Någon gång i mars 2018 tappade jag tydligen lusten att uppdatera den här bloggen. Men här kommer i alla fall en lista över några böcker jag läste under året:
Anders Nilsson - Den fria illviljan
Birger Sjöberg - Kvartetten som sprängdes
Elena Ferrante - Min fantastiska väninna
Elena Ferrante - Hennes nya namn
Charles Dickens - Lysande utsikter (bokcirkel med Urban, påbörjad november 2017)
Donna Tartt - The Secret History (bokcirkel med Urban, påbörjad i augusti)
Vladimir Nabokov - Pale Fire
Muriel Spark - The Prime of Miss Jean Brodie
Jag läste även en del i Flygare-Carléns Ett köpmanshus i skärgården, och nästan hela Goethes Vilhelm Meisters läroår, men jag läste inte klart dem.
Visar inlägg med etikett man. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett man. Visa alla inlägg
lördag 5 januari 2019
onsdag 14 mars 2018
Kar de Mumma - Två år i varje klass
Denna förbryllande ungdomsbok, med utomordentlig titel, kom ut 1934, när Erik Zetterström var 30 år.
När det gäller själva boken - dess stil, historien som berättas - så är den inte särskilt märkvärdig. På sin höjd småkvick.
Däremot är perspektivet oerhört fascinerande och förbryllande. Kar de Mummas år i realskolan skildras med en lätthet som står i skarp kontrast till hur mycket stryk de får. KdM flyter ovanpå på ett sätt som väl är den borne överklasspojken förunnat. I någon mån kan han väl göra det med vissheten om att det löste sig för honom så småningom, men frånvaron av en tanke om att det hade att göra med hans privilegierade uppväxt är ändå imponerande. Den nås en peak i överklasspojksfasoner när han hotar jungfrun med att få henne avskedad (genom att förstöra kristallkaraffen och skylla på denne) om hon inte går i god för att han läst sina läxor.
Som sagt, ingen stor bok, men intressant som förevisning av en mentalitet som säkert finns, men som nog inte uppträder så här öppet på massmarknaden.
När det gäller själva boken - dess stil, historien som berättas - så är den inte särskilt märkvärdig. På sin höjd småkvick.
Däremot är perspektivet oerhört fascinerande och förbryllande. Kar de Mummas år i realskolan skildras med en lätthet som står i skarp kontrast till hur mycket stryk de får. KdM flyter ovanpå på ett sätt som väl är den borne överklasspojken förunnat. I någon mån kan han väl göra det med vissheten om att det löste sig för honom så småningom, men frånvaron av en tanke om att det hade att göra med hans privilegierade uppväxt är ändå imponerande. Den nås en peak i överklasspojksfasoner när han hotar jungfrun med att få henne avskedad (genom att förstöra kristallkaraffen och skylla på denne) om hon inte går i god för att han läst sina läxor.
Som sagt, ingen stor bok, men intressant som förevisning av en mentalitet som säkert finns, men som nog inte uppträder så här öppet på massmarknaden.
söndag 19 november 2017
Birger Sjöberg - Kvartetten som sprängdes
Jag började läsa denna under veckan i Småland i början på augusti. Sedan blev den liggande ett tag, innan jag läste den andra halvan på en tågresa till Uddevalla, en bussresa hem till Linköping och en helg hemmavid framåt november.
Den här har jag längtat efter att läsa länge, och på många sätt levde den upp till förväntningarna. Det är en Dickens-roman i svensk småstad, med sina små sorger och lyckoämnen. Boken börjar med en spekulationshistoria som egentligen borde vara ganska allvarlig, men bokens huvudpersoner tycks inte bli utblottade. Snarare är det drömmarna om något större som går i kras. (Fråga Urban om detta.)
På det hela taget lider dock boken av en brist på spänning. Även en bok som utspelar sig i en idyll kan nog ges sina små spänningsämnen, utan att poängen går förlorad, och jag tror att Sjöberg hade kunnat tjäna på det. Ta bara ett av de sista kapitlen, där Cellos kollega åker på att pumpa orgel under Cellos bröllop. Det tycks mig vara en utmärkt vinkel på själva bröllopet, men borde inte hans vedermödor ha kunnat ges mer dramatisk känsla, genom att man höjer insatsen på något sätt?
Det är lite knepigt att ange huvudhistorien egentligen. Cello är väl huvudpersonen, men titelns kvartett splittras väldigt fort, och inte ens i slutet av boken verkar de återförenas på något sätt. Eller var de alla närvarande på Cellos bröllop? Deras forna gemenskap tematiserades i alla fall inte på något utförligt sätt.
Allt detta hänger samman med att handlingen är något splittrad. Det skulle vara ganska nöjsamt att försöka lista alla förvecklingar.
Möjligen hänger också problemen samman med att det tar tid för Sjöberg att introducera sina bifigurer. Jag har känslan av att en mästare som Dickens hade åstadkommit två karaktärer som Backlund och Stoltz med ett stycke, istället för ett helt kapitel.
Men här finns trots allt en bra sak som nog kan vara värda att inspireras av: Karl Ludvigs försvar av den småborgerliga lyckan gentemot möjligheten att ta livet av sig. Pensionatsepisoden var också fin. Det var som att Sjöberg hade gett många av sina bästa insikter till ”Pensionatsskurken”, när han satt och pratade med Cello kvällen då de hade anlänt(?).
Den här har jag längtat efter att läsa länge, och på många sätt levde den upp till förväntningarna. Det är en Dickens-roman i svensk småstad, med sina små sorger och lyckoämnen. Boken börjar med en spekulationshistoria som egentligen borde vara ganska allvarlig, men bokens huvudpersoner tycks inte bli utblottade. Snarare är det drömmarna om något större som går i kras. (Fråga Urban om detta.)
På det hela taget lider dock boken av en brist på spänning. Även en bok som utspelar sig i en idyll kan nog ges sina små spänningsämnen, utan att poängen går förlorad, och jag tror att Sjöberg hade kunnat tjäna på det. Ta bara ett av de sista kapitlen, där Cellos kollega åker på att pumpa orgel under Cellos bröllop. Det tycks mig vara en utmärkt vinkel på själva bröllopet, men borde inte hans vedermödor ha kunnat ges mer dramatisk känsla, genom att man höjer insatsen på något sätt?
Det är lite knepigt att ange huvudhistorien egentligen. Cello är väl huvudpersonen, men titelns kvartett splittras väldigt fort, och inte ens i slutet av boken verkar de återförenas på något sätt. Eller var de alla närvarande på Cellos bröllop? Deras forna gemenskap tematiserades i alla fall inte på något utförligt sätt.
Allt detta hänger samman med att handlingen är något splittrad. Det skulle vara ganska nöjsamt att försöka lista alla förvecklingar.
Möjligen hänger också problemen samman med att det tar tid för Sjöberg att introducera sina bifigurer. Jag har känslan av att en mästare som Dickens hade åstadkommit två karaktärer som Backlund och Stoltz med ett stycke, istället för ett helt kapitel.
Men här finns trots allt en bra sak som nog kan vara värda att inspireras av: Karl Ludvigs försvar av den småborgerliga lyckan gentemot möjligheten att ta livet av sig. Pensionatsepisoden var också fin. Det var som att Sjöberg hade gett många av sina bästa insikter till ”Pensionatsskurken”, när han satt och pratade med Cello kvällen då de hade anlänt(?).
söndag 4 juni 2017
Göran Hägg - Sanningen är alltid oförskämd
Denna biografi över Strindberg var redan färdig när Hägg hastigt avled, och publicerades postumt. Jag läste den ganska snabbt under april-maj, och som ofta med Hägg hade jag svårt att lägga ned den.
Det är en ovanligt exegetisk Hägg i den här volymen. Flera gånger, särskilt vid omdebatterade skeenden, redovisas inte bara av vad Hägg själv tror var fallet, utan även en ganska omfattande polemik med de som påstått något annat. Rentav så till den grad att jag misstänker att en del sådant försvunnit i omarbetningar om Hägg fortfarande varit i livet.
Jag insåg under läsningen att jag verkligen inte vet mycket om Strindberg, men jag blev sugen på att läsa mer av honom, och även på att själv införskaffa denna bok för att ha som referensverk. Vissa iakttagelser känner jag igen från Hägg tidigare (som att Strindberg skrev många av sina bästa verk mycket snabbt), men andra var nya för mig. Några exempel:
Det är en ovanligt exegetisk Hägg i den här volymen. Flera gånger, särskilt vid omdebatterade skeenden, redovisas inte bara av vad Hägg själv tror var fallet, utan även en ganska omfattande polemik med de som påstått något annat. Rentav så till den grad att jag misstänker att en del sådant försvunnit i omarbetningar om Hägg fortfarande varit i livet.
Jag insåg under läsningen att jag verkligen inte vet mycket om Strindberg, men jag blev sugen på att läsa mer av honom, och även på att själv införskaffa denna bok för att ha som referensverk. Vissa iakttagelser känner jag igen från Hägg tidigare (som att Strindberg skrev många av sina bästa verk mycket snabbt), men andra var nya för mig. Några exempel:
- Hägg menar att Strindbergs mönster att bli ovän med allt och alla brukade föregås av att han inledningsvis höjde personen till skyarna, vilket sedermera ofrånkomligen ledde till upplevelser av svikna förväntningar.
- Som jag vill minnas från förordet till Giftas I ter det sig utifrån den texten absurt att klassificera Strindberg som kvinnohatare. Men han tycks ha genomgått en utveckling här, där det enligt Hägg inte minst ska ha varit betydelsefullt att Strindberg själv var alldeles för radikal för den tidens borgerliga feministers smak.
- Samtidigt menar Hägg att Strindberg hade en tendens att förälska sig i relativt självständiga, oberoende kvinnor.
- Strindberg var under en ganska stor del av sitt liv en rätt rik man.
- I Den svenska litteraturhistorien verkar Hägg ställa upp på Lagercrantz tes om Inferno-krisen som en ren iscensättning, även i privata brev. Här menar Hägg snarare att Strindberg nog inte mådde särskilt bra under den här tiden, men att han knappast var deprimerad (alldeles för aktiv) eller psykotisk (alltför tvivlande på de märkliga intryck han hade).
söndag 19 mars 2017
Malte Persson - Om Ofissim
Jag läste denna i slutet av förra året, så intrycken har hunnit blekna en del. Eller kanske var de inte så skarpa till att börja med? Det är mycket i den som är fyndigt och elegant, men till skillnad från Kyrklunds Mästaren Ma (en av de mest givna jämförelserna jag kan komma på, någonsin) så är det svårt för mig att urskilja någon helhet. Här finns anekdoter, dikter av mannen själv, och en del om hans relationer till andra underliga karaktärer. Vi får veta en del om Ofissim, men det är knepigt att sammanställa hans tankar och beteenden till någon filosofi, än mindre något att finna givande vägledning i (mästaren Ma är för den delen inte heller något föredöme). Möjligen finns här något slags absurdism. Många av Ofissims projekt verkar blir självförstörande, eller om det är han som blir besviken på sig själv. I ett stycke jag nyss slog upp, som känns typiskt för bokens lakoniska ton (här finns hur som helst mycket lite konstruktivitet) står det att Ofissim uppfann ett instrument för att kommunicera med folk långt bort, men eftersom han inte kom på någon han ville kommunicera med där, så förstörde han den. (Extremt egocentriskt tänkt, slår det mig.)
Det kunde kanske vara värt att fundera mer på vem nedtecknaren av boken är.
Recensioner: UKON i SvD, Jenny Aschenbrenner i Expressen, Magnus Ringgren i Aftonbladet, Maria Edström i Kulturnytt, Gun Zanton-Ericsson i Östgöta Correspondenten.
UKON refererar till Flauberts Den eviga dumheten, vilket inte låter helt rätt för mig. Ofissim verkar ju, till skillnad från t.ex. mästaren Ma, faktiskt kunna ett och annat, och det är inte så att alla hans projekt misslyckas pga. inkompetens.
Flera recensioner associerar också till mulla Nasruddin, som låter intressant att kolla upp!
Det kunde kanske vara värt att fundera mer på vem nedtecknaren av boken är.
Recensioner: UKON i SvD, Jenny Aschenbrenner i Expressen, Magnus Ringgren i Aftonbladet, Maria Edström i Kulturnytt, Gun Zanton-Ericsson i Östgöta Correspondenten.
UKON refererar till Flauberts Den eviga dumheten, vilket inte låter helt rätt för mig. Ofissim verkar ju, till skillnad från t.ex. mästaren Ma, faktiskt kunna ett och annat, och det är inte så att alla hans projekt misslyckas pga. inkompetens.
Flera recensioner associerar också till mulla Nasruddin, som låter intressant att kolla upp!
måndag 31 oktober 2016
Viktor Barth-Kron - Gröna gården
Denna läste jag augusti-oktober. Jag började med ett femtiotal sidor under semestern, och läste lite till när jag var hemma sjuk i oktober, och läste ut den till frukost veckan efter.
Är detta ens skönlitterär läsning för min del? Jag läste den egentligen mer av karriärskäl - för att få lite food for thought om den värld som skildras är något jag skulle kunna vistas i. Men om man nu ska försöka säga något om den som litteratur...
Är det ett problem att den här boken saknar patos? Det är satir i sin renaste mening, där det inte finns någon konstruktiv god instans, utan världen består uteslutande av bluffare. Nu var det länge sen jag läste Röda rummet, men jag har för mig att den ändå bärs fram av en ärligt känd vrede över tingens ordning. Så icke här. Vilket hade varit svårt för VBK, såklart, eftersom han själv lever på att kommentera den här världen från tid till annan. Frågan är dock vad en sådan vinkel skulle ha varit. Eller hur bra Strindbergs roman egentligen fungerar idag.
(Då är ändå VBK en utmärkt politisk journalist. Hans krönikor framstår ofta som hörandes till de mer insiktsfulla man kan hitta i svenska dagstidningar, och hans referat av kommunalpolitiken i Stockholm lyckas vara både initierade och underhållande.)
Vad finns att säga mer? Bokens moraliska set up är nog någonstans välgjord. Huvudpersonen är en kille som tröttat på det ytliga reklambyrålivet, och istället försöker sig på att göra "något riktigt", i partiets tjänst. Det jobbet handlar dock mest om att spionera och hitta irrelevant skit om borgarna. Samtidigt är huvudpersonen inte någon högre stående människa själv, utan boken igenom ständigt otrogen med en bankdirektörska (det sistnämnda nog mest tänkt att vara pikant snarare än skämmigt på riktigt). Han tycks komma till ro med sig själv på slutet när han får reda på att hans flickvän också var otrogen, men en känd aktivistposör.
Men vad ska man ta med sig? Inte mycket. Därav orden ovan. Vilket känns märkligt, för det finns nog en hel del att vara upprörd över i den här världen. Frågan är bara hur man gör det, utan att se ut som en tönt.
Är detta ens skönlitterär läsning för min del? Jag läste den egentligen mer av karriärskäl - för att få lite food for thought om den värld som skildras är något jag skulle kunna vistas i. Men om man nu ska försöka säga något om den som litteratur...
Är det ett problem att den här boken saknar patos? Det är satir i sin renaste mening, där det inte finns någon konstruktiv god instans, utan världen består uteslutande av bluffare. Nu var det länge sen jag läste Röda rummet, men jag har för mig att den ändå bärs fram av en ärligt känd vrede över tingens ordning. Så icke här. Vilket hade varit svårt för VBK, såklart, eftersom han själv lever på att kommentera den här världen från tid till annan. Frågan är dock vad en sådan vinkel skulle ha varit. Eller hur bra Strindbergs roman egentligen fungerar idag.
(Då är ändå VBK en utmärkt politisk journalist. Hans krönikor framstår ofta som hörandes till de mer insiktsfulla man kan hitta i svenska dagstidningar, och hans referat av kommunalpolitiken i Stockholm lyckas vara både initierade och underhållande.)
Vad finns att säga mer? Bokens moraliska set up är nog någonstans välgjord. Huvudpersonen är en kille som tröttat på det ytliga reklambyrålivet, och istället försöker sig på att göra "något riktigt", i partiets tjänst. Det jobbet handlar dock mest om att spionera och hitta irrelevant skit om borgarna. Samtidigt är huvudpersonen inte någon högre stående människa själv, utan boken igenom ständigt otrogen med en bankdirektörska (det sistnämnda nog mest tänkt att vara pikant snarare än skämmigt på riktigt). Han tycks komma till ro med sig själv på slutet när han får reda på att hans flickvän också var otrogen, men en känd aktivistposör.
Men vad ska man ta med sig? Inte mycket. Därav orden ovan. Vilket känns märkligt, för det finns nog en hel del att vara upprörd över i den här världen. Frågan är bara hur man gör det, utan att se ut som en tönt.
söndag 4 september 2016
John Williams - Stoner
Denna roman från 1960-talet fick en storstilad återkomst 2014, och har pratats om av flera i min omgivning. Så när jag såg ett ex på Stadsbiblioteket under sommaren 2016 bestämde jag mig för att ge den en chans.
Och den var verkligen skön att läsa. Stilen är klar och lättläst och iakttagelserna och gestaltningen precis. Den skulle nog vara tacksam att använda på kurser i att skriva väl. Med ett betydande undantag är den berättad med fri indirekt stil ur Stoners eget perspektiv.
Handlingen i boken är, som Sigrid Combüchen anmärker i sin recension, egentligen ganska banal. Det fanns ingenting i handlingen som kändes originellt. Som en sidonot håller jag även med SC om att det finns något lite ideologiskt suspekt i denna roman idag, som uteslutande berättas ur sin manliga protagonists perspektiv, där de stora skurkarna (dvs. de som kommer emellan Stoner och det han älskar) är hans fru och en kollega med funktionshinder. Det finns något talande i att den enda gången som berättaren lämnar Stoners perspektiv, så är det för att försäkra oss om att Stoners fru bedriver "krig" (jag citerar boken) mot honom. Boken ger helt enkelt inte Stoners fiender en rättvis chans. Det finns ingen öppning för att det skulle kunna handla om missförstånd, eller att hennes instängda tillvaro som hemmafru skulle kunna rättfärdiga hennes frustration etc. Här påmindes jag faktiskt lite om Don och Elizabeth Draper i typ tredje säsongen av Mad Men, där hon porträtterade som ganska nyckfull, utan förståelse för var hennes känslor kom ifrån, och han fick inta den mer förnuftiga, upplysta positionen (som när han vägrar aga deras son), samtidigt som han naturligtvis vad otrogen etc.
Samtidigt finns det också något intressant och kanske också inspirerande i den stoicism som Stoner uppvisar inför sitt öde. Om man ser dessa karaktärer mest just som hinder för Stoner, så blir det ändå en historia om hur man kan finna en stilla lycka i de sällsynta ögonblick när man hittat en ny dimension åt sig själv och världen ännu inte hunnit ikapp en. Samtidigt är det svårt att se något heroiskt i Stoner. Han påstås av författaren bry sig mycket om sin dotter, men, som SC också anmärker, kämpar han egentligen något för sin dotter när denna får problem med alkohol?
F ö skrev John Williams senare en roman om kejsar Augustus. Det måste ha funnits en tanke i att först skriva om en everyman och sedan en av de mest betydelsefulla människorna i världshistorien.
Och den var verkligen skön att läsa. Stilen är klar och lättläst och iakttagelserna och gestaltningen precis. Den skulle nog vara tacksam att använda på kurser i att skriva väl. Med ett betydande undantag är den berättad med fri indirekt stil ur Stoners eget perspektiv.
Handlingen i boken är, som Sigrid Combüchen anmärker i sin recension, egentligen ganska banal. Det fanns ingenting i handlingen som kändes originellt. Som en sidonot håller jag även med SC om att det finns något lite ideologiskt suspekt i denna roman idag, som uteslutande berättas ur sin manliga protagonists perspektiv, där de stora skurkarna (dvs. de som kommer emellan Stoner och det han älskar) är hans fru och en kollega med funktionshinder. Det finns något talande i att den enda gången som berättaren lämnar Stoners perspektiv, så är det för att försäkra oss om att Stoners fru bedriver "krig" (jag citerar boken) mot honom. Boken ger helt enkelt inte Stoners fiender en rättvis chans. Det finns ingen öppning för att det skulle kunna handla om missförstånd, eller att hennes instängda tillvaro som hemmafru skulle kunna rättfärdiga hennes frustration etc. Här påmindes jag faktiskt lite om Don och Elizabeth Draper i typ tredje säsongen av Mad Men, där hon porträtterade som ganska nyckfull, utan förståelse för var hennes känslor kom ifrån, och han fick inta den mer förnuftiga, upplysta positionen (som när han vägrar aga deras son), samtidigt som han naturligtvis vad otrogen etc.
Samtidigt finns det också något intressant och kanske också inspirerande i den stoicism som Stoner uppvisar inför sitt öde. Om man ser dessa karaktärer mest just som hinder för Stoner, så blir det ändå en historia om hur man kan finna en stilla lycka i de sällsynta ögonblick när man hittat en ny dimension åt sig själv och världen ännu inte hunnit ikapp en. Samtidigt är det svårt att se något heroiskt i Stoner. Han påstås av författaren bry sig mycket om sin dotter, men, som SC också anmärker, kämpar han egentligen något för sin dotter när denna får problem med alkohol?
F ö skrev John Williams senare en roman om kejsar Augustus. Det måste ha funnits en tanke i att först skriva om en everyman och sedan en av de mest betydelsefulla människorna i världshistorien.
torsdag 1 september 2016
Pär Lagerkvist - Gäst hos verkligheten
Jag läste denna under ett par dagar på resa till och i Småland i
början av augusti. Detta föranleddes av att Therese Bohman ska komma ut
med en roman med titeln Aftonland, som troligen är uppkallad efter en
av Lagerkvists diktsamlingar. Jag tänkte att det kunde vara en idé att
läsa lite Lagerkvist för att sätta mig in i hans tematik lite närmare.
Romanen är en barndomsskildring från 1900-talets början (eller 1800-talets slut). Den utspelar sig i ett (tror jag) ej namngivet stationssamhälle, där huvudpersonen Anders är ett av flera barn till en stationskarl och hans fru, som bor i en våning i huset där ortens järnvägsrestaurang håller till. Det tycks mig ganska fattigt och trångt - i synnerhet utifrån dagens mått - men det görs ingen stor grej av det. Ibland åker (delar av) familjen med något dressinliknande fordon till (tror jag) mammans föräldrar en bit bort. Det finns egentligen ingen sammanhängande historia i den, utan allt är väldigt episodiskt. Jag minns särskilt hur jag reagerade på att huvudpersonens vänner introduceras ganska utförligt med bara 20-30 sidor kvar. Den röda tråden är istället tematisk och kretsar kring döden. Både huvudpersonens egen rädsla för att dö, hans rädsla för att någon närstående ska dö, och hans mormors faktiska död i cancer (eller "kräfta" som man säger i boken, och förmodligen i den här tiden och ganska långt fram i tiden överhuvudtaget).
Lagerkvists tema om den förlorade tron kommer här till uttryck i att huvudpersonen Anders förlorar sin tro ganska tidigt. Han fortsätter dock att upprepa ritualerna, bönerna. Det ges en motivering för det i boken, men jag tror det handlar om att bönen ger honom en känsla av kontroll. Han har, iaf i något skeende i boken, en ganska bestämd uppfattning om hur man måste be (med intensiv närvaro) för att det ska ha någon chans att få effekt. Den förlorade tron gör det samtidigt svårt för honom att hantera mormoderns död. En scen där stämningen blir lite väl hög på hennes begravning är något jag känner igen från en film jag råkade se delar av på TV i min barndom. Jag hade dock ingen aning om då att det var från den här boken. Men det måste vara den. Scenen är alldeles för lik. I synnerhet den där deltaljen med mannen som äter korset i tårtan.
I slutkapitlet hamnar Anders på Frälsningsarmén. Han deltar i något slags gudstjänst och verkar ganska intagen av alltsammans. Sedan promenerar han en lång stund med en ung kvinnlig frälsningssoldat, under väldigt motstridiga känslor (tycks det mig). Mycket outsagt här, och Lagerkvist verkar verkligen mena att här sker något viktigt eftersom kapitlet och boken slutar med meningen: "Så slutade den första ungdomen i bara upplösning, oredlighet och förvirring." Är det något slags förälskelse som utgör inledningen till ett nytt stadium? Men å andra sidan är det snarare en avslutning än en början.
Apropå Therese Bohman, så finns det en uppenbar likhet mellan hennes och Lagerkvists meningsbyggnader: de satsradar rätt mycket
Romanen är en barndomsskildring från 1900-talets början (eller 1800-talets slut). Den utspelar sig i ett (tror jag) ej namngivet stationssamhälle, där huvudpersonen Anders är ett av flera barn till en stationskarl och hans fru, som bor i en våning i huset där ortens järnvägsrestaurang håller till. Det tycks mig ganska fattigt och trångt - i synnerhet utifrån dagens mått - men det görs ingen stor grej av det. Ibland åker (delar av) familjen med något dressinliknande fordon till (tror jag) mammans föräldrar en bit bort. Det finns egentligen ingen sammanhängande historia i den, utan allt är väldigt episodiskt. Jag minns särskilt hur jag reagerade på att huvudpersonens vänner introduceras ganska utförligt med bara 20-30 sidor kvar. Den röda tråden är istället tematisk och kretsar kring döden. Både huvudpersonens egen rädsla för att dö, hans rädsla för att någon närstående ska dö, och hans mormors faktiska död i cancer (eller "kräfta" som man säger i boken, och förmodligen i den här tiden och ganska långt fram i tiden överhuvudtaget).
Lagerkvists tema om den förlorade tron kommer här till uttryck i att huvudpersonen Anders förlorar sin tro ganska tidigt. Han fortsätter dock att upprepa ritualerna, bönerna. Det ges en motivering för det i boken, men jag tror det handlar om att bönen ger honom en känsla av kontroll. Han har, iaf i något skeende i boken, en ganska bestämd uppfattning om hur man måste be (med intensiv närvaro) för att det ska ha någon chans att få effekt. Den förlorade tron gör det samtidigt svårt för honom att hantera mormoderns död. En scen där stämningen blir lite väl hög på hennes begravning är något jag känner igen från en film jag råkade se delar av på TV i min barndom. Jag hade dock ingen aning om då att det var från den här boken. Men det måste vara den. Scenen är alldeles för lik. I synnerhet den där deltaljen med mannen som äter korset i tårtan.
I slutkapitlet hamnar Anders på Frälsningsarmén. Han deltar i något slags gudstjänst och verkar ganska intagen av alltsammans. Sedan promenerar han en lång stund med en ung kvinnlig frälsningssoldat, under väldigt motstridiga känslor (tycks det mig). Mycket outsagt här, och Lagerkvist verkar verkligen mena att här sker något viktigt eftersom kapitlet och boken slutar med meningen: "Så slutade den första ungdomen i bara upplösning, oredlighet och förvirring." Är det något slags förälskelse som utgör inledningen till ett nytt stadium? Men å andra sidan är det snarare en avslutning än en början.
Apropå Therese Bohman, så finns det en uppenbar likhet mellan hennes och Lagerkvists meningsbyggnader: de satsradar rätt mycket
lördag 29 augusti 2015
Siddhartha Sebastian Larsson - Buddha i Las Vegas
Mer kompislitteratur. Larsson är en studiekamrat till min vän Rasmus, och detta är den första delen i en trilogi, där den andra delen heter Göteborg är alltid någon annanstans, och den tredje fortfarande är under produktion.
Jag gillade det här rätt bra. Så mycket att jag kan tänka mig att betala för att läsa den andra delen (som inte finns på det lokala stadsbiblioteket). Det är litteratur som uppfyller många av de värden som Malte Persson lyfte fram i essän "Realism och andra konster": världen finns på sidorna, ett stort ordförråd används och känsloläget är nästan utstuderat storslaget. Karaktärerna gör saker, snarare än att bara fundera över saker och ting.
Stilen i boken är präglad av många, korta meningar som skapar en lätt febrig, rastlös stämning - en känsla av högt tempo. Möjligen är detta ett resultat av ingripanden från hans korrekturläsare, som han tackar för de många "stryk kommatecknen, Sid". Denna stämning funderar ofta bra och är kongenial med bokens handling, men ibland fick jag på något sätt intrycket att stämningen skulle vara mer lugn och lyrisk, där handlingen stannade upp och det var dags för berättaren att reflektera. Jag vet inte riktigt hur man åstadkommer det. Men här hade behövts en lite större repertoar av meningskonstruktioner. Ett annat stilistiskt problem: boken varierar mellan att vända sig till läsaren för att pedagogiskt förklara exv. pokertermer och att i nästa stund bara köra på. Vad är poängen med det?
Boken känns väldigt Lundellig. Detta intryck kommer nog främst av att jag vet att Larsson gillar Lundell rätt mycket (jag har inte läst någon av hans romaner), men också av själva tematiken: den halvt självbiografiska, generationsromansaktiga historien om en ung man som försöker hitta rätt i livet. Med detta kommer en del problem kring hur berättelsen ska bedömas: som självbiografi eller roman. Givetvis kan man bestämma sig för det senare, men jag får likväl känslan av att Larsson själv nog skulle försvara en del passager med att "det var så det var".
Men de största problemen tycker jag finns i berättelsens struktur. Den vanliga berättande texten i jag-form avbryts ibland av stycken i kursiv, där det tycks vara ett slags andra jag som tar sig in och berättar. Reglerna för detta jag kändes dock lite oklara på ett sätt som störde mig. Ibland var det här jaget närmast en egen person, som satt bredvid Sid och Profeten när de var ute och åkte bil. Är det ett framtida jag eller ett idealt jag? Ibland verkade den här personen ha tillgång till Sids tankar. Ibland var det Sids egna tankar, som i kapitlet på sjukhuset.
Det andra problemet gäller Sids väg mot upplysning och lycka. Jag tycker nämligen inte att det görs särskilt klart vad Sids problem egentligen är. Jaget i de kursiverade delarna verkar inte gilla att han spelar poker, men Sid själv verkar inte lida, och sysslan har egentligen inga särskilt dåliga konsekvenser för honom. Han kommer tvärtom ut på en massa intressanta äventyr som han kan berätta om i en bok sedan. Avsaknaden av en far är en genomgående tematik, men inte heller här verkar det finnas en story om varför detta är så dåligt för Sid. Han verkar som sagt klara sig alldeles utmärkt. Om det ska vara en vandring mot någon slags buddhistisk insikt är det inte särdeles klart vad den är.
Jag gillade det här rätt bra. Så mycket att jag kan tänka mig att betala för att läsa den andra delen (som inte finns på det lokala stadsbiblioteket). Det är litteratur som uppfyller många av de värden som Malte Persson lyfte fram i essän "Realism och andra konster": världen finns på sidorna, ett stort ordförråd används och känsloläget är nästan utstuderat storslaget. Karaktärerna gör saker, snarare än att bara fundera över saker och ting.
Stilen i boken är präglad av många, korta meningar som skapar en lätt febrig, rastlös stämning - en känsla av högt tempo. Möjligen är detta ett resultat av ingripanden från hans korrekturläsare, som han tackar för de många "stryk kommatecknen, Sid". Denna stämning funderar ofta bra och är kongenial med bokens handling, men ibland fick jag på något sätt intrycket att stämningen skulle vara mer lugn och lyrisk, där handlingen stannade upp och det var dags för berättaren att reflektera. Jag vet inte riktigt hur man åstadkommer det. Men här hade behövts en lite större repertoar av meningskonstruktioner. Ett annat stilistiskt problem: boken varierar mellan att vända sig till läsaren för att pedagogiskt förklara exv. pokertermer och att i nästa stund bara köra på. Vad är poängen med det?
