Detta är Elin Boardys tredje bok. Jag har läst de två första, inte utan behållning, men nog också utan att bli riktigt hundraprocentigt fångad. En liknande känsla infann sig när jag läste denna.
Precis som i de två första romanerna är "kompetent" ett epitet som kommer upp i tankarna när jag läser hennes böcker, och jag menar detta i bästa möjliga mening. Det är en god behärskning av de mest grundläggande formmedlen, som alltid är en glädje att se för mig. Om inte annat för att det är böcker som har ganska tydliga premisser, och därmed blir de tacksamma att diskutera, inte minst i ett formellt perspektiv. Det är också, precis som hennes två tidigare böcker, en historisk roman (i den mån som Skattkammarön är en historisk bok), utan alltför mycket rekvisita, samtidigt som man får sig lite intressanta exempel på praktiskt liv som jag inte tänkt på - som hur man förbereder ett myteri eller tar in rom till sig krog i smyg om natten.
Till skillnad från hennes förra bok tycker jag dock att jag i detta fall har relativt klara invändningar. Några av dem har väl bleknat lite i minnet nu (det var någon månad sedan jag läste) men en framstår fortfarande som mycket klar.
Det stora problemet, eller snarare typen av problem, rör själva historiens motivering. Boardy har uppfunnit karaktären Mary Jones, och gjort henne till historiens berättare. Ramfiktionen för historien är att hon får en anteckningsbok av John Silvers hustru, Dolores, för att skriva ned deras historia. (Dolores är, upplyste Urban mig om, inte ett namn som förekommer i Skattkammarön, men där nämns att Silver har en svart hustru.) Hon berättar omväxlande vad hon sett och hört av händelserna i originalet, och om hennes egen utveckling som skrivande, och mötena med Agnes, sin stora kärlek. Den förstnämnda historien verkar ha vissa poänger i att ge lite mer bakgrund till Silvers motivation i Stevensons bok. Den andra är dock svår att begripa, eftersom det är en ganska konfliktfri historia. Dolores verkar inte ha så mycket invändningar när de sedermera ger sig av. Jag funderade över om det finns någon poäng i att hon inte kunde ge sig av förrän Silver var död, men på det hela taget verkar hon ha trivts ganska bra hos dem. Hon har haft flera tidigare tillfällen att ge sig av. Hon följde med Dolores till Karibien. De har lärt henne både en del praktiska yrkesförmågor och att läsa och skriva. De båda handlingarna verkar inte heller ge något intressant perspektiv på varandra. Inte heller är Mary Jones perspektiv på händelserna i originalet särskilt intressant. Faktiskt ger hennes skildringar inte särskilt mycket perspektiv på dem i mitt tycke, utan är ganska rakt av vad andra har sagt till henne.
Ett annat, mer diffust problem gäller realismen i Mary Jones läroprocess. När hon lär sig skriva kommer hon med reflektioner som för mig låter lite för moderna, och lite för mycket som frågor en författare ställer sig, snarare än någon som försöker få rätt bokstav på rätt plats. Hon lägger sig också sällsynt snabbt till med påtagliga litterära manér, ett ganska blomstrande språk. Anledningen till att jag gör en poäng av detta är att Marys utvecklingsprocess är ett av huvudspåren i handlingen. Hade det bara varit en del av ramfiktionen hade detta inte varit ett problem, men nu ska det vara mer än så. Jag vet egentligen inte hur människor som lär sig skriva sent i livet upplever detta (jag minns inte alls hur det gick till för mig själv), men detta kändes inte så trovärdigt helt enkelt. Lite för mycket som en skrivarskoleelevs bild av skrivande, på något sätt. Jag misstänker helt enkelt att det inte är samma sak att lära sig skriva som att lära sig Skriva.
söndag 30 november 2014
lördag 6 september 2014
Evelyn Waugh - Brideshead Revisited
En förbryllande och härlig bok att läsa. Härlig för sin lagom lyriska prosa som förmodligen spelar en viktig roll i att frammana den vårvarma, bildningsnostalgiska stämningen. Härlig för sina många iakttagelser och fina dialog. I viss mån är det nog ändå något värt att hylla i personporträtten. De känns ganska verkliga ändå.
Men ändå: den är väldigt förbryllande.
Boken läses ofta som en hyllning till den gamla aristokratin och som ett uttryck för äckel över den framväxande demokratiska kulturen och samhället. Det förefaller även mig rimligt, givet det lilla jag vet om Waugh.
Från ett sådant perspektiv verkar det rimligt att anta att det är meningen att man ska sympatisera med de flesta karaktärerna man träffar på i boken. Undantaget är förmodligen Rex Mottram, som ges en air av geschäft och vulgaritet med sin karriärism och deltagande i världsliga ting som politik och affärer, och givetvis Hooper. Men även nästan alla andra alla karaktärer är väldigt osympatiska. Det gäller inte minst berättaren Charles Ryder själv, som är otrogen med Julia medans hans hustru ligger sjösjuk under en färd över Atlanten, och som visar ett mycket tydligt ointresse för sina barn - på ett sätt som måste vara en poäng från Waughs sida. Sebastian är en ganska ordinär alkoholist, och talet om honom som "en orolig själ" framstår bara som romantisering från Ryders och omgivningens sida. Scenen där de träffas för första gången framstår för mig som ett läroboksfall av hur lätt man kan förföras av aristokratins magiska framtoning. Sebastian spyr in genom Ryders fönster - och den senare blir så imponerad!
Jesper Högström hade visserligen fel i flera saker i sin sågning av boken i somras (faktiskt skrev Johan Norberg en vettig replik på den), men jag håller helt och hållet med honom i påpekandet (eller om det nu är citerat från Kingsley Amis) att Waugh tar för givet att hans karaktärer är intressanta bara genom sin börd. Men det är desto märkligare att man ska förlåta dem alla möjliga karaktärsfel för det också.
Det känns som att det finns någon poäng som jag missar här. Kan man läsa det genom Corey Robins tolkning av Edmund Burkes ord om Marie Antoinette? Kanske handlar Ryders omvändelse till katolicismen om att vända tillbaka till något slags sanna ideal efter ett liv som dekadent, eländig syndare? Men hur ska man i så fall se på den utsvävande, homosexuelle Antoine, som var den enda karaktären jag sympatiserade med, och som också skildras mycket sympatiskt? (Han är snarast förnuftets röst i boken.)
Det måste ha varit en väldigt annorlunda publik än dagens som Waugh hade i tankarna. Men hur kan denna ha sett något att hylla i Ryder? Eller är det möjligen bara så att medan Waugh var en lysande prosaförfattare så hade han svårare att konstruera ett argument med sina berättelser?
Intressant att forska vidare i vore också stämningarna inom aristokratin efter andra världskrigets slut. Waugh skriver i ett förord sådär en femton år senare att han nu är mycket mer optimistisk om aristokratins framtid. Det vore intressant att se hur de föreställde sig framtiden då mer i detalj. Om inte annat så för att finna inspiration till en framtid som jag själv skulle finna önskvärd.
Men ändå: den är väldigt förbryllande.
Boken läses ofta som en hyllning till den gamla aristokratin och som ett uttryck för äckel över den framväxande demokratiska kulturen och samhället. Det förefaller även mig rimligt, givet det lilla jag vet om Waugh.
Från ett sådant perspektiv verkar det rimligt att anta att det är meningen att man ska sympatisera med de flesta karaktärerna man träffar på i boken. Undantaget är förmodligen Rex Mottram, som ges en air av geschäft och vulgaritet med sin karriärism och deltagande i världsliga ting som politik och affärer, och givetvis Hooper. Men även nästan alla andra alla karaktärer är väldigt osympatiska. Det gäller inte minst berättaren Charles Ryder själv, som är otrogen med Julia medans hans hustru ligger sjösjuk under en färd över Atlanten, och som visar ett mycket tydligt ointresse för sina barn - på ett sätt som måste vara en poäng från Waughs sida. Sebastian är en ganska ordinär alkoholist, och talet om honom som "en orolig själ" framstår bara som romantisering från Ryders och omgivningens sida. Scenen där de träffas för första gången framstår för mig som ett läroboksfall av hur lätt man kan förföras av aristokratins magiska framtoning. Sebastian spyr in genom Ryders fönster - och den senare blir så imponerad!
Jesper Högström hade visserligen fel i flera saker i sin sågning av boken i somras (faktiskt skrev Johan Norberg en vettig replik på den), men jag håller helt och hållet med honom i påpekandet (eller om det nu är citerat från Kingsley Amis) att Waugh tar för givet att hans karaktärer är intressanta bara genom sin börd. Men det är desto märkligare att man ska förlåta dem alla möjliga karaktärsfel för det också.
Det känns som att det finns någon poäng som jag missar här. Kan man läsa det genom Corey Robins tolkning av Edmund Burkes ord om Marie Antoinette? Kanske handlar Ryders omvändelse till katolicismen om att vända tillbaka till något slags sanna ideal efter ett liv som dekadent, eländig syndare? Men hur ska man i så fall se på den utsvävande, homosexuelle Antoine, som var den enda karaktären jag sympatiserade med, och som också skildras mycket sympatiskt? (Han är snarast förnuftets röst i boken.)
Det måste ha varit en väldigt annorlunda publik än dagens som Waugh hade i tankarna. Men hur kan denna ha sett något att hylla i Ryder? Eller är det möjligen bara så att medan Waugh var en lysande prosaförfattare så hade han svårare att konstruera ett argument med sina berättelser?
Intressant att forska vidare i vore också stämningarna inom aristokratin efter andra världskrigets slut. Waugh skriver i ett förord sådär en femton år senare att han nu är mycket mer optimistisk om aristokratins framtid. Det vore intressant att se hur de föreställde sig framtiden då mer i detalj. Om inte annat så för att finna inspiration till en framtid som jag själv skulle finna önskvärd.
fredag 22 augusti 2014
Douglas Coupland - Player One
Denna bok köpte jag på väg till USA förra sommaren. På resan hann jag dock bara halvvägs, så när jag nu skulle läsa klart den i augusti 2014 började jag om från början. Den är kort och snabbläst. Väl värd några timmar.
Den börjar mycket starkt med ett bra persongalleri, i synnerhet Rachel som attraktiv blondin med ett antal särskildheter i hjärnan som gör att hon har väldigt svårt att förstå och anamma en massa "mänskliga" beteenden. En tacksam anordning för Coupland att diskutera exakt var mänskligheten börjar. Här finns flera lödiga formuleringar på det temat. Den första halvan kändes det som om aforismerna stod som spön i backen.
Tyvärr kunde han inte följa upp det utan boken slutar svagt. Det blir en deus-ex-machina där Rachel återvänder från de döda med något slags heligt budskap. Denna sorts helomvändningar är inte helt ovanliga hos Coupland, men jag tror inte jag uppskattat det någon gång egentligen.
Av Couplands tidigare böcker är det Girlfriend in a Coma som den här påminner mest om. Den har samma predikoton på slutet och övernaturliga inslag (inga spöken denna gång, men återuppståndelse). Karaktären Bertis, son till självhjälpsgurun Leslie Freemont och helvetespredikant, tycks mig på något sätt typisk för Couplands inställning till religion. Han verkar övertygad om att den behövs, fast i någon annan form, inte som den har existerat hittills. Det slår mig förresten att att Rachels religiösa omvändelse i näst sista kapitlet faktiskt var väldigt snygg. Den form den tog var på något sätt så rimlig under omständigheterna. "She loved the way God could be used to answer all questions." Tilltalande för en Willam James-adept som jag.
