Den här började jag läsa under julhelgen, och blev klar med lite mindre än två tredjedelar. Den sista delen kämpade jag mig igenom, ett kapitel i taget, medan jag var sjuk i februari.
Detta var Jane Austens första publicerade roman, och det märks. (Möjligen är Northanger Abbey, som skrevs innan men publicerades senare, ännu sämre, men det får vi se när jag läser den.) Det är oerhört långrandigt, expositionstungt och väldigt mycket känslor som återges snarare än gestaltas, så det finns inte mycket att beundra. Skillnaderna illustreras väl av inledningarna till denna och Pride and Prejudice, där denna börjar med ett helt kapitel av exposition innan handlingen kan komma igång. I PP inleds det istället med att motsvarande förutsättningar skissas upp på ett vansinnigt elegant sätt genom en dialog mellan mr och mrs Bennet, som dessutom i förbifarten karaktäriserar deras relation.Till min stora glädje är jag inte helt ensam i denna känsla. Emma Thompson, som skrev manus till den filmatisering som regisserades av Ang Lee, tyckte enligt Wikipedia att språket är: "far more arcane than in
[Austen's] later books".
Jag har också problem med handlingen. Artikeln ovan nämner att Thompson var angelägen om att inte bara undvika att låta det handla om "'a couple of women waiting around for men';
gradually her screenplay focused as much on the Dashwood sisters'
relationship with each other as it did with their romantic interests." Men för mig ser det ut som att det är ganska mycket vad de gör. Både Marianne och Elinor blir svikna av män, och är rättmätigt sårade över detta, men jag kan inte se att deras avslutande lycka är ett resultat av deras egen försigkommenhet. Möjligen i så fall av deras charm, men det är en annan sak.
Jag har läst fem av Austens sex romaner, och jag kan inte låta bli att undra om det är symptomatiskt att de jag gillat minst är de jag läst på originalspråk. Kanske är min engelska för dålig för att uppskatta detta? Jag hade stora problem med att hänga med i handlingen, mest för att jag upplevde att så mycket av texten var oväsentligt fluff som jag försökte hoppa över. Möjligen gick mig en eller annan subtilitet förbi den vägen.
På plussidan: när allt kom omkring fick jag mig i alla fall en värdefull austensk aforism till livs: "That sanguine expectation of happiness, which is happiness itself."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar