Det är en ovanligt exegetisk Hägg i den här volymen. Flera gånger, särskilt vid omdebatterade skeenden, redovisas inte bara av vad Hägg själv tror var fallet, utan även en ganska omfattande polemik med de som påstått något annat. Rentav så till den grad att jag misstänker att en del sådant försvunnit i omarbetningar om Hägg fortfarande varit i livet.
Jag insåg under läsningen att jag verkligen inte vet mycket om Strindberg, men jag blev sugen på att läsa mer av honom, och även på att själv införskaffa denna bok för att ha som referensverk. Vissa iakttagelser känner jag igen från Hägg tidigare (som att Strindberg skrev många av sina bästa verk mycket snabbt), men andra var nya för mig. Några exempel:
- Hägg menar att Strindbergs mönster att bli ovän med allt och alla brukade föregås av att han inledningsvis höjde personen till skyarna, vilket sedermera ofrånkomligen ledde till upplevelser av svikna förväntningar.
- Som jag vill minnas från förordet till Giftas I ter det sig utifrån den texten absurt att klassificera Strindberg som kvinnohatare. Men han tycks ha genomgått en utveckling här, där det enligt Hägg inte minst ska ha varit betydelsefullt att Strindberg själv var alldeles för radikal för den tidens borgerliga feministers smak.
- Samtidigt menar Hägg att Strindberg hade en tendens att förälska sig i relativt självständiga, oberoende kvinnor.
- Strindberg var under en ganska stor del av sitt liv en rätt rik man.
- I Den svenska litteraturhistorien verkar Hägg ställa upp på Lagercrantz tes om Inferno-krisen som en ren iscensättning, även i privata brev. Här menar Hägg snarare att Strindberg nog inte mådde särskilt bra under den här tiden, men att han knappast var deprimerad (alldeles för aktiv) eller psykotisk (alltför tvivlande på de märkliga intryck han hade).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar