Jag läste denna under ett par dagar på resa till och i Småland i
början av augusti. Detta föranleddes av att Therese Bohman ska komma ut
med en roman med titeln Aftonland, som troligen är uppkallad efter en
av Lagerkvists diktsamlingar. Jag tänkte att det kunde vara en idé att
läsa lite Lagerkvist för att sätta mig in i hans tematik lite närmare.
Romanen
är en barndomsskildring från 1900-talets början (eller 1800-talets
slut). Den utspelar sig i ett (tror jag) ej namngivet stationssamhälle,
där huvudpersonen Anders är ett av flera barn till en stationskarl och
hans fru, som bor i en våning i huset där ortens järnvägsrestaurang
håller till. Det tycks mig ganska fattigt och trångt - i synnerhet
utifrån dagens mått - men det görs ingen stor grej av det. Ibland åker
(delar av) familjen med något dressinliknande fordon till (tror jag)
mammans föräldrar en bit bort. Det finns egentligen ingen sammanhängande
historia i den, utan allt är väldigt episodiskt. Jag minns särskilt hur
jag reagerade på att huvudpersonens vänner introduceras ganska
utförligt med bara 20-30 sidor kvar. Den röda tråden är istället
tematisk och kretsar kring döden. Både huvudpersonens egen rädsla för
att dö, hans rädsla för att någon närstående ska dö, och hans mormors
faktiska död i cancer (eller "kräfta" som man säger i boken, och
förmodligen i den här tiden och ganska långt fram i tiden
överhuvudtaget).
Lagerkvists tema om den förlorade tron kommer
här till uttryck i att huvudpersonen Anders förlorar sin tro ganska
tidigt. Han fortsätter dock att upprepa ritualerna, bönerna. Det ges en
motivering för det i boken, men jag tror det handlar om att bönen ger
honom en känsla av kontroll. Han har, iaf i något skeende i boken, en
ganska bestämd uppfattning om hur man måste be (med intensiv närvaro)
för att det ska ha någon chans att få effekt. Den förlorade tron gör
det samtidigt svårt för honom att hantera mormoderns död. En scen där
stämningen blir lite väl hög på hennes begravning är något jag känner
igen från en film jag råkade se delar av på TV i min barndom. Jag hade
dock ingen aning om då att det var från den här boken. Men det måste
vara den. Scenen är alldeles för lik. I synnerhet den där deltaljen med
mannen som äter korset i tårtan.
I slutkapitlet hamnar Anders på
Frälsningsarmén. Han deltar i något slags gudstjänst och verkar ganska
intagen av alltsammans. Sedan promenerar han en lång stund med en ung
kvinnlig frälsningssoldat, under väldigt motstridiga känslor (tycks det
mig). Mycket outsagt här, och Lagerkvist verkar verkligen mena att här
sker något viktigt eftersom kapitlet och boken slutar med meningen: "Så
slutade den första ungdomen i bara upplösning, oredlighet och
förvirring." Är det något slags förälskelse som utgör inledningen till
ett nytt stadium? Men å andra sidan är det snarare en avslutning än en
början.
Apropå Therese Bohman, så finns det en uppenbar likhet mellan hennes och Lagerkvists meningsbyggnader: de satsradar rätt mycket
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar