Ernest Hemingway - Och solen har sin gång

Denna läste jag och Rasmus i vår bokcirkel under februari 2015. En nätt liten sak, som var betydligt bättre nu än första gången jag läste den. Men jag är fortfarande inte något övertygat fan av H.

Anledningarna till detta är främst att jag inte är så imponerad av isbergstekniken. I ett mail till Urban uttryckte jag det så här: "... Hemingways isbergsteknik är ett sätt att överlåta ansvaret för att skapa ett djup i karaktärerna på läsaren. Min svala inställning till H hänger [...] samman med min beundran för mer 'pratiga' författare som David Foster Wallace, Zadie Smith eller Proust." (Eller Bret Easton Ellis.)

Ett annat tydligt problem för mig var att jag inte fäste mig så mycket vid karaktärerna, eller hade "fel" känslor för dem. De lever ett liv som nog var spännande och exklusivt då, men som inte är det längre. Det är i alla fall inom räckhåll för en sådan som mig. Deras problem, deras svårighet att finna mening i tillvaron, ges egentligen aldrig någon inträngande behandling, utan finns snarare med som något som anas i bakgrunden (det där isberget, får man förmoda). I samma kategori ligger också min tendens att identifiera mig med Cohn. (Några nutida recensenter har velat tillskriva H antisemitism. Det tror jag dock att Rasmus hade bra argument för att det inte stämde. Biografiskt grundade.) Hans vilja att vara med, men inte riktigt vara så cool, och kanske egentligen inte ha så mycket att bidra med, känner jag igen mig i alltför mycket, egentligen alltför mycket för att erkänna det. Samtidigt är hans ställning i boken lite förvirrad. Han är visserligen lite töntig, men han är också firad författare, får ligga med den coolaste tjejen i stan, och han spöar alla de andra killarna i gänget i slagsmål. Jag är egentligen rätt osäker på hur man ska uppfatta honom.

Samtidigt var den här boken definitivt bättre den här gången. Framförallt tror jag att jag förra gången var totalt oförmögen att förstå att karaktärerna "slängde käft" med varandra. Från samma mail: "Jag tänker nu att jag på den tiden hade föreställningen att karaktärer i böcker alltid skulle tala i ett uppriktigt tonläge, det där som engelskspråkiga kallar "sincere", och inte retas, provocera och skoja med varandra. Det gjorde att jag hade svårt att förstå en dialog som den [du] citerade." Så nu kan jag i alla fall se att Hemingway är en mycket bra författare i någon slags teknisk mening, men hans teman och vision av tillvaron (och kanske av den historiska epoken) verkar inte riktigt tilltala mig.

Emily Brontë - Svindlande höjder

Detta var den första boken jag och Rasmus läste i vår bokcirkel. Det var oktober 2014-januari 2015.

Det var ett mycket roligt återseende, och jag tyckte mycket bättre om den nu än första gången jag läste den. Detta beror främst på insikterna från Andreas om att detta inte är en kärleksroman i betydelsen att Heathcliff och Catherine inte är hjältar som man nödvändigtvis ska sympatisera med i alla lägen. Även om deras kärlek här inte bara är en projektion från H:s sida (som det var i filmatiseringen jag och Andreas såg) så är det fortfarande en destruktiv kraft, och C är en stundtals uttalat manipulativ kvinna.

Det är en oerhört rik text, med mycket att fundera över, som berättarnas pålitlighet, dess religiösa grundsyn och vilka religiösa föreställningar H har (minns inte minst de närmast nekrofila fantasierna om att han vill begravas med ena sidan av kistan öppen mot C:s grav).

Det mest anmärknings- och minnesvärda var dock det chockerande våldet, och den verbala råheten från H:s sida. Som när han sitter och kontemplerar att om han och Isabella var ihop så skulle han slå henne som bara fan. Och när de sedan väl flyr har han ihjäl hennes hund i förbifarten. Den var mer våldsam än den filmatisering jag såg (ovan) och då är den varianten ändå enligt Andreas den mest våldsamma av de han sett.

Efter att ha rett ut ganska många frågor, som t.ex. var EB fick allt ifrån, återstår ändå några stycken. För det första: ligger det något i invändningarna om Lockwood och mrs Dean som opålitliga berättare. För det andra: exakt vad är det som händer med H när han finner inre frid. Ser fram emot en tredje omläsning så småningom. Se även mailet jag skrev till Rasmus om litterära och världsliga influenser.

George Eliot: Bror och syster (The Mill on the Floss)

Detta blev årets julbok. (2013/14) Ett mycket lyckligt val, och passande sådant. Viktorianer gör sig bra i mellandagarna. Bror och syster är, precis som Middlemarch, en rak historia med många tänkvärdheter kring människors känsloliv och personlighetsutveckling. Den utspelar sig på 1820-talet, under ca dussinet år, från det att Maggie är ca 10 till det att hon är runt 22 (Tom är tre år äldre).

Däremot ser det ganska besynnerligt ut med de två olika konflikterna i boken. Det finns dels den mellan Maggie och Tom, som handlar om... ja vad, egentligen. Maggie känner inte att hon får den uppskattning av Tom som hon förtjänar, trots att hon håller av honom så. Tom i sin tur är lite osäker på Maggie eftersom hon är intelligentare än honom, i betydelsen har större fallenhet för boklig bildning. Därtill kommer sådana saker som Maggies relation till Philip - Toms fientlighet mot honom har sin grund i deras personliga fiendskap från studietiden, och faderns konflikt med Wakem är bara ett sätt att rationalisera detta (det verkar vara Eliots mening, eftersom hon på något ställe beskriver denna orsakskedja för att förklara att Tom motsätter sig att Maggie har kontakt med Philip). Därtill har Tom och Maggie rätt olika livsinställning. Tom är en handlingens man, vill bli rik och leva bekvämt (ge order) som sin far. Maggies framtidsdrömmar är lite vagare, men de är kopplade till bildning på ett sätt som för mig liknar Dorothea Brooke. (Kanske kan man rentav säga att de förkroppsligar principerna Wilcox och Schlegel i en och samma familj.)

Det är intressant att Eliot här verkar ha intagit en lite tvekande attityd till Tom, som påminner om min egen till liknande människor. Å ena sidan skriver Gun-Britt Sandström i förordet att Eliot alltid var mån om att "försvara Tom", att han inte entydigt skulle fördömas, eftersom han inte valt sin egen obildning. Å andra sidan ger hon en i boktexten inte särskilt många skäl att tycka bra om Tom. Eliot verkar betrakta intelligens och fallenhet för utbildning som givna storheter, och Tom får inga av dessa egenskaper, som verkar vara de som Eliot skattar högst (eller är det jag som gör det?). Han är på många sätt en "bully", och tycker att hans överordnade ställning är självklar. Han uppskattar inte Maggie efter förtjänst, och när de är barn trycker han ned hennes självkänsla mest hela tiden. Något som visar att Eliot var mån om att inte helt utmåla de outbildade som känslolösa barbarer är Bob Jakin - mer godmodig och med tillbörlig respekt för utbildning (även om det nu när jag tänker på det är lite oklart vad han står för; han är ju någonstans en man som tänker mycket, men han framhåller sig själv som obildad, och jag tror också att det sägs rakt ut att han är lite enfaldig egentligen, men hjärtegod).