Boken känns väldigt Lundellig. Detta intryck kommer nog främst av att jag vet att Larsson gillar Lundell rätt mycket (jag har inte läst någon av hans romaner), men också av själva tematiken: den halvt självbiografiska, generationsromansaktiga historien om en ung man som försöker hitta rätt i livet. Med detta kommer en del problem kring hur berättelsen ska bedömas: som självbiografi eller roman. Givetvis kan man bestämma sig för det senare, men jag får likväl känslan av att Larsson själv nog skulle försvara en del passager med att "det var så det var".
Men de största problemen tycker jag finns i berättelsens struktur. Den vanliga berättande texten i jag-form avbryts ibland av stycken i kursiv, där det tycks vara ett slags andra jag som tar sig in och berättar. Reglerna för detta jag kändes dock lite oklara på ett sätt som störde mig. Ibland var det här jaget närmast en egen person, som satt bredvid Sid och Profeten när de var ute och åkte bil. Är det ett framtida jag eller ett idealt jag? Ibland verkade den här personen ha tillgång till Sids tankar. Ibland var det Sids egna tankar, som i kapitlet på sjukhuset.
Det andra problemet gäller Sids väg mot upplysning och lycka. Jag tycker nämligen inte att det görs särskilt klart vad Sids problem egentligen är. Jaget i de kursiverade delarna verkar inte gilla att han spelar poker, men Sid själv verkar inte lida, och sysslan har egentligen inga särskilt dåliga konsekvenser för honom. Han kommer tvärtom ut på en massa intressanta äventyr som han kan berätta om i en bok sedan. Avsaknaden av en far är en genomgående tematik, men inte heller här verkar det finnas en story om varför detta är så dåligt för Sid. Han verkar som sagt klara sig alldeles utmärkt. Om det ska vara en vandring mot någon slags buddhistisk insikt är det inte särdeles klart vad den är.
lördag 22 augusti 2015
Franz Kafka - Der Verschollene/Amerika
Jag läste den här i våras, medan jag var i Nederländerna, som en del av Rasmus och min läsecirkel.
Vad som framförallt präglade mina tankar om den här boken var hur långt det gick att läsa den som realism. Här finns sofistikerad psykologi, bred samhällsskildring (klasskillnader!) och inte många kafkaiskt övernaturliga inslag, som i Processen. Jag tänker att det i synnerhet vore roligt att återvända till det andra kapitlet, när Karl Rossman befinner sig i New York. Där fanns det intressanta modernitetsteman. Robert Crumb insisterar på att boken är satir, men något sådant kunde jag inte se i den. Skada bara att den inte är fullbordad. Men det märks ändå på formuleringarna att det är en mästare i arbete.
Se även textfilsanteckningar.
Vad som framförallt präglade mina tankar om den här boken var hur långt det gick att läsa den som realism. Här finns sofistikerad psykologi, bred samhällsskildring (klasskillnader!) och inte många kafkaiskt övernaturliga inslag, som i Processen. Jag tänker att det i synnerhet vore roligt att återvända till det andra kapitlet, när Karl Rossman befinner sig i New York. Där fanns det intressanta modernitetsteman. Robert Crumb insisterar på att boken är satir, men något sådant kunde jag inte se i den. Skada bara att den inte är fullbordad. Men det märks ändå på formuleringarna att det är en mästare i arbete.
Se även textfilsanteckningar.
lördag 15 augusti 2015
Gustave Flaubert - Madame Bovary
Jag läste den här för första gången i somras. Mycket intressant, njutbar och lätt att ta sig igenom, om än ingenting som engagerade mig till hundra procent.
En sak som förbryllar mig lite är när jag jämför handböckernas och många kritikers ord om Flauberts "objektiva" stil. Efter att ha läst Booths "Rhetoric of Fiction" tycker jag det är uppenbart att även i detta verk har den implicite författaren åsikter om det den ser och de saker han låter karaktärerna göra. Det finns en fåtal uppenbara värdeomdömen, men framförallt handlar det om att det universum som han målar upp och de aspekter av människor han framhäver, där alla människor framstår som fåfänga, moraliskt undermåliga eller naiva/puckade. Jag fattade inte direkt sympati för någon, utom möjligen Charles som jag tyckte blev oförtjänt hårt straffad på slutet. Han är visserligen lite dum, men jag tror inte han någonsin ville någon illa. Någon sa att Charles betraktar Emma som ett ting, men han ser henne också som mer intelligent än honom själv och låter henne hantera hushållets ekonomi utan reservationer.
Möjligen är detta tänkt som fällor för läsaren - att man inbjuds till att fylla i sina egna sociala fördomar när man värderar alltsammans. Jag kom på mig själv med att hela tiden vilja försvara Homais, och tycka att det var orättvist när Flaubert lät honom vara ansvarig för att stalldrängen förlorar sin fot. Jag kan inte låta bli att misstänka att Nabokov gillade Flaubert pga. deras gemensamma avsky för småborgare.
Sara Danius säger en del intressanta saker i sitt förord, men tonen är lite väl förnumstig. Här finns hur som helst en bra uppräkning av ett antal stilelement som är centrala: Den indirekta anföringen (eller fri indirekt stil). Förmänskligandet av döda föremål och abstraktioner (blicken vandrar etc.). Yttre beskrivningar snarare än redogörelser för känslotillstånd (munnen gapar snarare än är förvånad, men nog väljer Flaubert detaljer som leder tankarna i en viss riktning). Kursivering av ett ord markerar en kliché. Det nämns också förkärlek för adverb, satser som staplas på varandra utan konjunktioner, felaktigt placerade och, skiljetecknens rytm, och några saker till, men de har jag svårare att se. James Wood hyllar Flaubert och tycker han är den moderna prosans fader, och framhäver då den (huvudsakligen) anonyma berättarrösten och, mest intressant, de många talande detaljera.
En karaktärslista och en massa intressanta iakttagelser.
Julian Barnes diskuterar olika översättningar och säger, vad det verkar, en del intressant om Flauberts stil.
En sak som förbryllar mig lite är när jag jämför handböckernas och många kritikers ord om Flauberts "objektiva" stil. Efter att ha läst Booths "Rhetoric of Fiction" tycker jag det är uppenbart att även i detta verk har den implicite författaren åsikter om det den ser och de saker han låter karaktärerna göra. Det finns en fåtal uppenbara värdeomdömen, men framförallt handlar det om att det universum som han målar upp och de aspekter av människor han framhäver, där alla människor framstår som fåfänga, moraliskt undermåliga eller naiva/puckade. Jag fattade inte direkt sympati för någon, utom möjligen Charles som jag tyckte blev oförtjänt hårt straffad på slutet. Han är visserligen lite dum, men jag tror inte han någonsin ville någon illa. Någon sa att Charles betraktar Emma som ett ting, men han ser henne också som mer intelligent än honom själv och låter henne hantera hushållets ekonomi utan reservationer.
Möjligen är detta tänkt som fällor för läsaren - att man inbjuds till att fylla i sina egna sociala fördomar när man värderar alltsammans. Jag kom på mig själv med att hela tiden vilja försvara Homais, och tycka att det var orättvist när Flaubert lät honom vara ansvarig för att stalldrängen förlorar sin fot. Jag kan inte låta bli att misstänka att Nabokov gillade Flaubert pga. deras gemensamma avsky för småborgare.
Sara Danius säger en del intressanta saker i sitt förord, men tonen är lite väl förnumstig. Här finns hur som helst en bra uppräkning av ett antal stilelement som är centrala: Den indirekta anföringen (eller fri indirekt stil). Förmänskligandet av döda föremål och abstraktioner (blicken vandrar etc.). Yttre beskrivningar snarare än redogörelser för känslotillstånd (munnen gapar snarare än är förvånad, men nog väljer Flaubert detaljer som leder tankarna i en viss riktning). Kursivering av ett ord markerar en kliché. Det nämns också förkärlek för adverb, satser som staplas på varandra utan konjunktioner, felaktigt placerade och, skiljetecknens rytm, och några saker till, men de har jag svårare att se. James Wood hyllar Flaubert och tycker han är den moderna prosans fader, och framhäver då den (huvudsakligen) anonyma berättarrösten och, mest intressant, de många talande detaljera.
En karaktärslista och en massa intressanta iakttagelser.
Julian Barnes diskuterar olika översättningar och säger, vad det verkar, en del intressant om Flauberts stil.
lördag 28 mars 2015
Ernest Hemingway - Och solen har sin gång
Denna läste jag och Rasmus i vår bokcirkel under februari 2015. En nätt liten sak, som var betydligt bättre nu än första gången jag läste den. Men jag är fortfarande inte något övertygat fan av H.
Anledningarna till detta är främst att jag inte är så imponerad av isbergstekniken. I ett mail till Urban uttryckte jag det så här: "... Hemingways isbergsteknik är ett sätt att överlåta ansvaret för att skapa ett djup i karaktärerna på läsaren. Min svala inställning till H hänger [...] samman med min beundran för mer 'pratiga' författare som David Foster Wallace, Zadie Smith eller Proust." (Eller Bret Easton Ellis.)
Ett annat tydligt problem för mig var att jag inte fäste mig så mycket vid karaktärerna, eller hade "fel" känslor för dem. De lever ett liv som nog var spännande och exklusivt då, men som inte är det längre. Det är i alla fall inom räckhåll för en sådan som mig. Deras problem, deras svårighet att finna mening i tillvaron, ges egentligen aldrig någon inträngande behandling, utan finns snarare med som något som anas i bakgrunden (det där isberget, får man förmoda). I samma kategori ligger också min tendens att identifiera mig med Cohn. (Några nutida recensenter har velat tillskriva H antisemitism. Det tror jag dock att Rasmus hade bra argument för att det inte stämde. Biografiskt grundade.) Hans vilja att vara med, men inte riktigt vara så cool, och kanske egentligen inte ha så mycket att bidra med, känner jag igen mig i alltför mycket, egentligen alltför mycket för att erkänna det. Samtidigt är hans ställning i boken lite förvirrad. Han är visserligen lite töntig, men han är också firad författare, får ligga med den coolaste tjejen i stan, och han spöar alla de andra killarna i gänget i slagsmål. Jag är egentligen rätt osäker på hur man ska uppfatta honom.
Samtidigt var den här boken definitivt bättre den här gången. Framförallt tror jag att jag förra gången var totalt oförmögen att förstå att karaktärerna "slängde käft" med varandra. Från samma mail: "Jag tänker nu att jag på den tiden hade föreställningen att karaktärer i böcker alltid skulle tala i ett uppriktigt tonläge, det där som engelskspråkiga kallar "sincere", och inte retas, provocera och skoja med varandra. Det gjorde att jag hade svårt att förstå en dialog som den [du] citerade." Så nu kan jag i alla fall se att Hemingway är en mycket bra författare i någon slags teknisk mening, men hans teman och vision av tillvaron (och kanske av den historiska epoken) verkar inte riktigt tilltala mig.
Anledningarna till detta är främst att jag inte är så imponerad av isbergstekniken. I ett mail till Urban uttryckte jag det så här: "... Hemingways isbergsteknik är ett sätt att överlåta ansvaret för att skapa ett djup i karaktärerna på läsaren. Min svala inställning till H hänger [...] samman med min beundran för mer 'pratiga' författare som David Foster Wallace, Zadie Smith eller Proust." (Eller Bret Easton Ellis.)
Ett annat tydligt problem för mig var att jag inte fäste mig så mycket vid karaktärerna, eller hade "fel" känslor för dem. De lever ett liv som nog var spännande och exklusivt då, men som inte är det längre. Det är i alla fall inom räckhåll för en sådan som mig. Deras problem, deras svårighet att finna mening i tillvaron, ges egentligen aldrig någon inträngande behandling, utan finns snarare med som något som anas i bakgrunden (det där isberget, får man förmoda). I samma kategori ligger också min tendens att identifiera mig med Cohn. (Några nutida recensenter har velat tillskriva H antisemitism. Det tror jag dock att Rasmus hade bra argument för att det inte stämde. Biografiskt grundade.) Hans vilja att vara med, men inte riktigt vara så cool, och kanske egentligen inte ha så mycket att bidra med, känner jag igen mig i alltför mycket, egentligen alltför mycket för att erkänna det. Samtidigt är hans ställning i boken lite förvirrad. Han är visserligen lite töntig, men han är också firad författare, får ligga med den coolaste tjejen i stan, och han spöar alla de andra killarna i gänget i slagsmål. Jag är egentligen rätt osäker på hur man ska uppfatta honom.
Samtidigt var den här boken definitivt bättre den här gången. Framförallt tror jag att jag förra gången var totalt oförmögen att förstå att karaktärerna "slängde käft" med varandra. Från samma mail: "Jag tänker nu att jag på den tiden hade föreställningen att karaktärer i böcker alltid skulle tala i ett uppriktigt tonläge, det där som engelskspråkiga kallar "sincere", och inte retas, provocera och skoja med varandra. Det gjorde att jag hade svårt att förstå en dialog som den [du] citerade." Så nu kan jag i alla fall se att Hemingway är en mycket bra författare i någon slags teknisk mening, men hans teman och vision av tillvaron (och kanske av den historiska epoken) verkar inte riktigt tilltala mig.
söndag 25 januari 2015
Dave Eggers - Your Fathers, Where are They?, and the Prophets, Do They Live Forever?
Detta är faktiskt den första roman av Dave Eggers som jag läser, eftersom Ett hjärtslitande verk... tydligen räknas som självbiografi. Det är givetvis helt korrekt, men jag tenderar att analysera och tänka på den som en roman, en mycket rolig och rörande sådan. Eggers hade onekligen ett ovanligt och spännande liv i sin ungdom, och han levde det inte utan bravur. Jag läste den här under ett par dagar under min semester vintern 2015, efter att ha plockat på mig den på biblioteket.
Jag gillade som sagt självbiografin, men sedan har jag undvikit hans romaner, framförallt på grund av hans världsförbättrarambitioner. Inte så att jag inte sympatiserar med de projekt han engagerar sig i, men det är helt enkelt inte det jag vill ha av litteratur.
Jag började läsa den här för att jag tyckte att den verkade handla om något annat än detta, men där tog jag miste, tror jag. Boken handlar om en man som tar ett antal personer till fånga i syfte att prata med dem och ofta att ställa dem till svars för olika saker. Den tar upp olika teman som på olika sätt handlar om samhällets svek, antingen det gäller det nedlagda rymdprogrammet, föräldrar som inte bryr sig, eller polisens maktmissbruk. Men det är lite knepigt för mig att förstå vart Eggers vill komma. Behandlingen av dessa ämnen känns inte särskilt originell. Därtill är det svårt att sympatisera med huvudpersonen, som för mig framstår som störd. Så pass störd att jag inte ens vill medge att "han har en poäng". Till exempel motsägs en del av hans minnen från barndomen av mamman, och vi har inget direkt skäl att tro att hon ljuger, men flera skäl att tro att han kan ha skapat dessa eller förstorat upp dem ur en känsla av att vara förorättad. Och även om han har rätt i att polisen mörkade hur det gick till när hans vän blev skjuten (och det jag tycker boken ger läsaren skäl att tro att han har) så är hans hållning inte ett dugg konstruktiv, och jag tycker inte berättelsen argumenterar bra för att man ska bry sig om hans känslor, eller berättigar dem.
Samtidigt finns det saker som imponerar. Boken är helt och hållet skriven som dialog, och här finns en del fiffiga grepp att lära av när det gäller att få fram all information som behövs, utan att det låter alltför krystat. Och Eggers håller så klart avsevärt högre klass i sin prosa än de flesta svenskar. Jag skulle fortfarande absolut hänga på låset om han bestämde sig för att skriva något lite mindre samhällstillvänt. Kanske skulle jag ta mig en titt på romanutgåvan av Where the Wild Things Are?
Jag gillade som sagt självbiografin, men sedan har jag undvikit hans romaner, framförallt på grund av hans världsförbättrarambitioner. Inte så att jag inte sympatiserar med de projekt han engagerar sig i, men det är helt enkelt inte det jag vill ha av litteratur.
Jag började läsa den här för att jag tyckte att den verkade handla om något annat än detta, men där tog jag miste, tror jag. Boken handlar om en man som tar ett antal personer till fånga i syfte att prata med dem och ofta att ställa dem till svars för olika saker. Den tar upp olika teman som på olika sätt handlar om samhällets svek, antingen det gäller det nedlagda rymdprogrammet, föräldrar som inte bryr sig, eller polisens maktmissbruk. Men det är lite knepigt för mig att förstå vart Eggers vill komma. Behandlingen av dessa ämnen känns inte särskilt originell. Därtill är det svårt att sympatisera med huvudpersonen, som för mig framstår som störd. Så pass störd att jag inte ens vill medge att "han har en poäng". Till exempel motsägs en del av hans minnen från barndomen av mamman, och vi har inget direkt skäl att tro att hon ljuger, men flera skäl att tro att han kan ha skapat dessa eller förstorat upp dem ur en känsla av att vara förorättad. Och även om han har rätt i att polisen mörkade hur det gick till när hans vän blev skjuten (och det jag tycker boken ger läsaren skäl att tro att han har) så är hans hållning inte ett dugg konstruktiv, och jag tycker inte berättelsen argumenterar bra för att man ska bry sig om hans känslor, eller berättigar dem.
Samtidigt finns det saker som imponerar. Boken är helt och hållet skriven som dialog, och här finns en del fiffiga grepp att lära av när det gäller att få fram all information som behövs, utan att det låter alltför krystat. Och Eggers håller så klart avsevärt högre klass i sin prosa än de flesta svenskar. Jag skulle fortfarande absolut hänga på låset om han bestämde sig för att skriva något lite mindre samhällstillvänt. Kanske skulle jag ta mig en titt på romanutgåvan av Where the Wild Things Are?
lördag 6 september 2014
Evelyn Waugh - Brideshead Revisited
En förbryllande och härlig bok att läsa. Härlig för sin lagom lyriska prosa som förmodligen spelar en viktig roll i att frammana den vårvarma, bildningsnostalgiska stämningen. Härlig för sina många iakttagelser och fina dialog. I viss mån är det nog ändå något värt att hylla i personporträtten. De känns ganska verkliga ändå.
Men ändå: den är väldigt förbryllande.
Boken läses ofta som en hyllning till den gamla aristokratin och som ett uttryck för äckel över den framväxande demokratiska kulturen och samhället. Det förefaller även mig rimligt, givet det lilla jag vet om Waugh.
Från ett sådant perspektiv verkar det rimligt att anta att det är meningen att man ska sympatisera med de flesta karaktärerna man träffar på i boken. Undantaget är förmodligen Rex Mottram, som ges en air av geschäft och vulgaritet med sin karriärism och deltagande i världsliga ting som politik och affärer, och givetvis Hooper. Men även nästan alla andra alla karaktärer är väldigt osympatiska. Det gäller inte minst berättaren Charles Ryder själv, som är otrogen med Julia medans hans hustru ligger sjösjuk under en färd över Atlanten, och som visar ett mycket tydligt ointresse för sina barn - på ett sätt som måste vara en poäng från Waughs sida. Sebastian är en ganska ordinär alkoholist, och talet om honom som "en orolig själ" framstår bara som romantisering från Ryders och omgivningens sida. Scenen där de träffas för första gången framstår för mig som ett läroboksfall av hur lätt man kan förföras av aristokratins magiska framtoning. Sebastian spyr in genom Ryders fönster - och den senare blir så imponerad!
Jesper Högström hade visserligen fel i flera saker i sin sågning av boken i somras (faktiskt skrev Johan Norberg en vettig replik på den), men jag håller helt och hållet med honom i påpekandet (eller om det nu är citerat från Kingsley Amis) att Waugh tar för givet att hans karaktärer är intressanta bara genom sin börd. Men det är desto märkligare att man ska förlåta dem alla möjliga karaktärsfel för det också.
Det känns som att det finns någon poäng som jag missar här. Kan man läsa det genom Corey Robins tolkning av Edmund Burkes ord om Marie Antoinette? Kanske handlar Ryders omvändelse till katolicismen om att vända tillbaka till något slags sanna ideal efter ett liv som dekadent, eländig syndare? Men hur ska man i så fall se på den utsvävande, homosexuelle Antoine, som var den enda karaktären jag sympatiserade med, och som också skildras mycket sympatiskt? (Han är snarast förnuftets röst i boken.)
Det måste ha varit en väldigt annorlunda publik än dagens som Waugh hade i tankarna. Men hur kan denna ha sett något att hylla i Ryder? Eller är det möjligen bara så att medan Waugh var en lysande prosaförfattare så hade han svårare att konstruera ett argument med sina berättelser?
Intressant att forska vidare i vore också stämningarna inom aristokratin efter andra världskrigets slut. Waugh skriver i ett förord sådär en femton år senare att han nu är mycket mer optimistisk om aristokratins framtid. Det vore intressant att se hur de föreställde sig framtiden då mer i detalj. Om inte annat så för att finna inspiration till en framtid som jag själv skulle finna önskvärd.
Men ändå: den är väldigt förbryllande.
Boken läses ofta som en hyllning till den gamla aristokratin och som ett uttryck för äckel över den framväxande demokratiska kulturen och samhället. Det förefaller även mig rimligt, givet det lilla jag vet om Waugh.
Från ett sådant perspektiv verkar det rimligt att anta att det är meningen att man ska sympatisera med de flesta karaktärerna man träffar på i boken. Undantaget är förmodligen Rex Mottram, som ges en air av geschäft och vulgaritet med sin karriärism och deltagande i världsliga ting som politik och affärer, och givetvis Hooper. Men även nästan alla andra alla karaktärer är väldigt osympatiska. Det gäller inte minst berättaren Charles Ryder själv, som är otrogen med Julia medans hans hustru ligger sjösjuk under en färd över Atlanten, och som visar ett mycket tydligt ointresse för sina barn - på ett sätt som måste vara en poäng från Waughs sida. Sebastian är en ganska ordinär alkoholist, och talet om honom som "en orolig själ" framstår bara som romantisering från Ryders och omgivningens sida. Scenen där de träffas för första gången framstår för mig som ett läroboksfall av hur lätt man kan förföras av aristokratins magiska framtoning. Sebastian spyr in genom Ryders fönster - och den senare blir så imponerad!
Jesper Högström hade visserligen fel i flera saker i sin sågning av boken i somras (faktiskt skrev Johan Norberg en vettig replik på den), men jag håller helt och hållet med honom i påpekandet (eller om det nu är citerat från Kingsley Amis) att Waugh tar för givet att hans karaktärer är intressanta bara genom sin börd. Men det är desto märkligare att man ska förlåta dem alla möjliga karaktärsfel för det också.
Det känns som att det finns någon poäng som jag missar här. Kan man läsa det genom Corey Robins tolkning av Edmund Burkes ord om Marie Antoinette? Kanske handlar Ryders omvändelse till katolicismen om att vända tillbaka till något slags sanna ideal efter ett liv som dekadent, eländig syndare? Men hur ska man i så fall se på den utsvävande, homosexuelle Antoine, som var den enda karaktären jag sympatiserade med, och som också skildras mycket sympatiskt? (Han är snarast förnuftets röst i boken.)
Det måste ha varit en väldigt annorlunda publik än dagens som Waugh hade i tankarna. Men hur kan denna ha sett något att hylla i Ryder? Eller är det möjligen bara så att medan Waugh var en lysande prosaförfattare så hade han svårare att konstruera ett argument med sina berättelser?
Intressant att forska vidare i vore också stämningarna inom aristokratin efter andra världskrigets slut. Waugh skriver i ett förord sådär en femton år senare att han nu är mycket mer optimistisk om aristokratins framtid. Det vore intressant att se hur de föreställde sig framtiden då mer i detalj. Om inte annat så för att finna inspiration till en framtid som jag själv skulle finna önskvärd.
fredag 22 augusti 2014
Douglas Coupland - Player One
Denna bok köpte jag på väg till USA förra sommaren. På resan hann jag dock bara halvvägs, så när jag nu skulle läsa klart den i augusti 2014 började jag om från början. Den är kort och snabbläst. Väl värd några timmar.
Den börjar mycket starkt med ett bra persongalleri, i synnerhet Rachel som attraktiv blondin med ett antal särskildheter i hjärnan som gör att hon har väldigt svårt att förstå och anamma en massa "mänskliga" beteenden. En tacksam anordning för Coupland att diskutera exakt var mänskligheten börjar. Här finns flera lödiga formuleringar på det temat. Den första halvan kändes det som om aforismerna stod som spön i backen.
Tyvärr kunde han inte följa upp det utan boken slutar svagt. Det blir en deus-ex-machina där Rachel återvänder från de döda med något slags heligt budskap. Denna sorts helomvändningar är inte helt ovanliga hos Coupland, men jag tror inte jag uppskattat det någon gång egentligen.
Av Couplands tidigare böcker är det Girlfriend in a Coma som den här påminner mest om. Den har samma predikoton på slutet och övernaturliga inslag (inga spöken denna gång, men återuppståndelse). Karaktären Bertis, son till självhjälpsgurun Leslie Freemont och helvetespredikant, tycks mig på något sätt typisk för Couplands inställning till religion. Han verkar övertygad om att den behövs, fast i någon annan form, inte som den har existerat hittills. Det slår mig förresten att att Rachels religiösa omvändelse i näst sista kapitlet faktiskt var väldigt snygg. Den form den tog var på något sätt så rimlig under omständigheterna. "She loved the way God could be used to answer all questions." Tilltalande för en Willam James-adept som jag.
Den börjar mycket starkt med ett bra persongalleri, i synnerhet Rachel som attraktiv blondin med ett antal särskildheter i hjärnan som gör att hon har väldigt svårt att förstå och anamma en massa "mänskliga" beteenden. En tacksam anordning för Coupland att diskutera exakt var mänskligheten börjar. Här finns flera lödiga formuleringar på det temat. Den första halvan kändes det som om aforismerna stod som spön i backen.
Tyvärr kunde han inte följa upp det utan boken slutar svagt. Det blir en deus-ex-machina där Rachel återvänder från de döda med något slags heligt budskap. Denna sorts helomvändningar är inte helt ovanliga hos Coupland, men jag tror inte jag uppskattat det någon gång egentligen.
Av Couplands tidigare böcker är det Girlfriend in a Coma som den här påminner mest om. Den har samma predikoton på slutet och övernaturliga inslag (inga spöken denna gång, men återuppståndelse). Karaktären Bertis, son till självhjälpsgurun Leslie Freemont och helvetespredikant, tycks mig på något sätt typisk för Couplands inställning till religion. Han verkar övertygad om att den behövs, fast i någon annan form, inte som den har existerat hittills. Det slår mig förresten att att Rachels religiösa omvändelse i näst sista kapitlet faktiskt var väldigt snygg. Den form den tog var på något sätt så rimlig under omständigheterna. "She loved the way God could be used to answer all questions." Tilltalande för en Willam James-adept som jag.
måndag 4 augusti 2014
Fjodor Dostojevskij - Vita nätter
Medan jag inte kommer någon vart i Onda andar tog jag mig an denna under några dagar i somras. En mycket kort berättelse om en man och en kvinna som träffas under några nätter i St Peterburg.
Historien kändes svårbedömd, vilket också Bengt Samuelsson tycker i sitt efterord. Det är en ganska sentimental kärlekshistoria, med en manlig karaktär som för mig framstår som lite osunt benägen att kära ned sig vid hopplösa tillfällen (och med alldeles för lite data för min smak). Men driver D med honom, eller ska man ta honom och hans känslor på allvar? Det förra alternativet leder dock inte, vad jag förmår se, till någon särskilt intressant tolkning.
Men vad menade i så fall D att man skulle se i den här i historien? Är det något religiöst som spökar? Troligen inte. Den här historien publicerades redan 1848, långt innan D:s omvändelse till altaret och tronen (om än inte svärdet och penningpåsen). Men ändå. Slutmeningarna lyder: "Min Gud! En hel sekund av salighet! Ja, skulle detta inte räcka för ett helt människoliv?" Kommer protagonisten alltså att bli lycklig ändå? Det låter inte som en helt omöjlig psykologisk reaktion, att filtrera bort det negativa och minnas det som var möjligt, och att man faktiskt fick vara kär en gång ("bättre att ha älskat och förlorat...").
Historien kändes svårbedömd, vilket också Bengt Samuelsson tycker i sitt efterord. Det är en ganska sentimental kärlekshistoria, med en manlig karaktär som för mig framstår som lite osunt benägen att kära ned sig vid hopplösa tillfällen (och med alldeles för lite data för min smak). Men driver D med honom, eller ska man ta honom och hans känslor på allvar? Det förra alternativet leder dock inte, vad jag förmår se, till någon särskilt intressant tolkning.
Men vad menade i så fall D att man skulle se i den här i historien? Är det något religiöst som spökar? Troligen inte. Den här historien publicerades redan 1848, långt innan D:s omvändelse till altaret och tronen (om än inte svärdet och penningpåsen). Men ändå. Slutmeningarna lyder: "Min Gud! En hel sekund av salighet! Ja, skulle detta inte räcka för ett helt människoliv?" Kommer protagonisten alltså att bli lycklig ändå? Det låter inte som en helt omöjlig psykologisk reaktion, att filtrera bort det negativa och minnas det som var möjligt, och att man faktiskt fick vara kär en gång ("bättre att ha älskat och förlorat...").
tisdag 20 maj 2014
Roberto Bolano - Nazistlitteratur i Amerika
En borgesiansk påhittad handbok med minibiografier över författare med nazistsympatier från de amerikanska kontinenterna. Några levnadsöden korsas. En del verkliga författare figurerar. De flesta är, underförstått, mycket dåliga författare, men några beskrivs i ordalag som får mig att tro att de ska vara bra på riktigt (i alla fall texten om Luz Mendiluce Thompson gav något intryck ditåt).
Den var rätt så underhållnade, men kändes lite planlös. Jag tror mig förstå varför Jonas avbröt läsningen av 2666. Här finns många underhållande detaljer, men många av dem känns inte särskilt talande för karaktärerna, utan mest bara där för att "skapa stämning". Breder man ut sånt på 600 sidor blir det nog mycket enerverande. Här är det tolererbart.
Jag hade en del svårigheter med att läsa av bokens poäng. Problemet bestod i att det var ganska oklart var berättarkaraktären i boken stod. (Biografierna har en författare, och denne tillåter sig ibland att avvika från den nyktra sakupplysningstonen, och jag tror att han på någon punkt själv agerar i ett par berättelser.) Han verkar inte ta avstånd från personerna, men å andra sidan iscensätter inte Bolano några sluga skönmålningar (där sannningen skymtar mellan raderna). Många av författarna är löjligt fåfänga, skojare, småskurkar eller mördare.
På bokens baksida har någon skrivit att Bolano "vänder upp och ned på föreställningen om litteraturen som ett motgift till brutaliteten, driver gäck med litteratörernas lättvindiga benägenhet att liera sig med grymma ideologier och visar upp den banala ondskan i en skrattspegel". Den sista formuleringen tycker jag verkar helt inadekvat i sammanhanget (detta är inte några kuggar), men det de första kan jag köpa som nyckel till boken.
Det sammanfattande omdömet blir "ganska bra". Jag ångrar inte att jag läste den. Det är en underbar idé. Jag kan nog tänka mig att konsultera den igen om jag ska porträttera någon sadist. Men den är samtidigt, som sagt, lite planlös, och håller inte riktigt ihop som fullständigt verk. Den falska encykolopedin är inte fullt ut genomförd, och inte så snyggt genommönstrad som jag känner att den hade kunnat bli.
Den var rätt så underhållnade, men kändes lite planlös. Jag tror mig förstå varför Jonas avbröt läsningen av 2666. Här finns många underhållande detaljer, men många av dem känns inte särskilt talande för karaktärerna, utan mest bara där för att "skapa stämning". Breder man ut sånt på 600 sidor blir det nog mycket enerverande. Här är det tolererbart.
Jag hade en del svårigheter med att läsa av bokens poäng. Problemet bestod i att det var ganska oklart var berättarkaraktären i boken stod. (Biografierna har en författare, och denne tillåter sig ibland att avvika från den nyktra sakupplysningstonen, och jag tror att han på någon punkt själv agerar i ett par berättelser.) Han verkar inte ta avstånd från personerna, men å andra sidan iscensätter inte Bolano några sluga skönmålningar (där sannningen skymtar mellan raderna). Många av författarna är löjligt fåfänga, skojare, småskurkar eller mördare.
På bokens baksida har någon skrivit att Bolano "vänder upp och ned på föreställningen om litteraturen som ett motgift till brutaliteten, driver gäck med litteratörernas lättvindiga benägenhet att liera sig med grymma ideologier och visar upp den banala ondskan i en skrattspegel". Den sista formuleringen tycker jag verkar helt inadekvat i sammanhanget (detta är inte några kuggar), men det de första kan jag köpa som nyckel till boken.
Det sammanfattande omdömet blir "ganska bra". Jag ångrar inte att jag läste den. Det är en underbar idé. Jag kan nog tänka mig att konsultera den igen om jag ska porträttera någon sadist. Men den är samtidigt, som sagt, lite planlös, och håller inte riktigt ihop som fullständigt verk. Den falska encykolopedin är inte fullt ut genomförd, och inte så snyggt genommönstrad som jag känner att den hade kunnat bli.
torsdag 13 februari 2014
John le Carré - Spionen som kom in från kylan och Telefon till den döde
Under julhelgen läste jag två av John le Carrés tidiga böcker, som jag hittade hemma på Fårsaxvägen. Förmodligen har de köpts av pappa en gång i tiden. Det var två ganska korta saker, ca 170 sidor vardera, och utmärkt julläsning, med klar stil utan distraherande detaljer, i grund och botten enkel handling, och med (främst historiskt) intressanta moraldiskussioner.
Den första var klassikern Spionen som kom in från kylan (svensk översättning 1963). Mycket tjusig vändning på slutet. Även om ett av le Carrés syften ska ha varit att ge en annan bild av underrättelsearbetet än den glamourösa som fanns i James Bond-historierna, ger ändå boken intryck av att det hela är en verksamhet som män med djupa insikter i psykologi har under kontroll. Det är bara slutet som misslyckas, men det är det minst subtila momentet i hela operationen.
Den andra var le Carrés första bok, den mindre kända Telefon till den döde (svensk översättning 1966). Den utspelar sig i samma spionmiljö, om än hemma i England, där en man misstänkt för spioneri hittas död.
Det finns ett samband mellan böckerna genom karaktärerna Smiley (huvudperson i Telefon..., viktig bifigur i Spionen...) Mundt, som är något slags huvudskurk i Telefon..., men som man aldrig får möta där (faktiskt tror jag att man heller inte möter Smiley i Spionen... förrän alldeles på slutet - precis som Mundt i Telefon... omtalas han bara).
Även om båda böckerna i någon mening är moraliska dramer, om lojalitet med vänner och nära kontra lojalitet med den egna staten i det kalla kriget, är dessa diskussioner mest explicita i Spionen..., men så värst filosofiskt subtila vete fan om de egentligen blir. Mest bara ett konstaterade att motiveringen av underrättelsearbetet är krångligare i en demokrati. Men kanske var detta ganska stora saker att säga under kalla krigets gång? Det och diskussionerna om att underrättelsetjänsterna förmodligen använder samma metoder antyder, men anger aldrig rakt ut (skickligt), en moralisk ekvivalens mellan öst och väst.
Någon menade att le Carré själv skulle sympatisera mer med Leamas i Spionen... är med Smiley i Telefon... Leamas låter i någon mening personlig lojalitet segra. Men samtidigt drivs han i slutet också av sårad stolthet och ilska över att han har varit Controls och Smileys pjäs i ett större spel, utan att själv ha varit invigd i operationens fulla vidd. Han har drivits av hat mot Mundt, som haft ihjäl alla hans agenter i Berlin, och när han då inser att syftet i själva verket varit att rädda Mundt, snarare än mörda honom, är det ganska logiskt att han blir förbannad och instabil. Hans sista handling kan knappast ses som resultatet av ett reflekterat moraliskt omdöme.
Böckerna präglas av samma slags brittiska, trevliga grådaskighet som filmatiseringen av Tinker, Tailor, Soldier, Spy som kom häromåret. Möjligen är en del av detta att filmen sätter sina avtryck i mina associationer, för böckerna är inte särskilt rika på rekvisita. Men en del i det är också det från dagens synvinkel gammeldags, ganska enkla småborgerliga liv (även för dessa tjänstemän, som väl borde vara relativt högavlönade) som beskrivs. Man handlar på kredit hos slaktaren, arbetarklassen syns inte alls, urbaniseringen verkar vara något relativt nytt för människor (Liz) är ganska ensamma och smått desperata efter sällskap, en flaska rödvin är något... inte lyxigt direkt, men extra fint.
En intressant upplysning i Telefon... var att Smiley inte är en fullt så elegant man som han var i filmatiseringen. I den inledande biografin beskrivs han som kort, tjock och med illasittande kläder.
Det är något mycket fängslande med de här böckerna, och jag får lust att läsa dem alla - åtminstone alla med Smiley för att få veta hur det går i jakten på Karla.
Den första var klassikern Spionen som kom in från kylan (svensk översättning 1963). Mycket tjusig vändning på slutet. Även om ett av le Carrés syften ska ha varit att ge en annan bild av underrättelsearbetet än den glamourösa som fanns i James Bond-historierna, ger ändå boken intryck av att det hela är en verksamhet som män med djupa insikter i psykologi har under kontroll. Det är bara slutet som misslyckas, men det är det minst subtila momentet i hela operationen.
Den andra var le Carrés första bok, den mindre kända Telefon till den döde (svensk översättning 1966). Den utspelar sig i samma spionmiljö, om än hemma i England, där en man misstänkt för spioneri hittas död.
Det finns ett samband mellan böckerna genom karaktärerna Smiley (huvudperson i Telefon..., viktig bifigur i Spionen...) Mundt, som är något slags huvudskurk i Telefon..., men som man aldrig får möta där (faktiskt tror jag att man heller inte möter Smiley i Spionen... förrän alldeles på slutet - precis som Mundt i Telefon... omtalas han bara).
Även om båda böckerna i någon mening är moraliska dramer, om lojalitet med vänner och nära kontra lojalitet med den egna staten i det kalla kriget, är dessa diskussioner mest explicita i Spionen..., men så värst filosofiskt subtila vete fan om de egentligen blir. Mest bara ett konstaterade att motiveringen av underrättelsearbetet är krångligare i en demokrati. Men kanske var detta ganska stora saker att säga under kalla krigets gång? Det och diskussionerna om att underrättelsetjänsterna förmodligen använder samma metoder antyder, men anger aldrig rakt ut (skickligt), en moralisk ekvivalens mellan öst och väst.
Någon menade att le Carré själv skulle sympatisera mer med Leamas i Spionen... är med Smiley i Telefon... Leamas låter i någon mening personlig lojalitet segra. Men samtidigt drivs han i slutet också av sårad stolthet och ilska över att han har varit Controls och Smileys pjäs i ett större spel, utan att själv ha varit invigd i operationens fulla vidd. Han har drivits av hat mot Mundt, som haft ihjäl alla hans agenter i Berlin, och när han då inser att syftet i själva verket varit att rädda Mundt, snarare än mörda honom, är det ganska logiskt att han blir förbannad och instabil. Hans sista handling kan knappast ses som resultatet av ett reflekterat moraliskt omdöme.
Böckerna präglas av samma slags brittiska, trevliga grådaskighet som filmatiseringen av Tinker, Tailor, Soldier, Spy som kom häromåret. Möjligen är en del av detta att filmen sätter sina avtryck i mina associationer, för böckerna är inte särskilt rika på rekvisita. Men en del i det är också det från dagens synvinkel gammeldags, ganska enkla småborgerliga liv (även för dessa tjänstemän, som väl borde vara relativt högavlönade) som beskrivs. Man handlar på kredit hos slaktaren, arbetarklassen syns inte alls, urbaniseringen verkar vara något relativt nytt för människor (Liz) är ganska ensamma och smått desperata efter sällskap, en flaska rödvin är något... inte lyxigt direkt, men extra fint.
En intressant upplysning i Telefon... var att Smiley inte är en fullt så elegant man som han var i filmatiseringen. I den inledande biografin beskrivs han som kort, tjock och med illasittande kläder.
Det är något mycket fängslande med de här böckerna, och jag får lust att läsa dem alla - åtminstone alla med Smiley för att få veta hur det går i jakten på Karla.
söndag 10 november 2013
Gregory Maguire - Wicked
Årets upplevelse alla kategorier var (med reservation för att det är en och en halv månad kvar) att se musikalen Wicked i New York i somras. En sådan explosion av känslor var det länge sedan jag upplevde, och jag går mer än gärna och ser den igen. Den är baserad på en bok av Gregory Maguire, som kom 1995. Jag gick och köpte den dagen efter, och läste den när jag var sjukskriven under första halvan av september i år.
I jämförelse med musikalen är boken dock en besvikelse. Winnie Holzman har reviderat väldigt mycket, och det nästan uteslutande till det bättre. Överhuvudtaget har de båda verken inte särskilt mycket gemensamt, utom just att händelserna i The Wizard of Oz (och då givetvis filmen, snarare än L. Frank Baums bok) berättas ur the Wicked Witch of the Wests perspektiv.
Vad som finns i musikalen som inte finns här är framförallt dynamik i relationerna mellan karaktärerna som driver handlingen framåt. Relationen mellan Elphaba och Glinda, som står i centrum i musikalen, finns det nästan inget av här. De är rumskamrater, men de hamnar inte så känslomässigt nära varandra, eller ens i sådana konflikter, som de gör i musikalen. (Även om Elphaba även här får hatten av henne.) Faktiskt finns det inte särskilt mycket av logisk utveckling i boken, utan de olika delarna är ganska mycket av en serie tablåer. Den första delen, om Elphabas barndom, betyder vad jag kan se nästan ingenting för resten av handlingen. The Time Dragon framstår som en tung symbol för någonting, men mycket oklart vad. I praktiken är den mest en ganska fånig plot-device, som avslöjar folks hemligheter för allmänheten. Inte särskilt sofistikerat.
Ett problem i boken är att den trampar lite snett med vilken nivå av realism den ligger på. Å ena sidan finns här religion och magiska inslag som man ska ta på allvar (även om Elphaba är skeptisk först). Världen har klara sagodrag. Å andra sidan vill Magire också framställa Oz, och i synnerhet trollkarlens regim, som en modern diktatur: the yellow brick road är ett infrastrukturprojekt utan någon som helst romantik över sig, och Elphabas engagemang i en terrorgrupp är i högsta grad på riktigt, eftersom det är frågan om att döda människor. (Trollkarlens motiv förblir lite oklara här - i musikalen är det frågan om fåfänga och degenererad välvilja.) Det har sina poänger att som läsare beskriva världen i Oz på det här sättet (t.ex. att trollkarlen leder en "politisk regim"), men så här blir det svårförenligt med den magi som samtidigt finns i världen. Jag menar, varför är inte regimen baserad på denna magi, som ju trots allt verkar vara så allmänt känd att den lärs ut på universiteten? På samma spår känns det lite omotiverat att Maguire så tydligt gått in för att skriva en bok för vuxna. Det finns en rad sexuella anspelningar och snuskigheter i boken som jag har rätt svårt att se någon vits med.
Finns det då något som är bra? Maguires bok har onekligen ett lite mörkare anslag och en stämning som hade kunnat bli intressant. Kombinationen av religion, magi och Elphabas ensamhet i världen öppnar för att diskutera en rad svåra frågor kring hur man finner mening i livet, och kunnat utmynna i en intressant metafysik. Likaså hade Elphabas omvändning till magin, som kommer ganska sent i boken, kunnat bli intressant. Dessvärre har Maguire egentligen inte så mycket intressant att säga om ondska, och det lilla han har lyckas han inte heller gestalta på ett begåvat sätt. Frågan om vad ondska är diskuteras på sina ställen i boken, men vad jag minns görs det på ett ganska enkelt sätt, och perspektiven bryts inte till någon syntes. Något i boken, jag minns tyvärr inte vad, fick mig att tro att Maguire faktiskt skriver under på ondska som en personlighetsegenskap, snarare än den teori som förordas av musikalen: som en etikett man slänger på sina politiska fiender och människor i sin omgivning för att undkomma ansvar. En långt mer sympatisk syn om man frågar mig.
I jämförelse med musikalen är boken dock en besvikelse. Winnie Holzman har reviderat väldigt mycket, och det nästan uteslutande till det bättre. Överhuvudtaget har de båda verken inte särskilt mycket gemensamt, utom just att händelserna i The Wizard of Oz (och då givetvis filmen, snarare än L. Frank Baums bok) berättas ur the Wicked Witch of the Wests perspektiv.
Vad som finns i musikalen som inte finns här är framförallt dynamik i relationerna mellan karaktärerna som driver handlingen framåt. Relationen mellan Elphaba och Glinda, som står i centrum i musikalen, finns det nästan inget av här. De är rumskamrater, men de hamnar inte så känslomässigt nära varandra, eller ens i sådana konflikter, som de gör i musikalen. (Även om Elphaba även här får hatten av henne.) Faktiskt finns det inte särskilt mycket av logisk utveckling i boken, utan de olika delarna är ganska mycket av en serie tablåer. Den första delen, om Elphabas barndom, betyder vad jag kan se nästan ingenting för resten av handlingen. The Time Dragon framstår som en tung symbol för någonting, men mycket oklart vad. I praktiken är den mest en ganska fånig plot-device, som avslöjar folks hemligheter för allmänheten. Inte särskilt sofistikerat.
Ett problem i boken är att den trampar lite snett med vilken nivå av realism den ligger på. Å ena sidan finns här religion och magiska inslag som man ska ta på allvar (även om Elphaba är skeptisk först). Världen har klara sagodrag. Å andra sidan vill Magire också framställa Oz, och i synnerhet trollkarlens regim, som en modern diktatur: the yellow brick road är ett infrastrukturprojekt utan någon som helst romantik över sig, och Elphabas engagemang i en terrorgrupp är i högsta grad på riktigt, eftersom det är frågan om att döda människor. (Trollkarlens motiv förblir lite oklara här - i musikalen är det frågan om fåfänga och degenererad välvilja.) Det har sina poänger att som läsare beskriva världen i Oz på det här sättet (t.ex. att trollkarlen leder en "politisk regim"), men så här blir det svårförenligt med den magi som samtidigt finns i världen. Jag menar, varför är inte regimen baserad på denna magi, som ju trots allt verkar vara så allmänt känd att den lärs ut på universiteten? På samma spår känns det lite omotiverat att Maguire så tydligt gått in för att skriva en bok för vuxna. Det finns en rad sexuella anspelningar och snuskigheter i boken som jag har rätt svårt att se någon vits med.
Finns det då något som är bra? Maguires bok har onekligen ett lite mörkare anslag och en stämning som hade kunnat bli intressant. Kombinationen av religion, magi och Elphabas ensamhet i världen öppnar för att diskutera en rad svåra frågor kring hur man finner mening i livet, och kunnat utmynna i en intressant metafysik. Likaså hade Elphabas omvändning till magin, som kommer ganska sent i boken, kunnat bli intressant. Dessvärre har Maguire egentligen inte så mycket intressant att säga om ondska, och det lilla han har lyckas han inte heller gestalta på ett begåvat sätt. Frågan om vad ondska är diskuteras på sina ställen i boken, men vad jag minns görs det på ett ganska enkelt sätt, och perspektiven bryts inte till någon syntes. Något i boken, jag minns tyvärr inte vad, fick mig att tro att Maguire faktiskt skriver under på ondska som en personlighetsegenskap, snarare än den teori som förordas av musikalen: som en etikett man slänger på sina politiska fiender och människor i sin omgivning för att undkomma ansvar. En långt mer sympatisk syn om man frågar mig.
lördag 12 oktober 2013
Douglas Coupland - Microserfs
När jag för några år sedan gjorde en lista över mina tio favoritromaner var denna ibland dem. Det har väl mycket att göra med ungdomsminnen. Jag fick en svensk utgåva av den av familjen Markström, och jag läste den om och om igen. Jag tror inte jag har läst någon annan bok så många gånger.
Jag tycks ha förlorat mitt gamla exemplar på svenska, så jag köpte en OU på engelska när jag var i USA i somras - och då blev det naturligtvis till att läsa den. Hur har den stått sig? Det beror på hur man ser det. Som jag befarade har kommentarena om politik inte stått sig särskilt väl. Det jag tyckte var djupa insikter då, om världen efter kommunismens fall etc., framstår som rena tramset nu. Men i en annan mening fungerar det ändå: som referat av idéer som var populära där och då, och antagligen återspeglar stämningarna i Silicon Valley då, och än idag. Och att karaktärerna framstår som lite mindre insiktsfulla på det planet gör dem också mer mänskliga, och möjliga att tycka om. Jag är inte säker på att Coupland menat om man "ska" betrakta karaktärer som Michael som halvgudar eller inte, men jag tillämpar välvillighetsprincipen i det fallet.
Mycket är kvar. Namnmagin (frukostflingorna!) som ger känslan av ett liv i technicolor. Jag fick tårar i ögonen av slutraderna ("...och jag inser att det som saknats så länge, inte saknas längre."). Exakt hur mycket den här boken sitter i mitt huvud blev uppenbart för mig när jag vid flera tillfällen uppmärksammade skämt som jag inte förstått, för att de inte framgått i den svenska översättningen. Jag kom alltså ihåg exakt hur många fraser varit översatta. Inklusive ett par snubblingar i på det planet.
En märklig grej var att mycket i boken händer senare än vad jag mindes det. Chyx dyker inte upp förrän under de sista femtio sidorna, typ. Men framförallt när Daniels mamma får en stroke. Detta, som jag mindes som det centrala i åtminstone slutkapitlet, upptar bara de tio sista sidorna (logiskt nog tar iofs Daniel en paus på två veckor i sitt dagboksskrivande). En märkligt kort startsträcka för den fantastiska slutscenen.
På det hela taget utmärker sig nog den här boken i Couplands bibliografi som den som är mest positivt inställd till teknik, ja till hela den moderna världen. Det är den, och miljön i Silicon Valley, som får personerna i boken att utvecklas och blomstra (det var väldigt svårt att acceptera att de är yngre än mig nu), och det är den som gör att Daniel och hans mamma kan kommunicera på slutet ("...extending ourselves into the sky, into the end of the universe with precision technology running so fine..."). Kanske bevarar den här boken sin plats i mitt minne för att den lade grunden för min modernism - en svårrubbad övertygelse att den moderna världen på det hela taget ändå är ett gott ställe, att tekniken innebär mer gott än ont, och att det någonstans nog ändå finns skäl att vara optimistisk inför framtiden.
Jag tycks ha förlorat mitt gamla exemplar på svenska, så jag köpte en OU på engelska när jag var i USA i somras - och då blev det naturligtvis till att läsa den. Hur har den stått sig? Det beror på hur man ser det. Som jag befarade har kommentarena om politik inte stått sig särskilt väl. Det jag tyckte var djupa insikter då, om världen efter kommunismens fall etc., framstår som rena tramset nu. Men i en annan mening fungerar det ändå: som referat av idéer som var populära där och då, och antagligen återspeglar stämningarna i Silicon Valley då, och än idag. Och att karaktärerna framstår som lite mindre insiktsfulla på det planet gör dem också mer mänskliga, och möjliga att tycka om. Jag är inte säker på att Coupland menat om man "ska" betrakta karaktärer som Michael som halvgudar eller inte, men jag tillämpar välvillighetsprincipen i det fallet.
Mycket är kvar. Namnmagin (frukostflingorna!) som ger känslan av ett liv i technicolor. Jag fick tårar i ögonen av slutraderna ("...och jag inser att det som saknats så länge, inte saknas längre."). Exakt hur mycket den här boken sitter i mitt huvud blev uppenbart för mig när jag vid flera tillfällen uppmärksammade skämt som jag inte förstått, för att de inte framgått i den svenska översättningen. Jag kom alltså ihåg exakt hur många fraser varit översatta. Inklusive ett par snubblingar i på det planet.
En märklig grej var att mycket i boken händer senare än vad jag mindes det. Chyx dyker inte upp förrän under de sista femtio sidorna, typ. Men framförallt när Daniels mamma får en stroke. Detta, som jag mindes som det centrala i åtminstone slutkapitlet, upptar bara de tio sista sidorna (logiskt nog tar iofs Daniel en paus på två veckor i sitt dagboksskrivande). En märkligt kort startsträcka för den fantastiska slutscenen.
På det hela taget utmärker sig nog den här boken i Couplands bibliografi som den som är mest positivt inställd till teknik, ja till hela den moderna världen. Det är den, och miljön i Silicon Valley, som får personerna i boken att utvecklas och blomstra (det var väldigt svårt att acceptera att de är yngre än mig nu), och det är den som gör att Daniel och hans mamma kan kommunicera på slutet ("...extending ourselves into the sky, into the end of the universe with precision technology running so fine..."). Kanske bevarar den här boken sin plats i mitt minne för att den lade grunden för min modernism - en svårrubbad övertygelse att den moderna världen på det hela taget ändå är ett gott ställe, att tekniken innebär mer gott än ont, och att det någonstans nog ändå finns skäl att vara optimistisk inför framtiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)