Den här började jag läsa under julhelgen, och blev klar med lite mindre än två tredjedelar. Den sista delen kämpade jag mig igenom, ett kapitel i taget, medan jag var sjuk i februari.
Detta var Jane Austens första publicerade roman, och det märks. (Möjligen är Northanger Abbey, som skrevs innan men publicerades senare, ännu sämre, men det får vi se när jag läser den.) Det är oerhört långrandigt, expositionstungt och väldigt mycket känslor som återges snarare än gestaltas, så det finns inte mycket att beundra. Skillnaderna illustreras väl av inledningarna till denna och Pride and Prejudice, där denna börjar med ett helt kapitel av exposition innan handlingen kan komma igång. I PP inleds det istället med att motsvarande förutsättningar skissas upp på ett vansinnigt elegant sätt genom en dialog mellan mr och mrs Bennet, som dessutom i förbifarten karaktäriserar deras relation.Till min stora glädje är jag inte helt ensam i denna känsla. Emma Thompson, som skrev manus till den filmatisering som regisserades av Ang Lee, tyckte enligt Wikipedia att språket är: "far more arcane than in
[Austen's] later books".
Jag har också problem med handlingen. Artikeln ovan nämner att Thompson var angelägen om att inte bara undvika att låta det handla om "'a couple of women waiting around for men';
gradually her screenplay focused as much on the Dashwood sisters'
relationship with each other as it did with their romantic interests." Men för mig ser det ut som att det är ganska mycket vad de gör. Både Marianne och Elinor blir svikna av män, och är rättmätigt sårade över detta, men jag kan inte se att deras avslutande lycka är ett resultat av deras egen försigkommenhet. Möjligen i så fall av deras charm, men det är en annan sak.
Jag har läst fem av Austens sex romaner, och jag kan inte låta bli att undra om det är symptomatiskt att de jag gillat minst är de jag läst på originalspråk. Kanske är min engelska för dålig för att uppskatta detta? Jag hade stora problem med att hänga med i handlingen, mest för att jag upplevde att så mycket av texten var oväsentligt fluff som jag försökte hoppa över. Möjligen gick mig en eller annan subtilitet förbi den vägen.
På plussidan: när allt kom omkring fick jag mig i alla fall en värdefull austensk aforism till livs: "That sanguine expectation of happiness, which is happiness itself."
onsdag 18 februari 2015
fredag 6 februari 2015
Simone de Beauvoir - En familjeflickas memoarer
Den roligaste, mest intressanta bok jag har läst på bra länge. Lejonparten läste jag under mellandagarna 2014, och slutet under januari följande år.
Detta är första bandet av fem i de Beauviors självbiografi, och behandlar den första tiden i hennes liv, fram till att hon är lite mer än 20 och, tror jag, inleder relationen till Sartre (det var inte helt klart för mig på slutet, för hon kände till Sartre sedan något tidigare, och i slutet av den här volymen lät det lite tvetydigt, men Wikipedia bekräftar att så är fallet).
Berättelsen är en fest om man som jag är intresserad av borgerliga seder. De Beauvoir ger en mängd detaljerade bilder från sin tydligen ganska konservativa familjs dagliga liv, om sina relationer med väninnor och män, och hur hon steg för steg, utan att från början avse det, går ur den miljön. Hennes far verkar onekligen ha varit ett fascinerande exemplar - en misslyckad företagare som söker tröst i aristokratiska tankar om den ädla personlighetens värde.
Det är också intressant att fundera över de skolor som de Beauvoir går i. Onekligen framstår de som mer pådrivande och mer avancerade i sin nivå än dagens svenska, men samtidigt också klart mer selektiva. Man bör nog också tänka på att de Beauvoir själv hör till den absoluta eliten även i detta system. Men även när jag nu läser om ágregation har jag svårt att avgöra hur svårt detta är. Det låter märkligt att syftet "bara" är att kvalificera sig som gymnasielärare. Men det kanske säger mer om det svenska systemet. Man kan också tillägga att skolorna på ett pedagogiskt plan framstår som föga märkvärdiga. På universitetet är det föreläsningar och, vad det verkar, ganska mycket eget arbete, som sedan examineras med väldigt stora tentor på slutet. Möjligen har de mer av seminarieliknande undervisning i mindre grupper tidigare.
Men mest intressant och mest imponerade är huvudpersonen själv. Jag har i vagt minne en diskussion i Under det rosa täcket (möjligen var det så att Björk refererade den, snarare än uttryckte en åsikt själv), om huruvida de Beauvoir var lycklig i livet (främst i relationen till Sartre) och om hon var helt ärlig och nöjd med sina val. En sådan diskussion framstår som helt bisarr när jag ser den människa som framträder här. Mycket säker i omdömet om sig själv och sina later och misstag, och så stolt över sig själv även i de senare. Möjligen faller också den diskussionen lite snett. Poängen med att leva autentiskt är som jag förstår det att göra medvetna val. Om de valen sedan faller ut som man tänkt sig är en annan sak.
Det är möjligt att detta har att göra med att de Beauvoir har lättare att analysera detta eftersom hon i så hög grad beskriver en miljö som hon gjorde uppror mot, men eftersom den samtidigt framstår som en så stor del av henne själv har jag svårt att tro att det bara handlar om det. Men det återstår väl att se i senare volymer.
Detta är första bandet av fem i de Beauviors självbiografi, och behandlar den första tiden i hennes liv, fram till att hon är lite mer än 20 och, tror jag, inleder relationen till Sartre (det var inte helt klart för mig på slutet, för hon kände till Sartre sedan något tidigare, och i slutet av den här volymen lät det lite tvetydigt, men Wikipedia bekräftar att så är fallet).
Berättelsen är en fest om man som jag är intresserad av borgerliga seder. De Beauvoir ger en mängd detaljerade bilder från sin tydligen ganska konservativa familjs dagliga liv, om sina relationer med väninnor och män, och hur hon steg för steg, utan att från början avse det, går ur den miljön. Hennes far verkar onekligen ha varit ett fascinerande exemplar - en misslyckad företagare som söker tröst i aristokratiska tankar om den ädla personlighetens värde.
Det är också intressant att fundera över de skolor som de Beauvoir går i. Onekligen framstår de som mer pådrivande och mer avancerade i sin nivå än dagens svenska, men samtidigt också klart mer selektiva. Man bör nog också tänka på att de Beauvoir själv hör till den absoluta eliten även i detta system. Men även när jag nu läser om ágregation har jag svårt att avgöra hur svårt detta är. Det låter märkligt att syftet "bara" är att kvalificera sig som gymnasielärare. Men det kanske säger mer om det svenska systemet. Man kan också tillägga att skolorna på ett pedagogiskt plan framstår som föga märkvärdiga. På universitetet är det föreläsningar och, vad det verkar, ganska mycket eget arbete, som sedan examineras med väldigt stora tentor på slutet. Möjligen har de mer av seminarieliknande undervisning i mindre grupper tidigare.
Men mest intressant och mest imponerade är huvudpersonen själv. Jag har i vagt minne en diskussion i Under det rosa täcket (möjligen var det så att Björk refererade den, snarare än uttryckte en åsikt själv), om huruvida de Beauvoir var lycklig i livet (främst i relationen till Sartre) och om hon var helt ärlig och nöjd med sina val. En sådan diskussion framstår som helt bisarr när jag ser den människa som framträder här. Mycket säker i omdömet om sig själv och sina later och misstag, och så stolt över sig själv även i de senare. Möjligen faller också den diskussionen lite snett. Poängen med att leva autentiskt är som jag förstår det att göra medvetna val. Om de valen sedan faller ut som man tänkt sig är en annan sak.
Det är möjligt att detta har att göra med att de Beauvoir har lättare att analysera detta eftersom hon i så hög grad beskriver en miljö som hon gjorde uppror mot, men eftersom den samtidigt framstår som en så stor del av henne själv har jag svårt att tro att det bara handlar om det. Men det återstår väl att se i senare volymer.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)