Den börjar mycket starkt med ett bra persongalleri, i synnerhet Rachel som attraktiv blondin med ett antal särskildheter i hjärnan som gör att hon har väldigt svårt att förstå och anamma en massa "mänskliga" beteenden. En tacksam anordning för Coupland att diskutera exakt var mänskligheten börjar. Här finns flera lödiga formuleringar på det temat. Den första halvan kändes det som om aforismerna stod som spön i backen.
Tyvärr kunde han inte följa upp det utan boken slutar svagt. Det blir en deus-ex-machina där Rachel återvänder från de döda med något slags heligt budskap. Denna sorts helomvändningar är inte helt ovanliga hos Coupland, men jag tror inte jag uppskattat det någon gång egentligen.
Av Couplands tidigare böcker är det Girlfriend in a Coma som den här påminner mest om. Den har samma predikoton på slutet och övernaturliga inslag (inga spöken denna gång, men återuppståndelse). Karaktären Bertis, son till självhjälpsgurun Leslie Freemont och helvetespredikant, tycks mig på något sätt typisk för Couplands inställning till religion. Han verkar övertygad om att den behövs, fast i någon annan form, inte som den har existerat hittills. Det slår mig förresten att att Rachels religiösa omvändelse i näst sista kapitlet faktiskt var väldigt snygg. Den form den tog var på något sätt så rimlig under omständigheterna. "She loved the way God could be used to answer all questions." Tilltalande för en Willam James-adept som jag.
måndag 4 augusti 2014
Fjodor Dostojevskij - Vita nätter
Medan jag inte kommer någon vart i Onda andar tog jag mig an denna under några dagar i somras. En mycket kort berättelse om en man och en kvinna som träffas under några nätter i St Peterburg.
Historien kändes svårbedömd, vilket också Bengt Samuelsson tycker i sitt efterord. Det är en ganska sentimental kärlekshistoria, med en manlig karaktär som för mig framstår som lite osunt benägen att kära ned sig vid hopplösa tillfällen (och med alldeles för lite data för min smak). Men driver D med honom, eller ska man ta honom och hans känslor på allvar? Det förra alternativet leder dock inte, vad jag förmår se, till någon särskilt intressant tolkning.
Men vad menade i så fall D att man skulle se i den här i historien? Är det något religiöst som spökar? Troligen inte. Den här historien publicerades redan 1848, långt innan D:s omvändelse till altaret och tronen (om än inte svärdet och penningpåsen). Men ändå. Slutmeningarna lyder: "Min Gud! En hel sekund av salighet! Ja, skulle detta inte räcka för ett helt människoliv?" Kommer protagonisten alltså att bli lycklig ändå? Det låter inte som en helt omöjlig psykologisk reaktion, att filtrera bort det negativa och minnas det som var möjligt, och att man faktiskt fick vara kär en gång ("bättre att ha älskat och förlorat...").
Historien kändes svårbedömd, vilket också Bengt Samuelsson tycker i sitt efterord. Det är en ganska sentimental kärlekshistoria, med en manlig karaktär som för mig framstår som lite osunt benägen att kära ned sig vid hopplösa tillfällen (och med alldeles för lite data för min smak). Men driver D med honom, eller ska man ta honom och hans känslor på allvar? Det förra alternativet leder dock inte, vad jag förmår se, till någon särskilt intressant tolkning.
Men vad menade i så fall D att man skulle se i den här i historien? Är det något religiöst som spökar? Troligen inte. Den här historien publicerades redan 1848, långt innan D:s omvändelse till altaret och tronen (om än inte svärdet och penningpåsen). Men ändå. Slutmeningarna lyder: "Min Gud! En hel sekund av salighet! Ja, skulle detta inte räcka för ett helt människoliv?" Kommer protagonisten alltså att bli lycklig ändå? Det låter inte som en helt omöjlig psykologisk reaktion, att filtrera bort det negativa och minnas det som var möjligt, och att man faktiskt fick vara kär en gång ("bättre att ha älskat och förlorat...").
tisdag 20 maj 2014
Roberto Bolano - Nazistlitteratur i Amerika
En borgesiansk påhittad handbok med minibiografier över författare med nazistsympatier från de amerikanska kontinenterna. Några levnadsöden korsas. En del verkliga författare figurerar. De flesta är, underförstått, mycket dåliga författare, men några beskrivs i ordalag som får mig att tro att de ska vara bra på riktigt (i alla fall texten om Luz Mendiluce Thompson gav något intryck ditåt).
Den var rätt så underhållnade, men kändes lite planlös. Jag tror mig förstå varför Jonas avbröt läsningen av 2666. Här finns många underhållande detaljer, men många av dem känns inte särskilt talande för karaktärerna, utan mest bara där för att "skapa stämning". Breder man ut sånt på 600 sidor blir det nog mycket enerverande. Här är det tolererbart.
Jag hade en del svårigheter med att läsa av bokens poäng. Problemet bestod i att det var ganska oklart var berättarkaraktären i boken stod. (Biografierna har en författare, och denne tillåter sig ibland att avvika från den nyktra sakupplysningstonen, och jag tror att han på någon punkt själv agerar i ett par berättelser.) Han verkar inte ta avstånd från personerna, men å andra sidan iscensätter inte Bolano några sluga skönmålningar (där sannningen skymtar mellan raderna). Många av författarna är löjligt fåfänga, skojare, småskurkar eller mördare.
På bokens baksida har någon skrivit att Bolano "vänder upp och ned på föreställningen om litteraturen som ett motgift till brutaliteten, driver gäck med litteratörernas lättvindiga benägenhet att liera sig med grymma ideologier och visar upp den banala ondskan i en skrattspegel". Den sista formuleringen tycker jag verkar helt inadekvat i sammanhanget (detta är inte några kuggar), men det de första kan jag köpa som nyckel till boken.
Det sammanfattande omdömet blir "ganska bra". Jag ångrar inte att jag läste den. Det är en underbar idé. Jag kan nog tänka mig att konsultera den igen om jag ska porträttera någon sadist. Men den är samtidigt, som sagt, lite planlös, och håller inte riktigt ihop som fullständigt verk. Den falska encykolopedin är inte fullt ut genomförd, och inte så snyggt genommönstrad som jag känner att den hade kunnat bli.
Den var rätt så underhållnade, men kändes lite planlös. Jag tror mig förstå varför Jonas avbröt läsningen av 2666. Här finns många underhållande detaljer, men många av dem känns inte särskilt talande för karaktärerna, utan mest bara där för att "skapa stämning". Breder man ut sånt på 600 sidor blir det nog mycket enerverande. Här är det tolererbart.
Jag hade en del svårigheter med att läsa av bokens poäng. Problemet bestod i att det var ganska oklart var berättarkaraktären i boken stod. (Biografierna har en författare, och denne tillåter sig ibland att avvika från den nyktra sakupplysningstonen, och jag tror att han på någon punkt själv agerar i ett par berättelser.) Han verkar inte ta avstånd från personerna, men å andra sidan iscensätter inte Bolano några sluga skönmålningar (där sannningen skymtar mellan raderna). Många av författarna är löjligt fåfänga, skojare, småskurkar eller mördare.
På bokens baksida har någon skrivit att Bolano "vänder upp och ned på föreställningen om litteraturen som ett motgift till brutaliteten, driver gäck med litteratörernas lättvindiga benägenhet att liera sig med grymma ideologier och visar upp den banala ondskan i en skrattspegel". Den sista formuleringen tycker jag verkar helt inadekvat i sammanhanget (detta är inte några kuggar), men det de första kan jag köpa som nyckel till boken.
Det sammanfattande omdömet blir "ganska bra". Jag ångrar inte att jag läste den. Det är en underbar idé. Jag kan nog tänka mig att konsultera den igen om jag ska porträttera någon sadist. Men den är samtidigt, som sagt, lite planlös, och håller inte riktigt ihop som fullständigt verk. Den falska encykolopedin är inte fullt ut genomförd, och inte så snyggt genommönstrad som jag känner att den hade kunnat bli.
torsdag 13 februari 2014
John le Carré - Spionen som kom in från kylan och Telefon till den döde
Under julhelgen läste jag två av John le Carrés tidiga böcker, som jag hittade hemma på Fårsaxvägen. Förmodligen har de köpts av pappa en gång i tiden. Det var två ganska korta saker, ca 170 sidor vardera, och utmärkt julläsning, med klar stil utan distraherande detaljer, i grund och botten enkel handling, och med (främst historiskt) intressanta moraldiskussioner.
Den första var klassikern Spionen som kom in från kylan (svensk översättning 1963). Mycket tjusig vändning på slutet. Även om ett av le Carrés syften ska ha varit att ge en annan bild av underrättelsearbetet än den glamourösa som fanns i James Bond-historierna, ger ändå boken intryck av att det hela är en verksamhet som män med djupa insikter i psykologi har under kontroll. Det är bara slutet som misslyckas, men det är det minst subtila momentet i hela operationen.
Den andra var le Carrés första bok, den mindre kända Telefon till den döde (svensk översättning 1966). Den utspelar sig i samma spionmiljö, om än hemma i England, där en man misstänkt för spioneri hittas död.
Det finns ett samband mellan böckerna genom karaktärerna Smiley (huvudperson i Telefon..., viktig bifigur i Spionen...) Mundt, som är något slags huvudskurk i Telefon..., men som man aldrig får möta där (faktiskt tror jag att man heller inte möter Smiley i Spionen... förrän alldeles på slutet - precis som Mundt i Telefon... omtalas han bara).
Även om båda böckerna i någon mening är moraliska dramer, om lojalitet med vänner och nära kontra lojalitet med den egna staten i det kalla kriget, är dessa diskussioner mest explicita i Spionen..., men så värst filosofiskt subtila vete fan om de egentligen blir. Mest bara ett konstaterade att motiveringen av underrättelsearbetet är krångligare i en demokrati. Men kanske var detta ganska stora saker att säga under kalla krigets gång? Det och diskussionerna om att underrättelsetjänsterna förmodligen använder samma metoder antyder, men anger aldrig rakt ut (skickligt), en moralisk ekvivalens mellan öst och väst.
Någon menade att le Carré själv skulle sympatisera mer med Leamas i Spionen... är med Smiley i Telefon... Leamas låter i någon mening personlig lojalitet segra. Men samtidigt drivs han i slutet också av sårad stolthet och ilska över att han har varit Controls och Smileys pjäs i ett större spel, utan att själv ha varit invigd i operationens fulla vidd. Han har drivits av hat mot Mundt, som haft ihjäl alla hans agenter i Berlin, och när han då inser att syftet i själva verket varit att rädda Mundt, snarare än mörda honom, är det ganska logiskt att han blir förbannad och instabil. Hans sista handling kan knappast ses som resultatet av ett reflekterat moraliskt omdöme.
Böckerna präglas av samma slags brittiska, trevliga grådaskighet som filmatiseringen av Tinker, Tailor, Soldier, Spy som kom häromåret. Möjligen är en del av detta att filmen sätter sina avtryck i mina associationer, för böckerna är inte särskilt rika på rekvisita. Men en del i det är också det från dagens synvinkel gammeldags, ganska enkla småborgerliga liv (även för dessa tjänstemän, som väl borde vara relativt högavlönade) som beskrivs. Man handlar på kredit hos slaktaren, arbetarklassen syns inte alls, urbaniseringen verkar vara något relativt nytt för människor (Liz) är ganska ensamma och smått desperata efter sällskap, en flaska rödvin är något... inte lyxigt direkt, men extra fint.
En intressant upplysning i Telefon... var att Smiley inte är en fullt så elegant man som han var i filmatiseringen. I den inledande biografin beskrivs han som kort, tjock och med illasittande kläder.
Det är något mycket fängslande med de här böckerna, och jag får lust att läsa dem alla - åtminstone alla med Smiley för att få veta hur det går i jakten på Karla.
Den första var klassikern Spionen som kom in från kylan (svensk översättning 1963). Mycket tjusig vändning på slutet. Även om ett av le Carrés syften ska ha varit att ge en annan bild av underrättelsearbetet än den glamourösa som fanns i James Bond-historierna, ger ändå boken intryck av att det hela är en verksamhet som män med djupa insikter i psykologi har under kontroll. Det är bara slutet som misslyckas, men det är det minst subtila momentet i hela operationen.
Den andra var le Carrés första bok, den mindre kända Telefon till den döde (svensk översättning 1966). Den utspelar sig i samma spionmiljö, om än hemma i England, där en man misstänkt för spioneri hittas död.
Det finns ett samband mellan böckerna genom karaktärerna Smiley (huvudperson i Telefon..., viktig bifigur i Spionen...) Mundt, som är något slags huvudskurk i Telefon..., men som man aldrig får möta där (faktiskt tror jag att man heller inte möter Smiley i Spionen... förrän alldeles på slutet - precis som Mundt i Telefon... omtalas han bara).
Även om båda böckerna i någon mening är moraliska dramer, om lojalitet med vänner och nära kontra lojalitet med den egna staten i det kalla kriget, är dessa diskussioner mest explicita i Spionen..., men så värst filosofiskt subtila vete fan om de egentligen blir. Mest bara ett konstaterade att motiveringen av underrättelsearbetet är krångligare i en demokrati. Men kanske var detta ganska stora saker att säga under kalla krigets gång? Det och diskussionerna om att underrättelsetjänsterna förmodligen använder samma metoder antyder, men anger aldrig rakt ut (skickligt), en moralisk ekvivalens mellan öst och väst.
Någon menade att le Carré själv skulle sympatisera mer med Leamas i Spionen... är med Smiley i Telefon... Leamas låter i någon mening personlig lojalitet segra. Men samtidigt drivs han i slutet också av sårad stolthet och ilska över att han har varit Controls och Smileys pjäs i ett större spel, utan att själv ha varit invigd i operationens fulla vidd. Han har drivits av hat mot Mundt, som haft ihjäl alla hans agenter i Berlin, och när han då inser att syftet i själva verket varit att rädda Mundt, snarare än mörda honom, är det ganska logiskt att han blir förbannad och instabil. Hans sista handling kan knappast ses som resultatet av ett reflekterat moraliskt omdöme.
Böckerna präglas av samma slags brittiska, trevliga grådaskighet som filmatiseringen av Tinker, Tailor, Soldier, Spy som kom häromåret. Möjligen är en del av detta att filmen sätter sina avtryck i mina associationer, för böckerna är inte särskilt rika på rekvisita. Men en del i det är också det från dagens synvinkel gammeldags, ganska enkla småborgerliga liv (även för dessa tjänstemän, som väl borde vara relativt högavlönade) som beskrivs. Man handlar på kredit hos slaktaren, arbetarklassen syns inte alls, urbaniseringen verkar vara något relativt nytt för människor (Liz) är ganska ensamma och smått desperata efter sällskap, en flaska rödvin är något... inte lyxigt direkt, men extra fint.
En intressant upplysning i Telefon... var att Smiley inte är en fullt så elegant man som han var i filmatiseringen. I den inledande biografin beskrivs han som kort, tjock och med illasittande kläder.
Det är något mycket fängslande med de här böckerna, och jag får lust att läsa dem alla - åtminstone alla med Smiley för att få veta hur det går i jakten på Karla.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)