Birger Sjöberg - Kvartetten som sprängdes

Jag började läsa denna under veckan i Småland i början på augusti. Sedan blev den liggande ett tag, innan jag läste den andra halvan på en tågresa till Uddevalla, en bussresa hem till Linköping och en helg hemmavid framåt november.

Den här har jag längtat efter att läsa länge, och på många sätt levde den upp till förväntningarna. Det är en Dickens-roman i svensk småstad, med sina små sorger och lyckoämnen. Boken börjar med en spekulationshistoria som egentligen borde vara ganska allvarlig, men bokens huvudpersoner tycks inte bli utblottade. Snarare är det drömmarna om något större som går i kras. (Fråga Urban om detta.)

På det hela taget lider dock boken av en brist på spänning. Även en bok som utspelar sig i en idyll kan nog ges sina små spänningsämnen, utan att poängen går förlorad, och jag tror att Sjöberg hade kunnat tjäna på det. Ta bara ett av de sista kapitlen, där Cellos kollega åker på att pumpa orgel under Cellos bröllop. Det tycks mig vara en utmärkt vinkel på själva bröllopet, men borde inte hans vedermödor ha kunnat ges mer dramatisk känsla, genom att man höjer insatsen på något sätt?

Det är lite knepigt att ange huvudhistorien egentligen. Cello är väl huvudpersonen, men titelns kvartett splittras väldigt fort, och inte ens i slutet av boken verkar de återförenas på något sätt. Eller var de alla närvarande på Cellos bröllop? Deras forna gemenskap tematiserades i alla fall inte på något utförligt sätt.

Allt detta hänger samman med att handlingen är något splittrad. Det skulle vara ganska nöjsamt att försöka lista alla förvecklingar.

Möjligen hänger också problemen samman med att det tar tid för Sjöberg att introducera sina bifigurer. Jag har känslan av att en mästare som Dickens hade åstadkommit två karaktärer som Backlund och Stoltz med ett stycke, istället för ett helt kapitel.

Men här finns trots allt en bra sak som nog kan vara värda att inspireras av: Karl Ludvigs försvar av den småborgerliga lyckan gentemot möjligheten att ta livet av sig. Pensionatsepisoden var också fin. Det var som att Sjöberg hade gett många av sina bästa insikter till ”Pensionatsskurken”, när han satt och pratade med Cello kvällen då de hade anlänt(?).

Isabelle Ståhl - Just nu är jag här

Efter mitt och A:s miniseminarium om den här skulle jag vilja ge den en djupare begrundan, vad gäller moral, berättarperspektiv, och hur den implicite författaren vill att man ska se på karaktärerna. Men just nu är det sent och ont om tid, så det får bara bli några snabba noteringar.

Bohman-problemet återkommer här, om än i mindre skala eftersom jag inte följer IS lika noga. Huvudpersonen tycks mig påminna rätt mycket om hennes offentliga persona. Samtidigt verkar ändå den implicite författaren ha lite mer distans till huvudpersonen. Här finns åtminstone ett minimum av perspektivering (som när väninnan säger typ "Du är inte polyamorös. Du är bara otrogen.")

A ville se pojkvännen som en föraktfull skildring av normalitet. Jag tyckte inte det vid min läsning. Snarare framstod huvudpersonen (Elise) som ganska otrevlig, dryg och otacksam mot honom vid många tillfällen.

A sade också flera intressanta saker om att arrangera världen så att man får perfekt intryck, eller en perfekt känsla av den. Vore intressant att fundera vidare på det som tema i denna och andra böcker.

Andra intressanta jämförelseobjekt är väl Siewertz En flanör eller Söderbergs Martin Bircks ungdom.

Tove Folkesson - Kalmars jägarinnor

Denna läste jag under våren, relativt snabbt och med god lust. Det var roligaste nya svenska skönlitteratur jag läst på länge! Detalj- och doftrik. Tillika en skaplig nostalgidos eftersom den utspelar sig bland gymnasister vid åren runt millennieskiftet.

Det är första delen i en trilogi, och jag skulle gärna läsa även de kommande delarna.

Likväl tycker jag att boken är lite fattig på berättelse, och på interaktioner som leder till förändring på något lite mer sofistikerat sätt. Snarare kretsar boken kring teman om grupptillhörighet etc. Här finns en rad fina scener, men de hakar sällan i varandra på något klart sätt. Detta är ingen dålig struktur på en bok, men jag undrar om den inte den typen av bok hade mått bra av att vara kortare, som Virginia Woolfs The Waves (som jag tenderar att se som förebilden för all monologartad prosa).

Därtill hör huvudpersonen Eva Zackrisson till de där karaktärerna som är så starka (kan vara ute och leva rövare, och är samtidigt supersmart så att hon tar hem högsta betyg i allt) att jag har svårt att engagera mig i dem. Jag har ingen anledning att heja på dem, för jag kan inte riktigt se hur de skulle kunna förlora kampen. I synnerhet som kampen här ändå med den lite äldres perspektiv har ganska låga insatser. Jag vet att Eva kommer att kunna skaffa sig nya vänner, vilket universitet hon nu än väljer att läsa vid.

Hur som helst, här finns löften om stordåd.

Göran Hägg - Sanningen är alltid oförskämd

Denna biografi över Strindberg var redan färdig när Hägg hastigt avled, och publicerades postumt. Jag läste den ganska snabbt under april-maj, och som ofta med Hägg hade jag svårt att lägga ned den.

Det är en ovanligt exegetisk Hägg i den här volymen. Flera gånger, särskilt vid omdebatterade skeenden, redovisas inte bara av vad Hägg själv tror var fallet, utan även en ganska omfattande polemik med de som påstått något annat. Rentav så till den grad att jag misstänker att en del sådant försvunnit i omarbetningar om Hägg fortfarande varit i livet.



Jag insåg under läsningen att jag verkligen inte vet mycket om Strindberg, men jag blev sugen på att läsa mer av honom, och även på att själv införskaffa denna bok för att ha som referensverk. Vissa iakttagelser känner jag igen från Hägg tidigare (som att Strindberg skrev många av sina bästa verk mycket snabbt), men andra var nya för mig. Några exempel:

• Hägg menar att Strindbergs mönster att bli ovän med allt och alla brukade föregås av att han inledningsvis höjde personen till skyarna, vilket sedermera ofrånkomligen ledde till upplevelser av svikna förväntningar.
• Som jag vill minnas från förordet till Giftas I ter det sig utifrån den texten absurt att klassificera Strindberg som kvinnohatare. Men han tycks ha genomgått en utveckling här, där det enligt Hägg inte minst ska ha varit betydelsefullt att Strindberg själv var alldeles för radikal för den tidens borgerliga feministers smak.
• Samtidigt menar Hägg att Strindberg hade en tendens att förälska sig i relativt självständiga, oberoende kvinnor.
• Strindberg var under en ganska stor del av sitt liv en rätt rik man.
• I Den svenska litteraturhistorien verkar Hägg ställa upp på Lagercrantz tes om Inferno-krisen som en ren iscensättning, även i privata brev. Här menar Hägg snarare att Strindberg nog inte mådde särskilt bra under den här tiden, men att han knappast var deprimerad (alldeles för aktiv) eller psykotisk (alltför tvivlande på de märkliga intryck han hade).

Elin Boardy - Tiden är inte än

Denna läste jag ganska koncentrerat någon gång under mars-april och diskuterade med Urban medan jag var hemma i Linköping över påsken.

Min åsikt är enkel att sammanfatta. Jag tyckte inte boken var särskilt bra. Jag hade svårt att se poängen med flera saker.

• Parallellerna mellan pestens tid och senare katastrofer som andra världskriget, karolinerkrigen, och Förintelsen.
• Bytandet av namn på huvudpersonen när hon byter kläder. På slutet får man veta att de namn hon har iklätt sig är hennes döda barns, och berättelsen kommer till något slags avslutning när hon bryter samman hos beginerna och berättar detta för en förtrogen, och uttalar även sitt eget namn. I synnerhet som det samtidigt på ett ställe görs klart att hon inte genomgår någon mental förändring när hon klär ut sig.
• Boken har bara en karaktär som finns med från början till slut. Övriga uppträder på sin höjd under ett par kapitel. Samtidigt som dessa karaktärer ibland blir fokalpunkten för berättelsen så verkar dessas skildringar inte ge oss särskilt mycket nya upplysningar, vare sig om huvudpersonen eller om de som betraktar henne.
• Ingen särskilt intrikat skildring av psykologin bakom hennes svårigheter att berätta om sin olycka för folk. Jag kan mycket väl tänka mig att det är en psykologisk realitet, men jag får inga djupare insikter i den här. 

Under läsningen tänkte jag ofta på Harry Stephen Keelers kommentarer om Kristens resa som den enklaste av berättelser. Kristen stöter på en massa gestalter, interagerar med dem, och lämnar dem sedan, utan att det har några konsekvenser längre fram i berättelse, eller att de återses.

Det var rätt lite gestaltning, vilket möjigen är det som ger boken dess abstrakta karaktär. Ett tydligt exempel som jag noterade var i kapitel 13 där det på ett ställe skrivs om "svordomar", snarare än att dessa svordomar skrivs ut.

Återigen faller jag tillbaka på att jag inte tycker särskilt bra om det abstrakta, det fåordiga och det outtalade. Jag vill ha ett stort ordförråd, pratiga författare och jag vill följa karaktärernas tankeprocesser mer i detalj.

Se även e-brev för några fler korta noteringar.

Malte Persson - Om Ofissim

Jag läste denna i slutet av förra året, så intrycken har hunnit blekna en del. Eller kanske var de inte så skarpa till att börja med? Det är mycket i den som är fyndigt och elegant, men till skillnad från Kyrklunds Mästaren Ma (en av de mest givna jämförelserna jag kan komma på, någonsin) så är det svårt för mig att urskilja någon helhet. Här finns anekdoter, dikter av mannen själv, och en del om hans relationer till andra underliga karaktärer. Vi får veta en del om Ofissim, men det är knepigt att sammanställa hans tankar och beteenden till någon filosofi, än mindre något att finna givande vägledning i (mästaren Ma är för den delen inte heller något föredöme). Möjligen finns här något slags absurdism. Många av Ofissims projekt verkar blir självförstörande, eller om det är han som blir besviken på sig själv. I ett stycke jag nyss slog upp, som känns typiskt för bokens lakoniska ton (här finns hur som helst mycket lite konstruktivitet) står det att Ofissim uppfann ett instrument för att kommunicera med folk långt bort, men eftersom han inte kom på någon han ville kommunicera med där, så förstörde han den. (Extremt egocentriskt tänkt, slår det mig.)

Det kunde kanske vara värt att fundera mer på vem nedtecknaren av boken är.

Recensioner: UKON i SvD, Jenny Aschenbrenner i Expressen, Magnus Ringgren i Aftonbladet, Maria Edström i Kulturnytt, Gun Zanton-Ericsson i Östgöta Correspondenten. 

UKON refererar till Flauberts Den eviga dumheten, vilket inte låter helt rätt för mig. Ofissim verkar ju, till skillnad från t.ex. mästaren Ma, faktiskt kunna ett och annat, och det är inte så att alla hans projekt misslyckas pga. inkompetens.

Flera recensioner associerar också till mulla Nasruddin, som låter intressant att kolla upp!