Denna roman från 1960-talet fick en storstilad återkomst 2014, och har pratats om av flera i min omgivning. Så när jag såg ett ex på Stadsbiblioteket under sommaren 2016 bestämde jag mig för att ge den en chans.
Och den var verkligen skön att läsa. Stilen är klar och lättläst och iakttagelserna och gestaltningen precis. Den skulle nog vara tacksam att använda på kurser i att skriva väl. Med ett betydande undantag är den berättad med fri indirekt stil ur Stoners eget perspektiv.
Handlingen i boken är, som Sigrid Combüchen anmärker i sin recension, egentligen ganska banal. Det fanns ingenting i handlingen som kändes originellt. Som en sidonot håller jag även med SC om att det finns något lite ideologiskt suspekt i denna roman idag, som uteslutande berättas ur sin manliga protagonists perspektiv, där de stora skurkarna (dvs. de som kommer emellan Stoner och det han älskar) är hans fru och en kollega med funktionshinder. Det finns något talande i att den enda gången som berättaren lämnar Stoners perspektiv, så är det för att försäkra oss om att Stoners fru bedriver "krig" (jag citerar boken) mot honom. Boken ger helt enkelt inte Stoners fiender en rättvis chans. Det finns ingen öppning för att det skulle kunna handla om missförstånd, eller att hennes instängda tillvaro som hemmafru skulle kunna rättfärdiga hennes frustration etc. Här påmindes jag faktiskt lite om Don och Elizabeth Draper i typ tredje säsongen av Mad Men, där hon porträtterade som ganska nyckfull, utan förståelse för var hennes känslor kom ifrån, och han fick inta den mer förnuftiga, upplysta positionen (som när han vägrar aga deras son), samtidigt som han naturligtvis vad otrogen etc.
Samtidigt finns det också något intressant och kanske också inspirerande i den stoicism som Stoner uppvisar inför sitt öde. Om man ser dessa karaktärer mest just som hinder för Stoner, så blir det ändå en historia om hur man kan finna en stilla lycka i de sällsynta ögonblick när man hittat en ny dimension åt sig själv och världen ännu inte hunnit ikapp en. Samtidigt är det svårt att se något heroiskt i Stoner. Han påstås av författaren bry sig mycket om sin dotter, men, som SC också anmärker, kämpar han egentligen något för sin dotter när denna får problem med alkohol?
F ö skrev John Williams senare en roman om kejsar Augustus. Det måste ha funnits en tanke i att först skriva om en everyman och sedan en av de mest betydelsefulla människorna i världshistorien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar