Precis som med Elin Boardys förra roman, Allt som återstår, lade jag ifrån mig Mot ljuset nöjd, men samtidigt med känslan av att det var något som fattades. Allt är skickligt skrivet, i ett rätt stadigt icke-allvetande tredjepersonsperspektiv, med god struktur på själva världen. Det är historiska romaner utan "rekvisita". Tiden finns där, men inte som någon orgie i tidstypiska ord, fenomen och prylar, utan är väl integrerad med handlingen. Formen ger ett gediget intryck, även om poängen med kapitelindelningen (I-V) dessvärre gick mig förbi.
Samtidigt, det saknas lite bett på något sätt. Skärpan förloras i kritiska lägen. Ofta beskrivs personernas känslor, snarare än gestaltas.
Bernur har som mycket intelligent beröm att ge, och det är välförtjänt. Jag instämmer i det mesta, men det han skriver gör mig än mer osäker på hur man ska se på huvudpersonen Elly. Jag har lite svårt att ta henne på hundraprocentigt allvar. Förvisso har hon ingen lätt situation - hon är ogift kvinna i ett socialt sammanhang där sånt är jobbigt. Samtidigt är hon för mig framförallt ung (det tycks inte orimligt att kalla det för en bildningsroman). Och för mig framstår denna bildningsresa inte som särskilt lärorik för egen del. Många av hennes erfarenheter (funderingar kring karriär, sex, kärlek etc.) tycks mig från dagens synvinkel på sin höjd vara (ganska beskedliga) varianter av vad ganska många medelklassungdomar av idag möter i den åldern. Det liknar på många sätt det jag själv gått igenom, och jag är inte så säker vad nytt jag lärde mig här.
Kanske är Elly blott alltför typisk? Eller också är det jag som är på väg att förlora den lilla förståelse för ungdomen jag haft.
