Läst under 2018

Någon gång i mars 2018 tappade jag tydligen lusten att uppdatera den här bloggen. Men här kommer i alla fall en lista över några böcker jag läste under året:

Anders Nilsson - Den fria illviljan
Birger Sjöberg - Kvartetten som sprängdes
Elena Ferrante - Min fantastiska väninna
Elena Ferrante - Hennes nya namn
Charles Dickens - Lysande utsikter (bokcirkel med Urban, påbörjad november 2017)
Donna Tartt - The Secret History (bokcirkel med Urban, påbörjad i augusti)

Vladimir Nabokov - Pale Fire 
Muriel Spark - The Prime of Miss Jean Brodie

Jag läste även en del i Flygare-Carléns Ett köpmanshus i skärgården, och nästan hela Goethes Vilhelm Meisters läroår, men jag läste inte klart dem.

Jane Austen - Lady Susan

Jag läste denna under hösten, efter att vi hade sett Whit Stillmans Love and Friendship på bio. Det här är något som Austen skrev innan de romaner hon är mer känd för. Det gavs aldrig ut under hennes livstid, och något i den får mig att tänka att den är ofärdig. Den är lite kort, och den slutar rätt hastigt.

Ett par skillnader gentemot boken: det moraliska centrumet här är Catherine Vernon. Detta framstod som lite mer osäkert i filmen. Möjligen är det en förändring grundad i att vi idag har mer sympati med lady Susan än Austen själv. Å andra sidan har jag lite svårt att bedöma hur bokens författare ser på det som händer. Antingen ska det vara så uppenbart att lady Susan är en fördärvlig kvinna, eller så finns det ändå en slags sympati i den lätthet som ämnet behandlas med (lady Susan får inte särskilt mycket till straff för sina synder - Wikipedia noterar att otrohet bestraffas betydligt hårdare i Mansfield Park).

Möjligen var översättningen inte av samma höga kvalitet som de jag tidigare läst. Jag fick ofta tänka tillbaka på scener i filmen för att förstå vad som var roligt. Där var det ett samspel mellan den engelska som talades, och den svenska textningen som gav mig nycklas till finessen i humorn. Möjligen går för mycket förlorat med enbart svensk text. (Samtidigt som det verkligen fungerar i exv. Gösta Olzons översättning av Stolthet och fördom).

Charlotte Brontë - Jane Eyre

Den här boken läste jag under väldigt lång tid, men mestadels under julhelgen 2015 och ett par veckor i början av augusti 2016. Den kändes stundtals rätt tung i stilen, med omständliga meningsbyggnader och stor ordrikedom, vilket gjorde det svårt för mig att ta några sidor lite då och då.

Hur som helst, man kan börja med att säga att jag tyckte den var helt ok, men inte i närheten av hennes systers kraftprov Wuthering Heights. Den har inte samma mästerliga känslomässiga intensitet. Detta kan nog till viss del kopplas till att det är en jag-berättelse och att det därmed är svårare för huvudpersonen att överraska, och det finns inte heller den ovisshet om framtiden som Emily konstruerar så fint genom att dela upp sin berättelse mellan två olika tidpunkter. Här finns heller inte särskilt mycket explicit våld som skildras direkt (dock hot om våld, och saker som händer utanför Janes synfält).

Kapitelstruktur:

1-4:  Uppväxten hos adoptivfamiljen.
5-10: Lowood och undervisning på andra skolor. Den bisarra episoden där hennes bästa vän dör i sömnen medan hon håller om henne. Slutar med att hon besöker adoptivfamiljen igen.
11-26: På väg till eller i anslutning till Thornfield. Även under denna period besöker hon sin gamla adoptivfamilj igen, då hennes aunt är på väg att dö. Dröjer ett rätt bra tag innan Rochester själv kommer.
27-34: Flykt från Thornfield till Moors. Hon är 19 när hon är där.
34-38: Tillbaka till Thornfield och Rochester.

Länge under läsningen störde jag mig på att berättelserna från Lowood var besynnerligt frikopplade från tillvaron på Thornfield, och när hon kom till Moors och fick en ny friare började jag laborera på ett argument om hur de tolkningar som fokuserar på Rochester får allt fel. Men återvändandet till Thornfield på slutet och giftermålet dem emellan, gör att deras samtal ändå måste göras till centrum för analyser av bokens övergripande budskap.

Min bild av boken innan jag läste den präglas starkt av Gilbert & Gubars titel The Madwoman in the Attic, och vad jag har fått för mig att de säger. Jag har efter läsningen dock väldigt svårt att tro att den galna kvinnan på vinden är en symbol för patriarkalt förtryck - eller, rättare sagt, att Charlotte Brontë avsåg henne som en sådan. Jag fann inget försök att ta hennes perspektiv eller humanisera henne, och även hennes familj sades av Rochester (och det finns ingen hint om att man ska ifrågasätta honom på den punkten) vara skojare och skurkar. Inte heller framstår hon som en symbol för någonting, utan nästan mer som en plot device som håller Rochester och Jane isär. Nedbrännandet av Thornfield och Rochesters olycka (och Janes lycka när det gäller ett stort arv) framstår för mig som en enda stor maktutjämning från CB:s sida, snarare än retribution för Rochesters förtryck av Berta.

Tillvaron på Lowood var inte ointressant, men dess förhållande till den övriga boken framstår som gåtfullt. Inte minst med tanke på hur mycket tid den tog. Är det så banalt att vi ska förstå vilken tuff barndom Jane hade, och därmed känna sympati för henne?

Frieriet från St John Rivers och det avslutande äktenskapet när Berta dött och Rochester blivit blind och krympling, gör dock att åtminstone delarna efter Lowood måste betraktas som en diskussion om det ideala äktenskapet. Här finns nog en rad subtiliteter (inte minst teologiska) som jag inte är i stånd att utreda, men man kan kanske börja med att spekulera i om inte diskussionerna mellan henne och St John Rivers i slutändan är ett argument mot möjligheten till ett rent kamratäktenskap, utan känslor för varandra (i synnerhet som Jane inte delar Rivers religiösa glöd helt och hållet). Några sidors läsning av Gilbert & Gubar, under vilka jag nickade mycket och fick ett par värdefulla insikter, gjorde mig positivt inställd till deras tolkning av boken som en roman om kvinnlig frigörelse överhuvudtaget -  om att som kvinna skapa sig sitt eget liv trots svåra omständigheter. Nu får hon visserligen god hjälp av ett arv, men det måste ju sluta riktigt lyckligt på något sätt också. En tolkning längs dessa linjer verkar också stödjas av introduktionen (som jag skummade) där boken kopplas till Chartrist-rörelsen (även om CB själv var konservativ).

Bernur skriver intressanta saker, men det är mycket jag inte kan hålla med om. Hur mycket undertryckt sexualitet ska man läsa in i boken? Är Bertas våld kopplat till hennes sexualitet? Jag kan inte minnas någon passage där författaren gör den kopplingen.

Zadie Smith - The Autograph Man

Zadie Smiths andra roman blev inte särskilt väl emottagen av kritikerna, och inte heller jag tyckte den var särskilt bra. Det dröjde bra länge innan jag förstod vart boken var på väg, karaktärernas motivation var svårbegriplig, och varken diskussionen av religion eller diskussionen om kändisskap kändes särskilt intressant. Hon tycks här ha fortsatt lite i samma spår som White Teeth med att skapa karaktärer som har de mest märkliga korsningar av religiösa och etniska tillhörigheter (här med en judisk-kines som huvudperson). Möjligen har mina svårigheter med boken att göra med att dessa kombinationer var ännu mer svårgenomträngliga. Faktiskt påminner mina svårigheter med denna lite om de med Buddha i Las Vegas: jag hade svårt att förstå vad huvudpersonens problem var.

Denna läste jag under sommaren.

Emily Brontë - Svindlande höjder

Detta var den första boken jag och Rasmus läste i vår bokcirkel. Det var oktober 2014-januari 2015.

Det var ett mycket roligt återseende, och jag tyckte mycket bättre om den nu än första gången jag läste den. Detta beror främst på insikterna från Andreas om att detta inte är en kärleksroman i betydelsen att Heathcliff och Catherine inte är hjältar som man nödvändigtvis ska sympatisera med i alla lägen. Även om deras kärlek här inte bara är en projektion från H:s sida (som det var i filmatiseringen jag och Andreas såg) så är det fortfarande en destruktiv kraft, och C är en stundtals uttalat manipulativ kvinna.

Det är en oerhört rik text, med mycket att fundera över, som berättarnas pålitlighet, dess religiösa grundsyn och vilka religiösa föreställningar H har (minns inte minst de närmast nekrofila fantasierna om att han vill begravas med ena sidan av kistan öppen mot C:s grav).

Det mest anmärknings- och minnesvärda var dock det chockerande våldet, och den verbala råheten från H:s sida. Som när han sitter och kontemplerar att om han och Isabella var ihop så skulle han slå henne som bara fan. Och när de sedan väl flyr har han ihjäl hennes hund i förbifarten. Den var mer våldsam än den filmatisering jag såg (ovan) och då är den varianten ändå enligt Andreas den mest våldsamma av de han sett.

Efter att ha rett ut ganska många frågor, som t.ex. var EB fick allt ifrån, återstår ändå några stycken. För det första: ligger det något i invändningarna om Lockwood och mrs Dean som opålitliga berättare. För det andra: exakt vad är det som händer med H när han finner inre frid. Ser fram emot en tredje omläsning så småningom. Se även mailet jag skrev till Rasmus om litterära och världsliga influenser.

George Eliot: Bror och syster (The Mill on the Floss)

Detta blev årets julbok. (2013/14) Ett mycket lyckligt val, och passande sådant. Viktorianer gör sig bra i mellandagarna. Bror och syster är, precis som Middlemarch, en rak historia med många tänkvärdheter kring människors känsloliv och personlighetsutveckling. Den utspelar sig på 1820-talet, under ca dussinet år, från det att Maggie är ca 10 till det att hon är runt 22 (Tom är tre år äldre).

Däremot ser det ganska besynnerligt ut med de två olika konflikterna i boken. Det finns dels den mellan Maggie och Tom, som handlar om... ja vad, egentligen. Maggie känner inte att hon får den uppskattning av Tom som hon förtjänar, trots att hon håller av honom så. Tom i sin tur är lite osäker på Maggie eftersom hon är intelligentare än honom, i betydelsen har större fallenhet för boklig bildning. Därtill kommer sådana saker som Maggies relation till Philip - Toms fientlighet mot honom har sin grund i deras personliga fiendskap från studietiden, och faderns konflikt med Wakem är bara ett sätt att rationalisera detta (det verkar vara Eliots mening, eftersom hon på något ställe beskriver denna orsakskedja för att förklara att Tom motsätter sig att Maggie har kontakt med Philip). Därtill har Tom och Maggie rätt olika livsinställning. Tom är en handlingens man, vill bli rik och leva bekvämt (ge order) som sin far. Maggies framtidsdrömmar är lite vagare, men de är kopplade till bildning på ett sätt som för mig liknar Dorothea Brooke. (Kanske kan man rentav säga att de förkroppsligar principerna Wilcox och Schlegel i en och samma familj.)

Det är intressant att Eliot här verkar ha intagit en lite tvekande attityd till Tom, som påminner om min egen till liknande människor. Å ena sidan skriver Gun-Britt Sandström i förordet att Eliot alltid var mån om att "försvara Tom", att han inte entydigt skulle fördömas, eftersom han inte valt sin egen obildning. Å andra sidan ger hon en i boktexten inte särskilt många skäl att tycka bra om Tom. Eliot verkar betrakta intelligens och fallenhet för utbildning som givna storheter, och Tom får inga av dessa egenskaper, som verkar vara de som Eliot skattar högst (eller är det jag som gör det?). Han är på många sätt en "bully", och tycker att hans överordnade ställning är självklar. Han uppskattar inte Maggie efter förtjänst, och när de är barn trycker han ned hennes självkänsla mest hela tiden. Något som visar att Eliot var mån om att inte helt utmåla de outbildade som känslolösa barbarer är Bob Jakin - mer godmodig och med tillbörlig respekt för utbildning (även om det nu när jag tänker på det är lite oklart vad han står för; han är ju någonstans en man som tänker mycket, men han framhåller sig själv som obildad, och jag tror också att det sägs rakt ut att han är lite enfaldig egentligen, men hjärtegod).

Den andra konflikten i boken utspelar sig mer inom Maggie själv, och handlar om huruvida hon ska välja Philip eller Stephen till make. Den här delen tyckte jag var svagare. Det framstod inte som helt solklart hur den hänger ihop med den första. Den här historien kommer in efter två tredjedelar av boken, det finns inget i den övriga berättelsens logik som tvingar fram det, och det belyser inte samma teman som konflikten mellan Maggie och Tom. Men framförallt hade jag svårt att tycka synd om Maggie i detta. Låt vara att Philip är puckelryggig, han hade sannerligen inte varit något dåligt parti för henne. Han har gott om pengar som väntar honom i arv, och hade inte varit helt oangenäm att leva med, eftersom de delar en del andliga intressen - antagligen minst lika många som hon delar med Stephen. Stephen är av finare familj, charmigare, snyggare, men framstår också som något av en lätting, och eventuellt faktiskt bara sexuellt intresserad av henne. Möjligen fanns det en svårighet för Eliot att gestalta argumentet för Stephen, och de känslor som Maggie har för honom (sexualmoralen etc.). Här finns i viss mån en intressant diskussion kring löften, och Maggie själv är inte benägen att vilja överge Philip, eftersom det skulle betyda att löften inte betyder något och att det är okej att bara låta sig styras av vad som gynnar en, eller "känns rätt", för stunden. Möjligen en intressant moralfilosofisk diskussion att återkomma till.

Här finns många fantastiska iakttagelser av de människor som skildras, deras intrikata känsloband till varandra och deras personliga brister. Framförallt då systarna Dodson (varav Tom och Maggies mamma är en) och deras fixering vid familjens anseende. I sin explicita teoretiska analys gör Eliot detta till ett släktdrag, samtidigt som många av händelserna också illustrerar att detta är en logisk del i det samhällssystem som de ingår i. Borde ha markerat några exempel här. Andra intressanta moralpsykologiska resonemang fanns i Maggies religiösa utveckling i del 4. Kanske också något om hur, i jämförelse med den andra deln, mycket man håller på Maggie mot Tom och de flesta övriga släktingar. Jfr Gunnar P om britternas syn på barn.

Jane Austen - Sense and Sensibility

Den här började jag läsa under julhelgen, och blev klar med lite mindre än två tredjedelar. Den sista delen kämpade jag mig igenom, ett kapitel i taget, medan jag var sjuk i februari.

Detta var Jane Austens första publicerade roman, och det märks. (Möjligen är Northanger Abbey, som skrevs innan men publicerades senare, ännu sämre, men det får vi se när jag läser den.) Det är oerhört långrandigt, expositionstungt och väldigt mycket känslor som återges snarare än gestaltas, så det finns inte mycket att beundra. Skillnaderna illustreras väl av inledningarna till denna och Pride and Prejudice, där denna börjar med ett helt kapitel av exposition innan handlingen kan komma igång. I PP inleds det istället med att motsvarande förutsättningar skissas upp på ett vansinnigt elegant sätt genom en dialog mellan mr och mrs Bennet, som dessutom i förbifarten karaktäriserar deras relation.Till min stora glädje är jag inte helt ensam i denna känsla. Emma Thompson, som skrev manus till den filmatisering som regisserades av Ang Lee, tyckte enligt Wikipedia att språket är: "far more arcane than in [Austen's] later books".

Jag har också problem med handlingen. Artikeln ovan nämner att Thompson var angelägen om att inte bara undvika att låta det handla om "'a couple of women waiting around for men'; gradually her screenplay focused as much on the Dashwood sisters' relationship with each other as it did with their romantic interests." Men för mig ser det ut som att det är ganska mycket vad de gör. Både Marianne och Elinor blir svikna av män, och är rättmätigt sårade över detta, men jag kan inte se att deras avslutande lycka är ett resultat av deras egen försigkommenhet. Möjligen i så fall av deras charm, men det är en annan sak.

Jag har läst fem av Austens sex romaner, och jag kan inte låta bli att undra om det är symptomatiskt att de jag gillat minst är de jag läst på originalspråk. Kanske är min engelska för dålig för att uppskatta detta? Jag hade stora problem med att hänga med i handlingen, mest för att jag upplevde att så mycket av texten var oväsentligt fluff som jag försökte hoppa över. Möjligen gick mig en eller annan subtilitet förbi den vägen.

På plussidan: när allt kom omkring fick jag mig i alla fall en värdefull austensk aforism till livs: "That sanguine expectation of happiness, which is happiness itself."

Evelyn Waugh - Brideshead Revisited

En förbryllande och härlig bok att läsa. Härlig för sin lagom lyriska prosa som förmodligen spelar en viktig roll i att frammana den vårvarma, bildningsnostalgiska stämningen. Härlig för sina många iakttagelser och fina dialog. I viss mån är det nog ändå något värt att hylla i personporträtten. De känns ganska verkliga ändå.

Men ändå: den är väldigt förbryllande.

Boken läses ofta som en hyllning till den gamla aristokratin och som ett uttryck för äckel över den framväxande demokratiska kulturen och samhället. Det förefaller även mig rimligt, givet det lilla jag vet om Waugh.


Från ett sådant perspektiv verkar det rimligt att anta att det är meningen att man ska sympatisera med de flesta karaktärerna man träffar på i boken. Undantaget är förmodligen Rex Mottram, som ges en air av geschäft och vulgaritet med sin karriärism och deltagande i världsliga ting som politik och affärer, och givetvis Hooper. Men även nästan alla andra alla karaktärer är väldigt osympatiska. Det gäller inte minst berättaren Charles Ryder själv, som är otrogen med Julia medans hans hustru ligger sjösjuk under en färd över Atlanten, och som visar ett mycket tydligt ointresse för sina barn - på ett sätt som måste vara en poäng från Waughs sida. Sebastian är en ganska ordinär alkoholist, och talet om honom som "en orolig själ" framstår bara som romantisering från Ryders och omgivningens sida. Scenen där de träffas för första gången framstår för mig som ett läroboksfall av hur lätt man kan förföras av aristokratins magiska framtoning. Sebastian spyr in genom Ryders fönster - och den senare blir så imponerad!

Jesper Högström hade visserligen fel i flera saker i sin sågning av boken i somras (faktiskt skrev Johan Norberg en vettig replik på den), men jag håller helt och hållet med honom i påpekandet (eller om det nu är citerat från Kingsley Amis) att Waugh tar för givet att hans karaktärer är intressanta bara genom sin börd. Men det är desto märkligare att man ska förlåta dem alla möjliga karaktärsfel för det också.

Det känns som att det finns någon poäng som jag missar här. Kan man läsa det genom Corey Robins tolkning av Edmund Burkes ord om Marie Antoinette? Kanske handlar Ryders omvändelse till katolicismen om att vända tillbaka till något slags sanna ideal efter ett liv som dekadent, eländig syndare? Men hur ska man i så fall se på den utsvävande, homosexuelle Antoine, som var den enda karaktären jag sympatiserade med, och som också skildras mycket sympatiskt? (Han är snarast förnuftets röst i boken.)

Det måste ha varit en väldigt annorlunda publik än dagens som Waugh hade i tankarna. Men hur kan denna ha sett något att hylla i Ryder? Eller är det möjligen bara så att medan Waugh var en lysande prosaförfattare så hade han svårare att konstruera ett argument med sina berättelser?

Intressant att forska vidare i vore också stämningarna inom aristokratin efter andra världskrigets slut. Waugh skriver i ett förord sådär en femton år senare att han nu är mycket mer optimistisk om aristokratins framtid. Det vore intressant att se hur de föreställde sig framtiden då mer i detalj. Om inte annat så för att finna inspiration till en framtid som jag själv skulle finna önskvärd.

John le Carré - Spionen som kom in från kylan och Telefon till den döde

Under julhelgen läste jag två av John le Carrés tidiga böcker, som jag hittade hemma på Fårsaxvägen. Förmodligen har de köpts av pappa en gång i tiden. Det var två ganska korta saker, ca 170 sidor vardera, och utmärkt julläsning, med klar stil utan distraherande detaljer, i grund och botten enkel handling, och med (främst historiskt) intressanta moraldiskussioner.

Den första var klassikern Spionen som kom in från kylan (svensk översättning 1963). Mycket tjusig vändning på slutet. Även om ett av le Carrés syften ska ha varit att ge en annan bild av underrättelsearbetet än den glamourösa som fanns i James Bond-historierna, ger ändå boken intryck av att det hela är en verksamhet som män med djupa insikter i psykologi har under kontroll. Det är bara slutet som misslyckas, men det är det minst subtila momentet i hela operationen.

Den andra var le Carrés första bok, den mindre kända Telefon till den döde (svensk översättning 1966). Den utspelar sig i samma spionmiljö, om än hemma i England, där en man misstänkt för spioneri hittas död.

Det finns ett samband mellan böckerna genom karaktärerna Smiley (huvudperson i Telefon..., viktig bifigur i Spionen...)  Mundt, som är något slags huvudskurk i Telefon..., men som man aldrig får möta där (faktiskt tror jag att man heller inte möter Smiley i Spionen... förrän alldeles på slutet - precis som Mundt i Telefon... omtalas han bara).

Även om båda böckerna i någon mening är moraliska dramer, om lojalitet med vänner och nära kontra lojalitet med den egna staten i det kalla kriget, är dessa diskussioner mest explicita i Spionen..., men så värst filosofiskt subtila vete fan om de egentligen blir. Mest bara ett konstaterade att motiveringen av underrättelsearbetet är krångligare i en demokrati. Men kanske var detta ganska stora saker att säga under kalla krigets gång? Det och diskussionerna om att underrättelsetjänsterna förmodligen använder samma metoder antyder, men anger aldrig rakt ut (skickligt), en moralisk ekvivalens mellan öst och väst.

Någon menade att le Carré själv skulle sympatisera mer med Leamas i Spionen... är med Smiley i Telefon... Leamas låter i någon mening personlig lojalitet segra. Men samtidigt drivs han i slutet också av sårad stolthet och ilska över att han har varit Controls och Smileys pjäs i ett större spel, utan att själv ha varit invigd i operationens fulla vidd. Han har drivits av hat mot Mundt, som haft ihjäl alla hans agenter i Berlin, och när han då inser att syftet i själva verket varit att rädda Mundt, snarare än mörda honom, är det ganska logiskt att han blir förbannad och instabil. Hans sista handling kan knappast ses som resultatet av ett reflekterat moraliskt omdöme.

Böckerna präglas av samma slags brittiska, trevliga grådaskighet som filmatiseringen av Tinker, Tailor, Soldier, Spy som kom häromåret. Möjligen är en del av detta att filmen sätter sina avtryck i mina associationer, för böckerna är inte särskilt rika på rekvisita. Men en del i det är också det från dagens synvinkel gammeldags, ganska enkla småborgerliga liv (även för dessa tjänstemän, som väl borde vara relativt högavlönade) som beskrivs. Man handlar på kredit hos slaktaren, arbetarklassen syns inte alls, urbaniseringen verkar vara något relativt nytt för människor (Liz) är ganska ensamma och smått desperata efter sällskap, en flaska rödvin är något... inte lyxigt direkt, men extra fint.

En intressant upplysning i Telefon... var att Smiley inte är en fullt så elegant man som han var i filmatiseringen. I den inledande biografin beskrivs han som kort, tjock och med illasittande kläder.

Det är något mycket fängslande med de här böckerna, och jag får lust att läsa dem alla - åtminstone alla med Smiley för att få veta hur det går i jakten på Karla.

Zadie Smith: NW

En ny Zadie Smith, starkt efterlängtad av mig. Den kortaste av hennes romaner så här långt. Tyvärr kan jag inte låta bli att misstänka att verket har pressats fram lite grand.

Anledningen till det är främst att boken som helhet ger ett lite splittrat intryck (det var även The Guardians intryck). Det handlar då inte främst om stilen. Smith skriver nu i mer uppsplittrade, mer varierade, mer joycianska former. Det är mer fragmentariskt än i någon av hennes tidigare böcker. Men detta är inget problem. Det som saknas jämfört med tidigare böcker är ett "argument". Både White Teeth och On Beauty hade båda ett ganska tydligt ärende, progressivt och trevligt, utan att för den skull skriva på näsan. I den första handlar det om att illustrera hur multikulturalism "känns" på det individuella planet. I den andra om att den postmoderna synen på konst torkar ut folks själar.

Men här finns inget sådant. Någon kallade den för en klasskildring (Andres Lokko). Det är på sätt och vis sant, men här är inte mer av klasstematik än i någon av Smiths tidigare böcker. Baksidan säger att det är en roman om en stad, men en ganska stor del av den handlar snarare om Natalies uppväxt och inre utveckling.

Detta innebär inte att boken skulle vara dålig. Smith är fortfarande en lysande psykolog, fantastisk på att skapa scenarier och beskriva processer där karaktärer är med om något, drar slutsatser och förändras (eller misslyckas med sina föresatser till detta). Detta tycks hon ha förfinat till mycket koncentrerade former här. Här finns också alltjämt hennes fantastiska förmåga att ge sina karaktärer kroppar: de är inte bara medvetanden, utan deras fysiska uppenbarelse har konsekvenser för deras sätt att handla, och för hur de betraktas av andra karaktärer i boken.

Om det är detta man tycker om hos Smith, så är den här boken minst lika läsvärd som hennes tidigare.