Douglas Coupland - Player One

Denna bok köpte jag på väg till USA förra sommaren. På resan hann jag dock bara halvvägs, så när jag nu skulle läsa klart den i augusti 2014 började jag om från början. Den är kort och snabbläst. Väl värd några timmar.

Den börjar mycket starkt med ett bra persongalleri, i synnerhet Rachel som attraktiv blondin med ett antal särskildheter i hjärnan som gör att hon har väldigt svårt att förstå och anamma en massa "mänskliga" beteenden. En tacksam anordning för Coupland att diskutera exakt var mänskligheten börjar. Här finns flera lödiga formuleringar på det temat. Den första halvan kändes det som om aforismerna stod som spön i backen.

Tyvärr kunde han inte följa upp det utan boken slutar svagt. Det blir en deus-ex-machina där Rachel återvänder från de döda med något slags heligt budskap. Denna sorts helomvändningar är inte helt ovanliga hos Coupland, men jag tror inte jag uppskattat det någon gång egentligen.

Av Couplands tidigare böcker är det Girlfriend in a Coma som den här påminner mest om. Den har samma predikoton på slutet och övernaturliga inslag (inga spöken denna gång, men återuppståndelse). Karaktären Bertis, son till självhjälpsgurun Leslie Freemont och helvetespredikant, tycks mig på något sätt typisk för Couplands inställning till religion. Han verkar övertygad om att den behövs, fast i någon annan form, inte som den har existerat hittills. Det slår mig förresten att att Rachels religiösa omvändelse i näst sista kapitlet faktiskt var väldigt snygg. Den form den tog var på något sätt så rimlig under omständigheterna. "She loved the way God could be used to answer all questions." Tilltalande för en Willam James-adept som jag.

Fjodor Dostojevskij - Vita nätter

Medan jag inte kommer någon vart i Onda andar tog jag mig an denna under några dagar i somras. En mycket kort berättelse om en man och en kvinna som träffas under några nätter i St Peterburg.

Historien kändes svårbedömd, vilket också Bengt Samuelsson tycker i sitt efterord. Det är en ganska sentimental kärlekshistoria, med en manlig karaktär som för mig framstår som lite osunt benägen att kära ned sig vid hopplösa tillfällen (och med alldeles för lite data för min smak). Men driver D med honom, eller ska man ta honom och hans känslor på allvar? Det förra alternativet leder dock inte, vad jag förmår se, till någon särskilt intressant tolkning.

Men vad menade i så fall D att man skulle se i den här i historien? Är det något religiöst som spökar? Troligen inte. Den här historien publicerades redan 1848, långt innan D:s omvändelse till altaret och tronen (om än inte svärdet och penningpåsen). Men ändå. Slutmeningarna lyder: "Min Gud! En hel sekund av salighet! Ja, skulle detta inte räcka för ett helt människoliv?" Kommer protagonisten alltså att bli lycklig ändå? Det låter inte som en helt omöjlig psykologisk reaktion, att filtrera bort det negativa och minnas det som var möjligt, och att man faktiskt fick vara kär en gång ("bättre att ha älskat och förlorat...").