Efter mitt och A:s miniseminarium om den här skulle jag vilja ge den en djupare begrundan, vad gäller moral, berättarperspektiv, och hur den implicite författaren vill att man ska se på karaktärerna. Men just nu är det sent och ont om tid, så det får bara bli några snabba noteringar.
Bohman-problemet återkommer här, om än i mindre skala eftersom jag inte följer IS lika noga. Huvudpersonen tycks mig påminna rätt mycket om hennes offentliga persona. Samtidigt verkar ändå den implicite författaren ha lite mer distans till huvudpersonen. Här finns åtminstone ett minimum av perspektivering (som när väninnan säger typ "Du är inte polyamorös. Du är bara otrogen.")
A ville se pojkvännen som en föraktfull skildring av normalitet. Jag tyckte inte det vid min läsning. Snarare framstod huvudpersonen (Elise) som ganska otrevlig, dryg och otacksam mot honom vid många tillfällen.
A sade också flera intressanta saker om att arrangera världen så att man får perfekt intryck, eller en perfekt känsla av den. Vore intressant att fundera vidare på det som tema i denna och andra böcker.
Andra intressanta jämförelseobjekt är väl Siewertz En flanör eller Söderbergs Martin Bircks ungdom.