Den andra konflikten i boken utspelar sig mer inom Maggie själv, och handlar om huruvida hon ska välja Philip eller Stephen till make. Den här delen tyckte jag var svagare. Det framstod inte som helt solklart hur den hänger ihop med den första. Den här historien kommer in efter två tredjedelar av boken, det finns inget i den övriga berättelsens logik som tvingar fram det, och det belyser inte samma teman som konflikten mellan Maggie och Tom. Men framförallt hade jag svårt att tycka synd om Maggie i detta. Låt vara att Philip är puckelryggig, han hade sannerligen inte varit något dåligt parti för henne. Han har gott om pengar som väntar honom i arv, och hade inte varit helt oangenäm att leva med, eftersom de delar en del andliga intressen - antagligen minst lika många som hon delar med Stephen. Stephen är av finare familj, charmigare, snyggare, men framstår också som något av en lätting, och eventuellt faktiskt bara sexuellt intresserad av henne. Möjligen fanns det en svårighet för Eliot att gestalta argumentet för Stephen, och de känslor som Maggie har för honom (sexualmoralen etc.). Här finns i viss mån en intressant diskussion kring löften, och Maggie själv är inte benägen att vilja överge Philip, eftersom det skulle betyda att löften inte betyder något och att det är okej att bara låta sig styras av vad som gynnar en, eller "känns rätt", för stunden. Möjligen en intressant moralfilosofisk diskussion att återkomma till.

Här finns många fantastiska iakttagelser av de människor som skildras, deras intrikata känsloband till varandra och deras personliga brister. Framförallt då systarna Dodson (varav Tom och Maggies mamma är en) och deras fixering vid familjens anseende. I sin explicita teoretiska analys gör Eliot detta till ett släktdrag, samtidigt som många av händelserna också illustrerar att detta är en logisk del i det samhällssystem som de ingår i. Borde ha markerat några exempel här. Andra intressanta moralpsykologiska resonemang fanns i Maggies religiösa utveckling i del 4. Kanske också något om hur, i jämförelse med den andra deln, mycket man håller på Maggie mot Tom och de flesta övriga släktingar. Jfr Gunnar P om britternas syn på barn.

Elin Grelsson - Du hasar av trygghet

Jag läste denna under januari, så den är inte alldeles färsk i minnet.

Medan jag läste den här boken framstod den närmast som en illustration av vissa saker som Therese Bohman raljerar över i Den andra kvinnan. Specifikt det om kvinnor som känner sig förtryckta utan att ha en klar idé om varför. 

Men det var nog också präglat av att jag läste dem så tätt inpå varandra. För här finns också betydande skillnader. Grelssons Sara verkar inte vara någon särskilt rik kvinna, och inte ha någon fin bakgrund. Hennes jobb är inte medelklassigt i betydelsen kreativt och spännande. (Det är faktiskt rätt oklart vad hon gör, eftersom man inte får veta något om t.ex. vilken bransch som företaget hon jobbar för är verksamt i.) Hon avskyr det, och hennes kolleger likaså. Hon har inte särskilt stor frihet, utan är ordentligt kontrollerad av direkta överordnade. Möjligen finns det en del medelklassighet i hennes och sambons middagsvanor.

Vad som är ännu lite mer förvånande är att det inte förekommer någon som helst politik i själva romantexten. Den aspekten finns istället uteslutande i baksidestexten där det sägs att boken är "en feministisk samtidsroman som handlar om motstånd när barrikaderna monterats ned och ersatts med leende erbjudanden om självförverkligande och homestyling". Men i texten relateras Saras problem med hälsa och alla slags relationer aldrig till politik på något tydligt sätt (jag ber bara om hintande, inte om programmatiska uttalanden).

I de olika delarna skiftas mellan en Sara som är i de sena tjugo-/ tidiga trettioårsåldern, och en Sara som är runt nio. I den senare delen får vi se en mamma som blir sjuk och en pappa som skiljer sig från henne i detta. Det var svårt för mig att göra några tydliga kopplingar mellan dessa delar, och jag  blir inte helt klok på hur barnet Sara är moder till kvinnan Sara. Det antyds någon form av ätstörningsproblem (det bygger jag ev. mest på att barnet Sara är lite knubbigt men den vuxna Sara är smal). Men jag kan inte minnas att den vuxna Sara hade några problem med det.

Recensioner: Anna Hellgren i Expressen, kritisk på sätt som jag känner igen, Maria Schottenius i DN, mer positiv. Anna Hallberg i Aftonbladet, Josefin Holmström i SvD, Aase Berg i GP, Lina Erkelius i Gefle Dagblad, Ann Heberlein i Sydsvenskan påpekar ett fult kontinuitetsfel.

Åsa Grennvall - Deras ryggar luktade så gott

Av de böcker jag har läst av Åsa Grennvall är det här både den mest hoppfulla och den för mig mest intressanta. Den brottning med psykologiska problem som G har skildat i tidigare verk blir här mycket mer begripliga för mig. (Möjligen är flera teman här föregripna i tidigare böcker som jag inte läst. Jag har främst tittat i "Det känns som hundra år", "Mie", och "Sjunde våningen", men det var ett tag sedan, så mina minnen är inte jättetydliga.) Och det är väldigt skönt att höra att hon i alla fall i någon mån hittat ut ur det mörker som hon befann sig i där. Att hon trots sina problem lyckats bilda familj är en rätt anmärkningsvärd prestation i mitt tycke.

Den här boken är en oerhört intressant skildring av ett psykologiskt fenomen, i boken rubricerat "känslomässig försummelse",  som jag inte har känt till tidigare, och som, att döma av de reaktioner som G själv redovisar, ligger utanför de flestas fattningsförmåga. Kanske även min egen, innan jag läste den här.  I den meningen var det här såklart en mycket värdefull bok för mig att läsa eftersom den vidgade mina föreställningar om det mänskligt möjliga. Den verkar fungera väldigt väl som psykologisk fallstudie, och även om G på slutet reflekterar över "det obegripliga" i hennes föräldrars agerande tycker jag hon gör ett bra jobb med att åskådliggöra eller ge förslag om hur de kan ha tänkt. (Även om det fortfarande finns en del enskildheter som framstår som svårbegripliga.)

I början av boken skildar G hur hon skrev en pjäs om sin relation till sin mor, och hur publiken tyckte att det var alldeles för överdrivet och orealistiskt att en mor skulle inleda en relation med en man som hade förgripit sig på hennes egen dotter. Detta gjorde G ganska förkrossad, eftersom det var precis vad som hade hänt henne. Nu har G fiktionaliserat historien (bl.a. genom att kalla huvudpersonen Sara) för att slippa fundera på exakt hur varje replik föll vid varje tillfälle. Men själv har jag alltid läst de här böckerna som "i allt väsentligt" självbiografiska (kanske utan att riktigt reflektera över varför), så nu får man ta den

Här vill jag ändå försvara publiken lite, inte minst för att jag misstänker att jag själv hade reagerat på samma sätt om jag hade fått den här historien presenterad som fiktion. (Det finns andra tillfällen i boken då G refererar andra, "förnekande" reaktioner från när hon berättat om sina föräldrar - och det alltså inte varit frågan om fiktionalisering - men det är inte dem jag diskuterar här.) Boken öppnar för all del för funderingar kring den starka och självklart positiva association de flesta av oss har med begreppet mor/mamma. En dålig och svekfull far är ganska lätt att föreställa sig. Jag har flera sådana scenarier i mitt huvud. Men dåliga mödrar är svårare. De kan på sin höjd vara lite fåfänga i mina ögon. Möjligen fanns de i det förflutna, med kvinnor av finare familj som lämnade bort sina barn till tjänsteflickorna.

Ställd inför ett modernt empiriskt fall, som G:s mamma, kan man såklart inte annat än att börja rekonstruera sina föreställningar om det mänskligt möjliga. Men med ett "monster" som sägs vara fiktivt krävs det enorm gestaltningsförmåga från konstnärens sida och en tillräckligt specfik "poäng" med en sådan händelseutveckling för att en ska börja se som ett rimligt, realistiskt inslag, snarare än som effektsökeri.

Kanske är detta ytterligare en anledning att hålla isär självbiografiskt och fiktion. Fiktiva historier måste ofta behandla ganska extrema situationer för att bli spännande. Men samtidigt måste de hålla sig inom gränserna för vad man som läsare upplever som rimligt, alternativt gestalta det väldigt övertygande. Samtidigt är det precis detta som gäller för "ovanliga" människor i det verkliga livet också. Här finns mer att tänka kring för min del, märker jag.