Någon gång i mars 2018 tappade jag tydligen lusten att uppdatera den här bloggen. Men här kommer i alla fall en lista över några böcker jag läste under året:
Anders Nilsson - Den fria illviljan
Birger Sjöberg - Kvartetten som sprängdes
Elena Ferrante - Min fantastiska väninna
Elena Ferrante - Hennes nya namn
Charles Dickens - Lysande utsikter (bokcirkel med Urban, påbörjad november 2017)
Donna Tartt - The Secret History (bokcirkel med Urban, påbörjad i augusti)
Vladimir Nabokov - Pale Fire
Muriel Spark - The Prime of Miss Jean Brodie
Jag läste även en del i Flygare-Carléns Ett köpmanshus i skärgården, och nästan hela Goethes Vilhelm Meisters läroår, men jag läste inte klart dem.
Visar inlägg med etikett USA. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett USA. Visa alla inlägg
lördag 5 januari 2019
måndag 19 september 2016
Lena Dunham - Not That Kind of Girl
Den här läste jag under sommaren, lite då och då (den passar verkligen för det) och fick beröm av SL för att jag hade den på nattduksbordet, vilket var smickrande.
Det var en trevlig, intressant bok. Dunham har en stil som jag gärna skulle behärska. Frågan är hur man ska karaktärisera den. För mig framstår den som ett skolexempel på modern, hipp, amerikansk journalistisk prosa (detta är en memoar, fast mer tematiskt ordnad). Personer karaktäriseras genom en udda detalj i deras utseende, eller någon av sina märkligare vanor. Här finns drastiska stilnivåskiften från ganska akademisk prosa till svär- och könsord. Mycket strikt talat ovidkommande kläddetaljer och populärkulturella referenser. Den där sortens oväntade fortsättningar, vad de nu kallas ("Hon tog sin scarf och bussen till Helsingborg."). Drastiska liknelser och kontraster. Mycket punchlines. ("This relationship culminated in the worst trip to Los Angeles ever seen outside of a David Lynch film.") Det kan nog vara värt att skaffa ett ex för framtida referens.
Det är frågan om Dunham har samlat på sig många bra stories eller om hon bara är bra på att berätta om dem. En som särskilt satte sig i minnet var dock den om hennes första jobb som expedit i en affär för lyxbarnkläder, och hur det ledde till hennes första karriärsteg inom film och TV.
Detta ska föreställa generationserfarenheter. Samtidigt får jag en känsla av att detta ändå är ett rätt udda, och naturligtvis privilegierat liv (fast ofta rätt intressant - även när hon är som mest självmedveten, vilket Natalia Kazmierska klagade på i sin recension, tycker jag den självmedvetenheten rätt intressant att se också).
Natalia Kazmierskas recension.
Det var en trevlig, intressant bok. Dunham har en stil som jag gärna skulle behärska. Frågan är hur man ska karaktärisera den. För mig framstår den som ett skolexempel på modern, hipp, amerikansk journalistisk prosa (detta är en memoar, fast mer tematiskt ordnad). Personer karaktäriseras genom en udda detalj i deras utseende, eller någon av sina märkligare vanor. Här finns drastiska stilnivåskiften från ganska akademisk prosa till svär- och könsord. Mycket strikt talat ovidkommande kläddetaljer och populärkulturella referenser. Den där sortens oväntade fortsättningar, vad de nu kallas ("Hon tog sin scarf och bussen till Helsingborg."). Drastiska liknelser och kontraster. Mycket punchlines. ("This relationship culminated in the worst trip to Los Angeles ever seen outside of a David Lynch film.") Det kan nog vara värt att skaffa ett ex för framtida referens.
Det är frågan om Dunham har samlat på sig många bra stories eller om hon bara är bra på att berätta om dem. En som särskilt satte sig i minnet var dock den om hennes första jobb som expedit i en affär för lyxbarnkläder, och hur det ledde till hennes första karriärsteg inom film och TV.
Detta ska föreställa generationserfarenheter. Samtidigt får jag en känsla av att detta ändå är ett rätt udda, och naturligtvis privilegierat liv (fast ofta rätt intressant - även när hon är som mest självmedveten, vilket Natalia Kazmierska klagade på i sin recension, tycker jag den självmedvetenheten rätt intressant att se också).
Natalia Kazmierskas recension.
söndag 4 september 2016
John Williams - Stoner
Denna roman från 1960-talet fick en storstilad återkomst 2014, och har pratats om av flera i min omgivning. Så när jag såg ett ex på Stadsbiblioteket under sommaren 2016 bestämde jag mig för att ge den en chans.
Och den var verkligen skön att läsa. Stilen är klar och lättläst och iakttagelserna och gestaltningen precis. Den skulle nog vara tacksam att använda på kurser i att skriva väl. Med ett betydande undantag är den berättad med fri indirekt stil ur Stoners eget perspektiv.
Handlingen i boken är, som Sigrid Combüchen anmärker i sin recension, egentligen ganska banal. Det fanns ingenting i handlingen som kändes originellt. Som en sidonot håller jag även med SC om att det finns något lite ideologiskt suspekt i denna roman idag, som uteslutande berättas ur sin manliga protagonists perspektiv, där de stora skurkarna (dvs. de som kommer emellan Stoner och det han älskar) är hans fru och en kollega med funktionshinder. Det finns något talande i att den enda gången som berättaren lämnar Stoners perspektiv, så är det för att försäkra oss om att Stoners fru bedriver "krig" (jag citerar boken) mot honom. Boken ger helt enkelt inte Stoners fiender en rättvis chans. Det finns ingen öppning för att det skulle kunna handla om missförstånd, eller att hennes instängda tillvaro som hemmafru skulle kunna rättfärdiga hennes frustration etc. Här påmindes jag faktiskt lite om Don och Elizabeth Draper i typ tredje säsongen av Mad Men, där hon porträtterade som ganska nyckfull, utan förståelse för var hennes känslor kom ifrån, och han fick inta den mer förnuftiga, upplysta positionen (som när han vägrar aga deras son), samtidigt som han naturligtvis vad otrogen etc.
Samtidigt finns det också något intressant och kanske också inspirerande i den stoicism som Stoner uppvisar inför sitt öde. Om man ser dessa karaktärer mest just som hinder för Stoner, så blir det ändå en historia om hur man kan finna en stilla lycka i de sällsynta ögonblick när man hittat en ny dimension åt sig själv och världen ännu inte hunnit ikapp en. Samtidigt är det svårt att se något heroiskt i Stoner. Han påstås av författaren bry sig mycket om sin dotter, men, som SC också anmärker, kämpar han egentligen något för sin dotter när denna får problem med alkohol?
F ö skrev John Williams senare en roman om kejsar Augustus. Det måste ha funnits en tanke i att först skriva om en everyman och sedan en av de mest betydelsefulla människorna i världshistorien.
Och den var verkligen skön att läsa. Stilen är klar och lättläst och iakttagelserna och gestaltningen precis. Den skulle nog vara tacksam att använda på kurser i att skriva väl. Med ett betydande undantag är den berättad med fri indirekt stil ur Stoners eget perspektiv.
Handlingen i boken är, som Sigrid Combüchen anmärker i sin recension, egentligen ganska banal. Det fanns ingenting i handlingen som kändes originellt. Som en sidonot håller jag även med SC om att det finns något lite ideologiskt suspekt i denna roman idag, som uteslutande berättas ur sin manliga protagonists perspektiv, där de stora skurkarna (dvs. de som kommer emellan Stoner och det han älskar) är hans fru och en kollega med funktionshinder. Det finns något talande i att den enda gången som berättaren lämnar Stoners perspektiv, så är det för att försäkra oss om att Stoners fru bedriver "krig" (jag citerar boken) mot honom. Boken ger helt enkelt inte Stoners fiender en rättvis chans. Det finns ingen öppning för att det skulle kunna handla om missförstånd, eller att hennes instängda tillvaro som hemmafru skulle kunna rättfärdiga hennes frustration etc. Här påmindes jag faktiskt lite om Don och Elizabeth Draper i typ tredje säsongen av Mad Men, där hon porträtterade som ganska nyckfull, utan förståelse för var hennes känslor kom ifrån, och han fick inta den mer förnuftiga, upplysta positionen (som när han vägrar aga deras son), samtidigt som han naturligtvis vad otrogen etc.
Samtidigt finns det också något intressant och kanske också inspirerande i den stoicism som Stoner uppvisar inför sitt öde. Om man ser dessa karaktärer mest just som hinder för Stoner, så blir det ändå en historia om hur man kan finna en stilla lycka i de sällsynta ögonblick när man hittat en ny dimension åt sig själv och världen ännu inte hunnit ikapp en. Samtidigt är det svårt att se något heroiskt i Stoner. Han påstås av författaren bry sig mycket om sin dotter, men, som SC också anmärker, kämpar han egentligen något för sin dotter när denna får problem med alkohol?
F ö skrev John Williams senare en roman om kejsar Augustus. Det måste ha funnits en tanke i att först skriva om en everyman och sedan en av de mest betydelsefulla människorna i världshistorien.
lördag 28 mars 2015
Ernest Hemingway - Och solen har sin gång
Denna läste jag och Rasmus i vår bokcirkel under februari 2015. En nätt liten sak, som var betydligt bättre nu än första gången jag läste den. Men jag är fortfarande inte något övertygat fan av H.
Anledningarna till detta är främst att jag inte är så imponerad av isbergstekniken. I ett mail till Urban uttryckte jag det så här: "... Hemingways isbergsteknik är ett sätt att överlåta ansvaret för att skapa ett djup i karaktärerna på läsaren. Min svala inställning till H hänger [...] samman med min beundran för mer 'pratiga' författare som David Foster Wallace, Zadie Smith eller Proust." (Eller Bret Easton Ellis.)
Ett annat tydligt problem för mig var att jag inte fäste mig så mycket vid karaktärerna, eller hade "fel" känslor för dem. De lever ett liv som nog var spännande och exklusivt då, men som inte är det längre. Det är i alla fall inom räckhåll för en sådan som mig. Deras problem, deras svårighet att finna mening i tillvaron, ges egentligen aldrig någon inträngande behandling, utan finns snarare med som något som anas i bakgrunden (det där isberget, får man förmoda). I samma kategori ligger också min tendens att identifiera mig med Cohn. (Några nutida recensenter har velat tillskriva H antisemitism. Det tror jag dock att Rasmus hade bra argument för att det inte stämde. Biografiskt grundade.) Hans vilja att vara med, men inte riktigt vara så cool, och kanske egentligen inte ha så mycket att bidra med, känner jag igen mig i alltför mycket, egentligen alltför mycket för att erkänna det. Samtidigt är hans ställning i boken lite förvirrad. Han är visserligen lite töntig, men han är också firad författare, får ligga med den coolaste tjejen i stan, och han spöar alla de andra killarna i gänget i slagsmål. Jag är egentligen rätt osäker på hur man ska uppfatta honom.
Samtidigt var den här boken definitivt bättre den här gången. Framförallt tror jag att jag förra gången var totalt oförmögen att förstå att karaktärerna "slängde käft" med varandra. Från samma mail: "Jag tänker nu att jag på den tiden hade föreställningen att karaktärer i böcker alltid skulle tala i ett uppriktigt tonläge, det där som engelskspråkiga kallar "sincere", och inte retas, provocera och skoja med varandra. Det gjorde att jag hade svårt att förstå en dialog som den [du] citerade." Så nu kan jag i alla fall se att Hemingway är en mycket bra författare i någon slags teknisk mening, men hans teman och vision av tillvaron (och kanske av den historiska epoken) verkar inte riktigt tilltala mig.
Anledningarna till detta är främst att jag inte är så imponerad av isbergstekniken. I ett mail till Urban uttryckte jag det så här: "... Hemingways isbergsteknik är ett sätt att överlåta ansvaret för att skapa ett djup i karaktärerna på läsaren. Min svala inställning till H hänger [...] samman med min beundran för mer 'pratiga' författare som David Foster Wallace, Zadie Smith eller Proust." (Eller Bret Easton Ellis.)
Ett annat tydligt problem för mig var att jag inte fäste mig så mycket vid karaktärerna, eller hade "fel" känslor för dem. De lever ett liv som nog var spännande och exklusivt då, men som inte är det längre. Det är i alla fall inom räckhåll för en sådan som mig. Deras problem, deras svårighet att finna mening i tillvaron, ges egentligen aldrig någon inträngande behandling, utan finns snarare med som något som anas i bakgrunden (det där isberget, får man förmoda). I samma kategori ligger också min tendens att identifiera mig med Cohn. (Några nutida recensenter har velat tillskriva H antisemitism. Det tror jag dock att Rasmus hade bra argument för att det inte stämde. Biografiskt grundade.) Hans vilja att vara med, men inte riktigt vara så cool, och kanske egentligen inte ha så mycket att bidra med, känner jag igen mig i alltför mycket, egentligen alltför mycket för att erkänna det. Samtidigt är hans ställning i boken lite förvirrad. Han är visserligen lite töntig, men han är också firad författare, får ligga med den coolaste tjejen i stan, och han spöar alla de andra killarna i gänget i slagsmål. Jag är egentligen rätt osäker på hur man ska uppfatta honom.
Samtidigt var den här boken definitivt bättre den här gången. Framförallt tror jag att jag förra gången var totalt oförmögen att förstå att karaktärerna "slängde käft" med varandra. Från samma mail: "Jag tänker nu att jag på den tiden hade föreställningen att karaktärer i böcker alltid skulle tala i ett uppriktigt tonläge, det där som engelskspråkiga kallar "sincere", och inte retas, provocera och skoja med varandra. Det gjorde att jag hade svårt att förstå en dialog som den [du] citerade." Så nu kan jag i alla fall se att Hemingway är en mycket bra författare i någon slags teknisk mening, men hans teman och vision av tillvaron (och kanske av den historiska epoken) verkar inte riktigt tilltala mig.
söndag 25 januari 2015
Dave Eggers - Your Fathers, Where are They?, and the Prophets, Do They Live Forever?
Detta är faktiskt den första roman av Dave Eggers som jag läser, eftersom Ett hjärtslitande verk... tydligen räknas som självbiografi. Det är givetvis helt korrekt, men jag tenderar att analysera och tänka på den som en roman, en mycket rolig och rörande sådan. Eggers hade onekligen ett ovanligt och spännande liv i sin ungdom, och han levde det inte utan bravur. Jag läste den här under ett par dagar under min semester vintern 2015, efter att ha plockat på mig den på biblioteket.
Jag gillade som sagt självbiografin, men sedan har jag undvikit hans romaner, framförallt på grund av hans världsförbättrarambitioner. Inte så att jag inte sympatiserar med de projekt han engagerar sig i, men det är helt enkelt inte det jag vill ha av litteratur.
Jag började läsa den här för att jag tyckte att den verkade handla om något annat än detta, men där tog jag miste, tror jag. Boken handlar om en man som tar ett antal personer till fånga i syfte att prata med dem och ofta att ställa dem till svars för olika saker. Den tar upp olika teman som på olika sätt handlar om samhällets svek, antingen det gäller det nedlagda rymdprogrammet, föräldrar som inte bryr sig, eller polisens maktmissbruk. Men det är lite knepigt för mig att förstå vart Eggers vill komma. Behandlingen av dessa ämnen känns inte särskilt originell. Därtill är det svårt att sympatisera med huvudpersonen, som för mig framstår som störd. Så pass störd att jag inte ens vill medge att "han har en poäng". Till exempel motsägs en del av hans minnen från barndomen av mamman, och vi har inget direkt skäl att tro att hon ljuger, men flera skäl att tro att han kan ha skapat dessa eller förstorat upp dem ur en känsla av att vara förorättad. Och även om han har rätt i att polisen mörkade hur det gick till när hans vän blev skjuten (och det jag tycker boken ger läsaren skäl att tro att han har) så är hans hållning inte ett dugg konstruktiv, och jag tycker inte berättelsen argumenterar bra för att man ska bry sig om hans känslor, eller berättigar dem.
Samtidigt finns det saker som imponerar. Boken är helt och hållet skriven som dialog, och här finns en del fiffiga grepp att lära av när det gäller att få fram all information som behövs, utan att det låter alltför krystat. Och Eggers håller så klart avsevärt högre klass i sin prosa än de flesta svenskar. Jag skulle fortfarande absolut hänga på låset om han bestämde sig för att skriva något lite mindre samhällstillvänt. Kanske skulle jag ta mig en titt på romanutgåvan av Where the Wild Things Are?
Jag gillade som sagt självbiografin, men sedan har jag undvikit hans romaner, framförallt på grund av hans världsförbättrarambitioner. Inte så att jag inte sympatiserar med de projekt han engagerar sig i, men det är helt enkelt inte det jag vill ha av litteratur.
Jag började läsa den här för att jag tyckte att den verkade handla om något annat än detta, men där tog jag miste, tror jag. Boken handlar om en man som tar ett antal personer till fånga i syfte att prata med dem och ofta att ställa dem till svars för olika saker. Den tar upp olika teman som på olika sätt handlar om samhällets svek, antingen det gäller det nedlagda rymdprogrammet, föräldrar som inte bryr sig, eller polisens maktmissbruk. Men det är lite knepigt för mig att förstå vart Eggers vill komma. Behandlingen av dessa ämnen känns inte särskilt originell. Därtill är det svårt att sympatisera med huvudpersonen, som för mig framstår som störd. Så pass störd att jag inte ens vill medge att "han har en poäng". Till exempel motsägs en del av hans minnen från barndomen av mamman, och vi har inget direkt skäl att tro att hon ljuger, men flera skäl att tro att han kan ha skapat dessa eller förstorat upp dem ur en känsla av att vara förorättad. Och även om han har rätt i att polisen mörkade hur det gick till när hans vän blev skjuten (och det jag tycker boken ger läsaren skäl att tro att han har) så är hans hållning inte ett dugg konstruktiv, och jag tycker inte berättelsen argumenterar bra för att man ska bry sig om hans känslor, eller berättigar dem.
Samtidigt finns det saker som imponerar. Boken är helt och hållet skriven som dialog, och här finns en del fiffiga grepp att lära av när det gäller att få fram all information som behövs, utan att det låter alltför krystat. Och Eggers håller så klart avsevärt högre klass i sin prosa än de flesta svenskar. Jag skulle fortfarande absolut hänga på låset om han bestämde sig för att skriva något lite mindre samhällstillvänt. Kanske skulle jag ta mig en titt på romanutgåvan av Where the Wild Things Are?
söndag 10 november 2013
Gregory Maguire - Wicked
Årets upplevelse alla kategorier var (med reservation för att det är en och en halv månad kvar) att se musikalen Wicked i New York i somras. En sådan explosion av känslor var det länge sedan jag upplevde, och jag går mer än gärna och ser den igen. Den är baserad på en bok av Gregory Maguire, som kom 1995. Jag gick och köpte den dagen efter, och läste den när jag var sjukskriven under första halvan av september i år.
I jämförelse med musikalen är boken dock en besvikelse. Winnie Holzman har reviderat väldigt mycket, och det nästan uteslutande till det bättre. Överhuvudtaget har de båda verken inte särskilt mycket gemensamt, utom just att händelserna i The Wizard of Oz (och då givetvis filmen, snarare än L. Frank Baums bok) berättas ur the Wicked Witch of the Wests perspektiv.
Vad som finns i musikalen som inte finns här är framförallt dynamik i relationerna mellan karaktärerna som driver handlingen framåt. Relationen mellan Elphaba och Glinda, som står i centrum i musikalen, finns det nästan inget av här. De är rumskamrater, men de hamnar inte så känslomässigt nära varandra, eller ens i sådana konflikter, som de gör i musikalen. (Även om Elphaba även här får hatten av henne.) Faktiskt finns det inte särskilt mycket av logisk utveckling i boken, utan de olika delarna är ganska mycket av en serie tablåer. Den första delen, om Elphabas barndom, betyder vad jag kan se nästan ingenting för resten av handlingen. The Time Dragon framstår som en tung symbol för någonting, men mycket oklart vad. I praktiken är den mest en ganska fånig plot-device, som avslöjar folks hemligheter för allmänheten. Inte särskilt sofistikerat.
Ett problem i boken är att den trampar lite snett med vilken nivå av realism den ligger på. Å ena sidan finns här religion och magiska inslag som man ska ta på allvar (även om Elphaba är skeptisk först). Världen har klara sagodrag. Å andra sidan vill Magire också framställa Oz, och i synnerhet trollkarlens regim, som en modern diktatur: the yellow brick road är ett infrastrukturprojekt utan någon som helst romantik över sig, och Elphabas engagemang i en terrorgrupp är i högsta grad på riktigt, eftersom det är frågan om att döda människor. (Trollkarlens motiv förblir lite oklara här - i musikalen är det frågan om fåfänga och degenererad välvilja.) Det har sina poänger att som läsare beskriva världen i Oz på det här sättet (t.ex. att trollkarlen leder en "politisk regim"), men så här blir det svårförenligt med den magi som samtidigt finns i världen. Jag menar, varför är inte regimen baserad på denna magi, som ju trots allt verkar vara så allmänt känd att den lärs ut på universiteten? På samma spår känns det lite omotiverat att Maguire så tydligt gått in för att skriva en bok för vuxna. Det finns en rad sexuella anspelningar och snuskigheter i boken som jag har rätt svårt att se någon vits med.
Finns det då något som är bra? Maguires bok har onekligen ett lite mörkare anslag och en stämning som hade kunnat bli intressant. Kombinationen av religion, magi och Elphabas ensamhet i världen öppnar för att diskutera en rad svåra frågor kring hur man finner mening i livet, och kunnat utmynna i en intressant metafysik. Likaså hade Elphabas omvändning till magin, som kommer ganska sent i boken, kunnat bli intressant. Dessvärre har Maguire egentligen inte så mycket intressant att säga om ondska, och det lilla han har lyckas han inte heller gestalta på ett begåvat sätt. Frågan om vad ondska är diskuteras på sina ställen i boken, men vad jag minns görs det på ett ganska enkelt sätt, och perspektiven bryts inte till någon syntes. Något i boken, jag minns tyvärr inte vad, fick mig att tro att Maguire faktiskt skriver under på ondska som en personlighetsegenskap, snarare än den teori som förordas av musikalen: som en etikett man slänger på sina politiska fiender och människor i sin omgivning för att undkomma ansvar. En långt mer sympatisk syn om man frågar mig.
I jämförelse med musikalen är boken dock en besvikelse. Winnie Holzman har reviderat väldigt mycket, och det nästan uteslutande till det bättre. Överhuvudtaget har de båda verken inte särskilt mycket gemensamt, utom just att händelserna i The Wizard of Oz (och då givetvis filmen, snarare än L. Frank Baums bok) berättas ur the Wicked Witch of the Wests perspektiv.
Vad som finns i musikalen som inte finns här är framförallt dynamik i relationerna mellan karaktärerna som driver handlingen framåt. Relationen mellan Elphaba och Glinda, som står i centrum i musikalen, finns det nästan inget av här. De är rumskamrater, men de hamnar inte så känslomässigt nära varandra, eller ens i sådana konflikter, som de gör i musikalen. (Även om Elphaba även här får hatten av henne.) Faktiskt finns det inte särskilt mycket av logisk utveckling i boken, utan de olika delarna är ganska mycket av en serie tablåer. Den första delen, om Elphabas barndom, betyder vad jag kan se nästan ingenting för resten av handlingen. The Time Dragon framstår som en tung symbol för någonting, men mycket oklart vad. I praktiken är den mest en ganska fånig plot-device, som avslöjar folks hemligheter för allmänheten. Inte särskilt sofistikerat.
Ett problem i boken är att den trampar lite snett med vilken nivå av realism den ligger på. Å ena sidan finns här religion och magiska inslag som man ska ta på allvar (även om Elphaba är skeptisk först). Världen har klara sagodrag. Å andra sidan vill Magire också framställa Oz, och i synnerhet trollkarlens regim, som en modern diktatur: the yellow brick road är ett infrastrukturprojekt utan någon som helst romantik över sig, och Elphabas engagemang i en terrorgrupp är i högsta grad på riktigt, eftersom det är frågan om att döda människor. (Trollkarlens motiv förblir lite oklara här - i musikalen är det frågan om fåfänga och degenererad välvilja.) Det har sina poänger att som läsare beskriva världen i Oz på det här sättet (t.ex. att trollkarlen leder en "politisk regim"), men så här blir det svårförenligt med den magi som samtidigt finns i världen. Jag menar, varför är inte regimen baserad på denna magi, som ju trots allt verkar vara så allmänt känd att den lärs ut på universiteten? På samma spår känns det lite omotiverat att Maguire så tydligt gått in för att skriva en bok för vuxna. Det finns en rad sexuella anspelningar och snuskigheter i boken som jag har rätt svårt att se någon vits med.
Finns det då något som är bra? Maguires bok har onekligen ett lite mörkare anslag och en stämning som hade kunnat bli intressant. Kombinationen av religion, magi och Elphabas ensamhet i världen öppnar för att diskutera en rad svåra frågor kring hur man finner mening i livet, och kunnat utmynna i en intressant metafysik. Likaså hade Elphabas omvändning till magin, som kommer ganska sent i boken, kunnat bli intressant. Dessvärre har Maguire egentligen inte så mycket intressant att säga om ondska, och det lilla han har lyckas han inte heller gestalta på ett begåvat sätt. Frågan om vad ondska är diskuteras på sina ställen i boken, men vad jag minns görs det på ett ganska enkelt sätt, och perspektiven bryts inte till någon syntes. Något i boken, jag minns tyvärr inte vad, fick mig att tro att Maguire faktiskt skriver under på ondska som en personlighetsegenskap, snarare än den teori som förordas av musikalen: som en etikett man slänger på sina politiska fiender och människor i sin omgivning för att undkomma ansvar. En långt mer sympatisk syn om man frågar mig.
lördag 12 oktober 2013
Douglas Coupland - Microserfs
När jag för några år sedan gjorde en lista över mina tio favoritromaner var denna ibland dem. Det har väl mycket att göra med ungdomsminnen. Jag fick en svensk utgåva av den av familjen Markström, och jag läste den om och om igen. Jag tror inte jag har läst någon annan bok så många gånger.
Jag tycks ha förlorat mitt gamla exemplar på svenska, så jag köpte en OU på engelska när jag var i USA i somras - och då blev det naturligtvis till att läsa den. Hur har den stått sig? Det beror på hur man ser det. Som jag befarade har kommentarena om politik inte stått sig särskilt väl. Det jag tyckte var djupa insikter då, om världen efter kommunismens fall etc., framstår som rena tramset nu. Men i en annan mening fungerar det ändå: som referat av idéer som var populära där och då, och antagligen återspeglar stämningarna i Silicon Valley då, och än idag. Och att karaktärerna framstår som lite mindre insiktsfulla på det planet gör dem också mer mänskliga, och möjliga att tycka om. Jag är inte säker på att Coupland menat om man "ska" betrakta karaktärer som Michael som halvgudar eller inte, men jag tillämpar välvillighetsprincipen i det fallet.
Mycket är kvar. Namnmagin (frukostflingorna!) som ger känslan av ett liv i technicolor. Jag fick tårar i ögonen av slutraderna ("...och jag inser att det som saknats så länge, inte saknas längre."). Exakt hur mycket den här boken sitter i mitt huvud blev uppenbart för mig när jag vid flera tillfällen uppmärksammade skämt som jag inte förstått, för att de inte framgått i den svenska översättningen. Jag kom alltså ihåg exakt hur många fraser varit översatta. Inklusive ett par snubblingar i på det planet.
En märklig grej var att mycket i boken händer senare än vad jag mindes det. Chyx dyker inte upp förrän under de sista femtio sidorna, typ. Men framförallt när Daniels mamma får en stroke. Detta, som jag mindes som det centrala i åtminstone slutkapitlet, upptar bara de tio sista sidorna (logiskt nog tar iofs Daniel en paus på två veckor i sitt dagboksskrivande). En märkligt kort startsträcka för den fantastiska slutscenen.
På det hela taget utmärker sig nog den här boken i Couplands bibliografi som den som är mest positivt inställd till teknik, ja till hela den moderna världen. Det är den, och miljön i Silicon Valley, som får personerna i boken att utvecklas och blomstra (det var väldigt svårt att acceptera att de är yngre än mig nu), och det är den som gör att Daniel och hans mamma kan kommunicera på slutet ("...extending ourselves into the sky, into the end of the universe with precision technology running so fine..."). Kanske bevarar den här boken sin plats i mitt minne för att den lade grunden för min modernism - en svårrubbad övertygelse att den moderna världen på det hela taget ändå är ett gott ställe, att tekniken innebär mer gott än ont, och att det någonstans nog ändå finns skäl att vara optimistisk inför framtiden.
Jag tycks ha förlorat mitt gamla exemplar på svenska, så jag köpte en OU på engelska när jag var i USA i somras - och då blev det naturligtvis till att läsa den. Hur har den stått sig? Det beror på hur man ser det. Som jag befarade har kommentarena om politik inte stått sig särskilt väl. Det jag tyckte var djupa insikter då, om världen efter kommunismens fall etc., framstår som rena tramset nu. Men i en annan mening fungerar det ändå: som referat av idéer som var populära där och då, och antagligen återspeglar stämningarna i Silicon Valley då, och än idag. Och att karaktärerna framstår som lite mindre insiktsfulla på det planet gör dem också mer mänskliga, och möjliga att tycka om. Jag är inte säker på att Coupland menat om man "ska" betrakta karaktärer som Michael som halvgudar eller inte, men jag tillämpar välvillighetsprincipen i det fallet.
Mycket är kvar. Namnmagin (frukostflingorna!) som ger känslan av ett liv i technicolor. Jag fick tårar i ögonen av slutraderna ("...och jag inser att det som saknats så länge, inte saknas längre."). Exakt hur mycket den här boken sitter i mitt huvud blev uppenbart för mig när jag vid flera tillfällen uppmärksammade skämt som jag inte förstått, för att de inte framgått i den svenska översättningen. Jag kom alltså ihåg exakt hur många fraser varit översatta. Inklusive ett par snubblingar i på det planet.
En märklig grej var att mycket i boken händer senare än vad jag mindes det. Chyx dyker inte upp förrän under de sista femtio sidorna, typ. Men framförallt när Daniels mamma får en stroke. Detta, som jag mindes som det centrala i åtminstone slutkapitlet, upptar bara de tio sista sidorna (logiskt nog tar iofs Daniel en paus på två veckor i sitt dagboksskrivande). En märkligt kort startsträcka för den fantastiska slutscenen.
På det hela taget utmärker sig nog den här boken i Couplands bibliografi som den som är mest positivt inställd till teknik, ja till hela den moderna världen. Det är den, och miljön i Silicon Valley, som får personerna i boken att utvecklas och blomstra (det var väldigt svårt att acceptera att de är yngre än mig nu), och det är den som gör att Daniel och hans mamma kan kommunicera på slutet ("...extending ourselves into the sky, into the end of the universe with precision technology running so fine..."). Kanske bevarar den här boken sin plats i mitt minne för att den lade grunden för min modernism - en svårrubbad övertygelse att den moderna världen på det hela taget ändå är ett gott ställe, att tekniken innebär mer gott än ont, och att det någonstans nog ändå finns skäl att vara optimistisk inför framtiden.
torsdag 6 juni 2013
Art Spiegleman: Maus
En av de bästa grafiska romaner jag läst, ja en av de bästa böcker jag har läst överhuvudtaget. Återigen var det ganska länge sedan jag läste den, men idag har jag läst om stora delar av den. Den tog ganska hårt, men egentligen kanske mest på grund av Arts sista ord till sin mamma. När hon kommer in i hans sovrum (han är ca 20) frågar om han älskar henne, svarar han "såklart" i något slags passivagressiv ton och vänder sig bort för att sova. Sedan tar hon livet av sig.
En stor del av bokens kvaliteter och känsla av autenticitet kommer av att Wladek inte framstår som så värst sympatisk. Visserligen beundransvärt praktisk och initiativrik under de svåra omständigheterna. Men man kan tolka det som att han gifter sig med Anja för att hon är av fin familj. Han framstår som orimligt misstänksam mot sin nya fru (hans farhågor besannas dock) och han blir helt ifrån sig när Art och hans flickvän ger en svart man lift. (Wikipediaartikeln innehåller flera intressanta synpunkter på denna skildring, och även på valet att använda djur i framställningen.)
söndag 16 december 2012
Tom Wolfe: A Man in Full
Den här läste jag för att Peter Esaiasson hänvisade till den, i ett ganska bisarrt sammanhang. Det var vid släppet av fjärde upplagan av Metodpraktikan, och han pratade något om (vaga minnen här) att ställa ut sina svagheter till allmän beskådan, utan att låtsas om dem, som det bästa sättet att upprätthålla sin maktställning, eller något i den stilen.
Hur som helst, boken var ganska trevlig läsning. En storslagen exposé över Atlanta, dess politik och näringsliv, med ett besök på samhällets botten i fängelserna. En typ av miljöer som antagligen skildras alldeles för sällan, trots att det är där som väldigt mycket avgörs. Det är vita näringslivstoppar och svarta politiker. Wolfe verkar försöka göra en komplett rundmålning av samhället i Balzacs anda. Och han verkar onekligen ha lagt ned en del arbete på research. Arbetarmiljön gör ett hyfsat realistiskt intryck på mig. Något som däremot gav ett lite udda intryck var hur mycket av de svartas jargong som Wolfe ser sig tvungen att förklara för sina läsare. Boken kom ut 1998, och han lägger en sida på att förklara uttrycket "gotcha back". Kommer detta främst från Wolfe själv, eller återspeglar det samhället och den litterära scenen i USA?
Jag läste boken över en ganska lång period (minst ett halvår), men det gick utan problem. Den verkar delvis skriven i följetongsstil (några kapitel publicerade i förhand i typ Rolling Stone), med väldigt tydlig grundkonstruktion: Fyra grundspår: Croker, Peepgass, borgmästaren och Conrad, och så vissa instick med Crokers första fru. Allt hölls isär nästan helt och hållet tills det var en tredjedel kvar.
I centrum står anklagelser mot universitetets svarte fotbollsstjärna, Fareek Fanon, för att ha våldtagit dottern till en av näringslivsmagnaterna. Hur det egentligen var med den saken får man inget definitivt svar på (något som hanteras skickligt av Wolfe; alla som har någon information att komma med i saken är antingen gediget rasistiska eller har sina egna skäl att vilja se Fareek friad). Runt omkring honom finns en massa historier, främst om hur människorna i toppen till varje pris försöker hålla sig kvar där, eller hur de kämpar med att avancera.
Huvudpersonen är, får man väl säga, Charlie Croker, en vit fastighetsmagnat, f.d. fotbollsstjärna, på ruinens brant. Ingen sympatisk människa (rätt rasistisk, homofob etc.), men når ändå på slutet en viss storslagenhet, när han avstår från möjligheten att få tillbaka sin rikedom och istället blir religionsstiftare. En typ av person som jag tror sällan skildras inifrån i litteraturen, kanske för att han ligger för långt ifrån vad de flesta författare kan identifiera sig med. Han är en man med makt, och har varit det hela livet. Det är först nu som han alls vacklar. Men vilka insikter ger då Wolfe om dessa män? Kanske om vad som händer i huvudet när makten blir ett egenvärde. Croker blir i någon mening fri på slutet när han bestämmer sig för att strunta i den värld han är en del av, som han tidigare inte förmått tänka utanför. Men så länge han befinner sig inom den måste han hålla sig kvar på toppen, eftersom han annars blir en föredetting.
Boken innehåller som sagt rätt många trådar, och i slutändan upplöses allt på ett ganska kaosartat sätt. Till exempel fick jag aldrig riktigt klart för mig vad som hände med Raymond Peepgass, en ganska intressant karaktär, med sin sorgsna medelmåttighet. Det är inte utan att jag tror att Wolfe är ironisk i slutkapitlet när borgmästaren och Roger White II, sitter och är nöjda över hur allt har utfallit till deras fördel, och borgmästaren lägger ut texten så att det låter som att de hela tiden behärskade situationen. För mig framstår det som att de hade en jäkla tur i det politiska spelet (och borgmästaren vann ju valet bara med någon procentenhet). Utfallet av presskonferensen hade lika gärna kunnat gå i andra riktningen, om bara Croker hade betett sig lite mindre vansinnigt. Och att allmänheten skulle uppfattat det som att Croker försökte blåsa borgmästaren genom att först ställa upp på konferensen och sedan sätta dit Fareek, tycker jag låter som en överskattning av hur bra koll allmänheten har i sådana här lägen. Och ingenting har ju förändrats. Den enda som hänt är att man undvikit ett skifte av personer på inflytelserika poster.
Hur som helst, boken var ganska trevlig läsning. En storslagen exposé över Atlanta, dess politik och näringsliv, med ett besök på samhällets botten i fängelserna. En typ av miljöer som antagligen skildras alldeles för sällan, trots att det är där som väldigt mycket avgörs. Det är vita näringslivstoppar och svarta politiker. Wolfe verkar försöka göra en komplett rundmålning av samhället i Balzacs anda. Och han verkar onekligen ha lagt ned en del arbete på research. Arbetarmiljön gör ett hyfsat realistiskt intryck på mig. Något som däremot gav ett lite udda intryck var hur mycket av de svartas jargong som Wolfe ser sig tvungen att förklara för sina läsare. Boken kom ut 1998, och han lägger en sida på att förklara uttrycket "gotcha back". Kommer detta främst från Wolfe själv, eller återspeglar det samhället och den litterära scenen i USA?
Jag läste boken över en ganska lång period (minst ett halvår), men det gick utan problem. Den verkar delvis skriven i följetongsstil (några kapitel publicerade i förhand i typ Rolling Stone), med väldigt tydlig grundkonstruktion: Fyra grundspår: Croker, Peepgass, borgmästaren och Conrad, och så vissa instick med Crokers första fru. Allt hölls isär nästan helt och hållet tills det var en tredjedel kvar.
I centrum står anklagelser mot universitetets svarte fotbollsstjärna, Fareek Fanon, för att ha våldtagit dottern till en av näringslivsmagnaterna. Hur det egentligen var med den saken får man inget definitivt svar på (något som hanteras skickligt av Wolfe; alla som har någon information att komma med i saken är antingen gediget rasistiska eller har sina egna skäl att vilja se Fareek friad). Runt omkring honom finns en massa historier, främst om hur människorna i toppen till varje pris försöker hålla sig kvar där, eller hur de kämpar med att avancera.
Huvudpersonen är, får man väl säga, Charlie Croker, en vit fastighetsmagnat, f.d. fotbollsstjärna, på ruinens brant. Ingen sympatisk människa (rätt rasistisk, homofob etc.), men når ändå på slutet en viss storslagenhet, när han avstår från möjligheten att få tillbaka sin rikedom och istället blir religionsstiftare. En typ av person som jag tror sällan skildras inifrån i litteraturen, kanske för att han ligger för långt ifrån vad de flesta författare kan identifiera sig med. Han är en man med makt, och har varit det hela livet. Det är först nu som han alls vacklar. Men vilka insikter ger då Wolfe om dessa män? Kanske om vad som händer i huvudet när makten blir ett egenvärde. Croker blir i någon mening fri på slutet när han bestämmer sig för att strunta i den värld han är en del av, som han tidigare inte förmått tänka utanför. Men så länge han befinner sig inom den måste han hålla sig kvar på toppen, eftersom han annars blir en föredetting.
Boken innehåller som sagt rätt många trådar, och i slutändan upplöses allt på ett ganska kaosartat sätt. Till exempel fick jag aldrig riktigt klart för mig vad som hände med Raymond Peepgass, en ganska intressant karaktär, med sin sorgsna medelmåttighet. Det är inte utan att jag tror att Wolfe är ironisk i slutkapitlet när borgmästaren och Roger White II, sitter och är nöjda över hur allt har utfallit till deras fördel, och borgmästaren lägger ut texten så att det låter som att de hela tiden behärskade situationen. För mig framstår det som att de hade en jäkla tur i det politiska spelet (och borgmästaren vann ju valet bara med någon procentenhet). Utfallet av presskonferensen hade lika gärna kunnat gå i andra riktningen, om bara Croker hade betett sig lite mindre vansinnigt. Och att allmänheten skulle uppfattat det som att Croker försökte blåsa borgmästaren genom att först ställa upp på konferensen och sedan sätta dit Fareek, tycker jag låter som en överskattning av hur bra koll allmänheten har i sådana här lägen. Och ingenting har ju förändrats. Den enda som hänt är att man undvikit ett skifte av personer på inflytelserika poster.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)