stor del av den handlar snarare om Natalies uppväxt och inre utveckling.
Detta innebär inte att boken skulle vara dålig. Smith är fortfarande en lysande psykolog, fantastisk på att skapa scenarier och beskriva processer där karaktärer är med om något, drar slutsatser och förändras (eller misslyckas med sina föresatser till detta). Detta tycks hon ha förfinat till mycket koncentrerade former här. Här finns också alltjämt hennes fantastiska förmåga att ge sina karaktärer kroppar: de är inte bara medvetanden, utan deras fysiska uppenbarelse har konsekvenser för deras sätt att handla, och för hur de betraktas av andra karaktärer i boken.
Om det är detta man tycker om hos Smith, så är den här boken minst lika läsvärd som hennes tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar