Precis som med Elin Boardys förra roman, Allt som återstår, lade jag ifrån mig Mot ljuset nöjd, men samtidigt med känslan av att det var något som fattades. Allt är skickligt skrivet, i ett rätt stadigt icke-allvetande tredjepersonsperspektiv, med god struktur på själva världen. Det är historiska romaner utan "rekvisita". Tiden finns där, men inte som någon orgie i tidstypiska ord, fenomen och prylar, utan är väl integrerad med handlingen. Formen ger ett gediget intryck, även om poängen med kapitelindelningen (I-V) dessvärre gick mig förbi.
Samtidigt, det saknas lite bett på något sätt. Skärpan förloras i kritiska lägen. Ofta beskrivs personernas känslor, snarare än gestaltas.
Bernur har som mycket intelligent beröm att ge, och det är välförtjänt. Jag instämmer i det mesta, men det han skriver gör mig än mer osäker på hur man ska se på huvudpersonen Elly. Jag har lite svårt att ta henne på hundraprocentigt allvar. Förvisso har hon ingen lätt situation - hon är ogift kvinna i ett socialt sammanhang där sånt är jobbigt. Samtidigt är hon för mig framförallt ung (det tycks inte orimligt att kalla det för en bildningsroman). Och för mig framstår denna bildningsresa inte som särskilt lärorik för egen del. Många av hennes erfarenheter (funderingar kring karriär, sex, kärlek etc.) tycks mig från dagens synvinkel på sin höjd vara (ganska beskedliga) varianter av vad ganska många medelklassungdomar av idag möter i den åldern. Det liknar på många sätt det jag själv gått igenom, och jag är inte så säker vad nytt jag lärde mig här.
Kanske är Elly blott alltför typisk? Eller också är det jag som är på väg att förlora den lilla förståelse för ungdomen jag haft.
tisdag 17 december 2013
söndag 10 november 2013
Gregory Maguire - Wicked
Årets upplevelse alla kategorier var (med reservation för att det är en och en halv månad kvar) att se musikalen Wicked i New York i somras. En sådan explosion av känslor var det länge sedan jag upplevde, och jag går mer än gärna och ser den igen. Den är baserad på en bok av Gregory Maguire, som kom 1995. Jag gick och köpte den dagen efter, och läste den när jag var sjukskriven under första halvan av september i år.
I jämförelse med musikalen är boken dock en besvikelse. Winnie Holzman har reviderat väldigt mycket, och det nästan uteslutande till det bättre. Överhuvudtaget har de båda verken inte särskilt mycket gemensamt, utom just att händelserna i The Wizard of Oz (och då givetvis filmen, snarare än L. Frank Baums bok) berättas ur the Wicked Witch of the Wests perspektiv.
Vad som finns i musikalen som inte finns här är framförallt dynamik i relationerna mellan karaktärerna som driver handlingen framåt. Relationen mellan Elphaba och Glinda, som står i centrum i musikalen, finns det nästan inget av här. De är rumskamrater, men de hamnar inte så känslomässigt nära varandra, eller ens i sådana konflikter, som de gör i musikalen. (Även om Elphaba även här får hatten av henne.) Faktiskt finns det inte särskilt mycket av logisk utveckling i boken, utan de olika delarna är ganska mycket av en serie tablåer. Den första delen, om Elphabas barndom, betyder vad jag kan se nästan ingenting för resten av handlingen. The Time Dragon framstår som en tung symbol för någonting, men mycket oklart vad. I praktiken är den mest en ganska fånig plot-device, som avslöjar folks hemligheter för allmänheten. Inte särskilt sofistikerat.
Ett problem i boken är att den trampar lite snett med vilken nivå av realism den ligger på. Å ena sidan finns här religion och magiska inslag som man ska ta på allvar (även om Elphaba är skeptisk först). Världen har klara sagodrag. Å andra sidan vill Magire också framställa Oz, och i synnerhet trollkarlens regim, som en modern diktatur: the yellow brick road är ett infrastrukturprojekt utan någon som helst romantik över sig, och Elphabas engagemang i en terrorgrupp är i högsta grad på riktigt, eftersom det är frågan om att döda människor. (Trollkarlens motiv förblir lite oklara här - i musikalen är det frågan om fåfänga och degenererad välvilja.) Det har sina poänger att som läsare beskriva världen i Oz på det här sättet (t.ex. att trollkarlen leder en "politisk regim"), men så här blir det svårförenligt med den magi som samtidigt finns i världen. Jag menar, varför är inte regimen baserad på denna magi, som ju trots allt verkar vara så allmänt känd att den lärs ut på universiteten? På samma spår känns det lite omotiverat att Maguire så tydligt gått in för att skriva en bok för vuxna. Det finns en rad sexuella anspelningar och snuskigheter i boken som jag har rätt svårt att se någon vits med.
Finns det då något som är bra? Maguires bok har onekligen ett lite mörkare anslag och en stämning som hade kunnat bli intressant. Kombinationen av religion, magi och Elphabas ensamhet i världen öppnar för att diskutera en rad svåra frågor kring hur man finner mening i livet, och kunnat utmynna i en intressant metafysik. Likaså hade Elphabas omvändning till magin, som kommer ganska sent i boken, kunnat bli intressant. Dessvärre har Maguire egentligen inte så mycket intressant att säga om ondska, och det lilla han har lyckas han inte heller gestalta på ett begåvat sätt. Frågan om vad ondska är diskuteras på sina ställen i boken, men vad jag minns görs det på ett ganska enkelt sätt, och perspektiven bryts inte till någon syntes. Något i boken, jag minns tyvärr inte vad, fick mig att tro att Maguire faktiskt skriver under på ondska som en personlighetsegenskap, snarare än den teori som förordas av musikalen: som en etikett man slänger på sina politiska fiender och människor i sin omgivning för att undkomma ansvar. En långt mer sympatisk syn om man frågar mig.
I jämförelse med musikalen är boken dock en besvikelse. Winnie Holzman har reviderat väldigt mycket, och det nästan uteslutande till det bättre. Överhuvudtaget har de båda verken inte särskilt mycket gemensamt, utom just att händelserna i The Wizard of Oz (och då givetvis filmen, snarare än L. Frank Baums bok) berättas ur the Wicked Witch of the Wests perspektiv.
Vad som finns i musikalen som inte finns här är framförallt dynamik i relationerna mellan karaktärerna som driver handlingen framåt. Relationen mellan Elphaba och Glinda, som står i centrum i musikalen, finns det nästan inget av här. De är rumskamrater, men de hamnar inte så känslomässigt nära varandra, eller ens i sådana konflikter, som de gör i musikalen. (Även om Elphaba även här får hatten av henne.) Faktiskt finns det inte särskilt mycket av logisk utveckling i boken, utan de olika delarna är ganska mycket av en serie tablåer. Den första delen, om Elphabas barndom, betyder vad jag kan se nästan ingenting för resten av handlingen. The Time Dragon framstår som en tung symbol för någonting, men mycket oklart vad. I praktiken är den mest en ganska fånig plot-device, som avslöjar folks hemligheter för allmänheten. Inte särskilt sofistikerat.
Ett problem i boken är att den trampar lite snett med vilken nivå av realism den ligger på. Å ena sidan finns här religion och magiska inslag som man ska ta på allvar (även om Elphaba är skeptisk först). Världen har klara sagodrag. Å andra sidan vill Magire också framställa Oz, och i synnerhet trollkarlens regim, som en modern diktatur: the yellow brick road är ett infrastrukturprojekt utan någon som helst romantik över sig, och Elphabas engagemang i en terrorgrupp är i högsta grad på riktigt, eftersom det är frågan om att döda människor. (Trollkarlens motiv förblir lite oklara här - i musikalen är det frågan om fåfänga och degenererad välvilja.) Det har sina poänger att som läsare beskriva världen i Oz på det här sättet (t.ex. att trollkarlen leder en "politisk regim"), men så här blir det svårförenligt med den magi som samtidigt finns i världen. Jag menar, varför är inte regimen baserad på denna magi, som ju trots allt verkar vara så allmänt känd att den lärs ut på universiteten? På samma spår känns det lite omotiverat att Maguire så tydligt gått in för att skriva en bok för vuxna. Det finns en rad sexuella anspelningar och snuskigheter i boken som jag har rätt svårt att se någon vits med.
Finns det då något som är bra? Maguires bok har onekligen ett lite mörkare anslag och en stämning som hade kunnat bli intressant. Kombinationen av religion, magi och Elphabas ensamhet i världen öppnar för att diskutera en rad svåra frågor kring hur man finner mening i livet, och kunnat utmynna i en intressant metafysik. Likaså hade Elphabas omvändning till magin, som kommer ganska sent i boken, kunnat bli intressant. Dessvärre har Maguire egentligen inte så mycket intressant att säga om ondska, och det lilla han har lyckas han inte heller gestalta på ett begåvat sätt. Frågan om vad ondska är diskuteras på sina ställen i boken, men vad jag minns görs det på ett ganska enkelt sätt, och perspektiven bryts inte till någon syntes. Något i boken, jag minns tyvärr inte vad, fick mig att tro att Maguire faktiskt skriver under på ondska som en personlighetsegenskap, snarare än den teori som förordas av musikalen: som en etikett man slänger på sina politiska fiender och människor i sin omgivning för att undkomma ansvar. En långt mer sympatisk syn om man frågar mig.
lördag 12 oktober 2013
Douglas Coupland - Microserfs
När jag för några år sedan gjorde en lista över mina tio favoritromaner var denna ibland dem. Det har väl mycket att göra med ungdomsminnen. Jag fick en svensk utgåva av den av familjen Markström, och jag läste den om och om igen. Jag tror inte jag har läst någon annan bok så många gånger.
Jag tycks ha förlorat mitt gamla exemplar på svenska, så jag köpte en OU på engelska när jag var i USA i somras - och då blev det naturligtvis till att läsa den. Hur har den stått sig? Det beror på hur man ser det. Som jag befarade har kommentarena om politik inte stått sig särskilt väl. Det jag tyckte var djupa insikter då, om världen efter kommunismens fall etc., framstår som rena tramset nu. Men i en annan mening fungerar det ändå: som referat av idéer som var populära där och då, och antagligen återspeglar stämningarna i Silicon Valley då, och än idag. Och att karaktärerna framstår som lite mindre insiktsfulla på det planet gör dem också mer mänskliga, och möjliga att tycka om. Jag är inte säker på att Coupland menat om man "ska" betrakta karaktärer som Michael som halvgudar eller inte, men jag tillämpar välvillighetsprincipen i det fallet.
Mycket är kvar. Namnmagin (frukostflingorna!) som ger känslan av ett liv i technicolor. Jag fick tårar i ögonen av slutraderna ("...och jag inser att det som saknats så länge, inte saknas längre."). Exakt hur mycket den här boken sitter i mitt huvud blev uppenbart för mig när jag vid flera tillfällen uppmärksammade skämt som jag inte förstått, för att de inte framgått i den svenska översättningen. Jag kom alltså ihåg exakt hur många fraser varit översatta. Inklusive ett par snubblingar i på det planet.
En märklig grej var att mycket i boken händer senare än vad jag mindes det. Chyx dyker inte upp förrän under de sista femtio sidorna, typ. Men framförallt när Daniels mamma får en stroke. Detta, som jag mindes som det centrala i åtminstone slutkapitlet, upptar bara de tio sista sidorna (logiskt nog tar iofs Daniel en paus på två veckor i sitt dagboksskrivande). En märkligt kort startsträcka för den fantastiska slutscenen.
På det hela taget utmärker sig nog den här boken i Couplands bibliografi som den som är mest positivt inställd till teknik, ja till hela den moderna världen. Det är den, och miljön i Silicon Valley, som får personerna i boken att utvecklas och blomstra (det var väldigt svårt att acceptera att de är yngre än mig nu), och det är den som gör att Daniel och hans mamma kan kommunicera på slutet ("...extending ourselves into the sky, into the end of the universe with precision technology running so fine..."). Kanske bevarar den här boken sin plats i mitt minne för att den lade grunden för min modernism - en svårrubbad övertygelse att den moderna världen på det hela taget ändå är ett gott ställe, att tekniken innebär mer gott än ont, och att det någonstans nog ändå finns skäl att vara optimistisk inför framtiden.
Jag tycks ha förlorat mitt gamla exemplar på svenska, så jag köpte en OU på engelska när jag var i USA i somras - och då blev det naturligtvis till att läsa den. Hur har den stått sig? Det beror på hur man ser det. Som jag befarade har kommentarena om politik inte stått sig särskilt väl. Det jag tyckte var djupa insikter då, om världen efter kommunismens fall etc., framstår som rena tramset nu. Men i en annan mening fungerar det ändå: som referat av idéer som var populära där och då, och antagligen återspeglar stämningarna i Silicon Valley då, och än idag. Och att karaktärerna framstår som lite mindre insiktsfulla på det planet gör dem också mer mänskliga, och möjliga att tycka om. Jag är inte säker på att Coupland menat om man "ska" betrakta karaktärer som Michael som halvgudar eller inte, men jag tillämpar välvillighetsprincipen i det fallet.
Mycket är kvar. Namnmagin (frukostflingorna!) som ger känslan av ett liv i technicolor. Jag fick tårar i ögonen av slutraderna ("...och jag inser att det som saknats så länge, inte saknas längre."). Exakt hur mycket den här boken sitter i mitt huvud blev uppenbart för mig när jag vid flera tillfällen uppmärksammade skämt som jag inte förstått, för att de inte framgått i den svenska översättningen. Jag kom alltså ihåg exakt hur många fraser varit översatta. Inklusive ett par snubblingar i på det planet.
En märklig grej var att mycket i boken händer senare än vad jag mindes det. Chyx dyker inte upp förrän under de sista femtio sidorna, typ. Men framförallt när Daniels mamma får en stroke. Detta, som jag mindes som det centrala i åtminstone slutkapitlet, upptar bara de tio sista sidorna (logiskt nog tar iofs Daniel en paus på två veckor i sitt dagboksskrivande). En märkligt kort startsträcka för den fantastiska slutscenen.
På det hela taget utmärker sig nog den här boken i Couplands bibliografi som den som är mest positivt inställd till teknik, ja till hela den moderna världen. Det är den, och miljön i Silicon Valley, som får personerna i boken att utvecklas och blomstra (det var väldigt svårt att acceptera att de är yngre än mig nu), och det är den som gör att Daniel och hans mamma kan kommunicera på slutet ("...extending ourselves into the sky, into the end of the universe with precision technology running so fine..."). Kanske bevarar den här boken sin plats i mitt minne för att den lade grunden för min modernism - en svårrubbad övertygelse att den moderna världen på det hela taget ändå är ett gott ställe, att tekniken innebär mer gott än ont, och att det någonstans nog ändå finns skäl att vara optimistisk inför framtiden.
lördag 5 oktober 2013
Sami Said - Monomani
Samis andra bok blev väl något mer försiktigt mottagen, och fick en hejdundrande sågning av bernur. Och jag måste säga att även jag blev väldigt skeptisk av detta. Den här boken är "formellt" ännu mer självbiografisk än Väldigt sällan fin i det att brevskrivaren i boken heter Sami, och som bekant till honom känner jag också igen ett par av historierna som fladdrar förbi - han har dragit dem när vi träffats.
Bernur hade flera invändningar som jag håller med om, men mitt största problem med boken är nog att berättaren här framstår som inte så lite osympatisk. Och då inte bara för att han ser sig själv som ett missförstått geni, utan främst för att han verkar se ned på världen runt omkring sig så mycket. Till exempel skriver han en del om hur han vikarierar som lärare. Det är väl en sak att ifrågasätta ett vikariesystem som slänger i folk i skolsalarna lite hipp som happ. Men det är ändå det sätt som han fick sin försörjning på, och det är märkligt att uttrycka sig så nedlåtande om de lärare som tackar honom och tycker att han sköter jobbet bra. Allt sånt beröm är givetvis givet omständigheterna. Det borde en begåvad man som Sami fatta.
Ett ännu större problem är att Anna, tjejen som tilltalas i brevet, som enligt gemensamma bekanta också är en verklig person. Sami verkar på något sätt stå i tacksamhetsskuld till henne - annars skulle han väl inte sätta sig ned och skriva - men deras exakta relation får man inte grepp om. Men han är också mycket nedlåtande mot henne. (Likaså mot en annan tjej, som inte ens nämns vid namn, utan kallas "en hon".) Han påstår sig hela tiden kunna förutsäga hur hon ska reagera på saker han skriver, och avfärdar dem just därför. Sådana killar får mig att känna mig bitter på ett sätt jag verkligen inte gillar.
Bernur hade flera invändningar som jag håller med om, men mitt största problem med boken är nog att berättaren här framstår som inte så lite osympatisk. Och då inte bara för att han ser sig själv som ett missförstått geni, utan främst för att han verkar se ned på världen runt omkring sig så mycket. Till exempel skriver han en del om hur han vikarierar som lärare. Det är väl en sak att ifrågasätta ett vikariesystem som slänger i folk i skolsalarna lite hipp som happ. Men det är ändå det sätt som han fick sin försörjning på, och det är märkligt att uttrycka sig så nedlåtande om de lärare som tackar honom och tycker att han sköter jobbet bra. Allt sånt beröm är givetvis givet omständigheterna. Det borde en begåvad man som Sami fatta.
Ett ännu större problem är att Anna, tjejen som tilltalas i brevet, som enligt gemensamma bekanta också är en verklig person. Sami verkar på något sätt stå i tacksamhetsskuld till henne - annars skulle han väl inte sätta sig ned och skriva - men deras exakta relation får man inte grepp om. Men han är också mycket nedlåtande mot henne. (Likaså mot en annan tjej, som inte ens nämns vid namn, utan kallas "en hon".) Han påstår sig hela tiden kunna förutsäga hur hon ska reagera på saker han skriver, och avfärdar dem just därför. Sådana killar får mig att känna mig bitter på ett sätt jag verkligen inte gillar.
Sebastian Haffner - En tysk mans historia
Den här boken läste jag någon gång i våras. En rekommendabel biografisk skiss över en borgares liv under nazisternas maktövertagande, fram till flykten från Tyskland några år innan kriget bröt ut.
Haffner är en intressant man. Han kom från ganska privilegierade kretsar, verkar ha haft ganska konservativa politiska värderingar, men hyste ändå stark motvilja mot nazisterna. Möjligen inte bara av ädla skäl. En del av detta var nog patriciskt snobberi mot de oputsade nazisterna. Men också - så framstår det åtminstone i boken - för att nazisterna ville komma åt människor med judisk bakgrund i hans härkomst, däribland en tjej som han dejtade.
Den tanke jag minns från när jag läste boken är att jag fann det svårt att förhålla mig till en del av det han sade, eftersom jag inte har någon egen bild från historieböckerna. Det var många snabba generaliseringar om "atmosfären" i det tyska samhället efter första världskriget och framåt. Sådant ska man överlag vara skeptisk mot, i mitt tycke. Men förmodligen är det väl ändå ganska autentiskt som vittnesmål över stämmningarna i borgerliga kretsar av den sort som Haffner kom ifrån.
Det allra intressantaste partiet kom mot slutet, när Haffner redogör för sina erfarenheter från det kvasimilitärläger han skickades iväg på som nyexaminerad jurist. Här fanns ett gäng intressanta observationer om hur folk socialiseras in i politiska rörelser. Nazisterna utsatte dem inte alls för propaganda (förrän möjligen på slutet), utan såg snarare till att de skulle "förbrödras. De framstår onekligen som ena skickliga jävlar på den här punkten. Jag minns inte detaljerna just nu, men väl värt att återvända till, i alla fall om jag skulle få för mig att forska på något liknande.
Haffner är en intressant man. Han kom från ganska privilegierade kretsar, verkar ha haft ganska konservativa politiska värderingar, men hyste ändå stark motvilja mot nazisterna. Möjligen inte bara av ädla skäl. En del av detta var nog patriciskt snobberi mot de oputsade nazisterna. Men också - så framstår det åtminstone i boken - för att nazisterna ville komma åt människor med judisk bakgrund i hans härkomst, däribland en tjej som han dejtade.
Den tanke jag minns från när jag läste boken är att jag fann det svårt att förhålla mig till en del av det han sade, eftersom jag inte har någon egen bild från historieböckerna. Det var många snabba generaliseringar om "atmosfären" i det tyska samhället efter första världskriget och framåt. Sådant ska man överlag vara skeptisk mot, i mitt tycke. Men förmodligen är det väl ändå ganska autentiskt som vittnesmål över stämmningarna i borgerliga kretsar av den sort som Haffner kom ifrån.
Det allra intressantaste partiet kom mot slutet, när Haffner redogör för sina erfarenheter från det kvasimilitärläger han skickades iväg på som nyexaminerad jurist. Här fanns ett gäng intressanta observationer om hur folk socialiseras in i politiska rörelser. Nazisterna utsatte dem inte alls för propaganda (förrän möjligen på slutet), utan såg snarare till att de skulle "förbrödras. De framstår onekligen som ena skickliga jävlar på den här punkten. Jag minns inte detaljerna just nu, men väl värt att återvända till, i alla fall om jag skulle få för mig att forska på något liknande.
torsdag 6 juni 2013
Art Spiegleman: Maus
En av de bästa grafiska romaner jag läst, ja en av de bästa böcker jag har läst överhuvudtaget. Återigen var det ganska länge sedan jag läste den, men idag har jag läst om stora delar av den. Den tog ganska hårt, men egentligen kanske mest på grund av Arts sista ord till sin mamma. När hon kommer in i hans sovrum (han är ca 20) frågar om han älskar henne, svarar han "såklart" i något slags passivagressiv ton och vänder sig bort för att sova. Sedan tar hon livet av sig.
En stor del av bokens kvaliteter och känsla av autenticitet kommer av att Wladek inte framstår som så värst sympatisk. Visserligen beundransvärt praktisk och initiativrik under de svåra omständigheterna. Men man kan tolka det som att han gifter sig med Anja för att hon är av fin familj. Han framstår som orimligt misstänksam mot sin nya fru (hans farhågor besannas dock) och han blir helt ifrån sig när Art och hans flickvän ger en svart man lift. (Wikipediaartikeln innehåller flera intressanta synpunkter på denna skildring, och även på valet att använda djur i framställningen.)
fredag 31 maj 2013
Andrej Kurkov: Döden och pingvinen
Även denna bok läste jag för några månader sedan, så minnena av den är inte särskilt precisa. Intrycket är halvpositivt. Historien om dödsruneförfattaren som lever med en pingvin var rätt kul, både i sin lätt surrealistiska slumpmässighet och sin östeuropeiskhet, där människor (män) av ett visst temperament spelar en framträdande roll: vaga men uppenbart skumma i sina avsikter och kamratliga på ett sätt som man i förstone inte kan avgöra om det handlar om känslomässig intensitet eller maktutövning.
En smårolig historia, som sagt. Viktors arbete är på något plan en allegori över korruptionen i Östeuropa, i synnerhet över människor som deltar i den och låtsas som att de inte förstod bättre (för någonstans anar nog Viktor att det är något skumt han är inblandad i). Men det finns något ofullbordat över själva konstruktionen. Det blev aldrig klarlagt varför den här maffian behövde någon som skriver dödsrunor åt dem. Fungerade tidningen familjesidor som något sorts kommunikationskanal för dem? Men i så fall varför?
Jag hade svårt att förstå vad pingvinen skulle illustrera. Wikipedia (ovan) föreslår att den är en allegori för Viktor själv, eller för den östeuropeiska människan överlag: "Misha is also lost, unhappy and generally out of his element, literally and figuratively." Nog för att Viktor (och alla andra) nog är lite främmande för det samhälle de lever i, men "out of his element" låter lite för snällt. Jag tycker han verkar finna sig ganska väl tillrätta.
En smårolig historia, som sagt. Viktors arbete är på något plan en allegori över korruptionen i Östeuropa, i synnerhet över människor som deltar i den och låtsas som att de inte förstod bättre (för någonstans anar nog Viktor att det är något skumt han är inblandad i). Men det finns något ofullbordat över själva konstruktionen. Det blev aldrig klarlagt varför den här maffian behövde någon som skriver dödsrunor åt dem. Fungerade tidningen familjesidor som något sorts kommunikationskanal för dem? Men i så fall varför?
Jag hade svårt att förstå vad pingvinen skulle illustrera. Wikipedia (ovan) föreslår att den är en allegori för Viktor själv, eller för den östeuropeiska människan överlag: "Misha is also lost, unhappy and generally out of his element, literally and figuratively." Nog för att Viktor (och alla andra) nog är lite främmande för det samhälle de lever i, men "out of his element" låter lite för snällt. Jag tycker han verkar finna sig ganska väl tillrätta.
tisdag 21 maj 2013
Douglas Coupland: The Gum Thief
Coupland är en favoritförfattare ända sedan vänner till familjen av mig Microserfs när jag fyllde 14 (ca). Jag brukar uppskatta hans stämningar, och han är mannen bakom mycket av min romantiska bild av USA. Jag läste större delen av den här boken på resan till Trento i mars, så min bild av vad boken handlade om är lite dimmig. Men jag minns så mycket att jag tyckte rätt bra om den. Den kändes mer fokuserad än jPod, med en bättre historia och större känslomässig tyngd. Roger och Bethany är välgjorda vanliga människor, fast lite i ingenstans, plågsamt medvetna om detta och försöker hitta något sätt att överleva. I Bethanys fall hennes ganska bleka framtidsutsikter (kommer inte ihåg om det slutar med att hon ska till college eller inte), och i Rogers fall att hans liv även i hans egna ögon framstår som misslyckat. Det är för det mesta ganska pessimistiskt, mycket som går åt skogen, men en del går bra och det känns... realistiskt.
Men Rogers roman förstod jag inte. Den var visserligen rätt kul, men vad den hade med resten av boken att göra var svårt att greppa. Det slår mig att den kanske skulle kunna handla om det inte alltför roliga livet på toppen. Människorna i den skulle nog föreställa framgångsrika i någon mening (författare, prefekt, läkare). Inte heller kändes parodin på skrivarkurser särskilt logisk. Kanske är den tänkt att fungera som en markering av att Roger faktiskt är en rätt bra författare? Här tror jag att Coupland hade kunnat förlita sig på sin egen förmåga istället. Men det får jag tänka på om jag läser om den, vilket jag mycket väl kan tänka mig att göra.
De bleka framtidsutsikterna... Hur många människor lever i en sådan tristess? Lyckas de flesta finna mening i någonting, eller känner de en sådan frustration som man från medelklassperspektiv får för sig att de borde känna?
Men Rogers roman förstod jag inte. Den var visserligen rätt kul, men vad den hade med resten av boken att göra var svårt att greppa. Det slår mig att den kanske skulle kunna handla om det inte alltför roliga livet på toppen. Människorna i den skulle nog föreställa framgångsrika i någon mening (författare, prefekt, läkare). Inte heller kändes parodin på skrivarkurser särskilt logisk. Kanske är den tänkt att fungera som en markering av att Roger faktiskt är en rätt bra författare? Här tror jag att Coupland hade kunnat förlita sig på sin egen förmåga istället. Men det får jag tänka på om jag läser om den, vilket jag mycket väl kan tänka mig att göra.
De bleka framtidsutsikterna... Hur många människor lever i en sådan tristess? Lyckas de flesta finna mening i någonting, eller känner de en sådan frustration som man från medelklassperspektiv får för sig att de borde känna?
söndag 10 februari 2013
Hans Fallada: Kleiner Mann - was nun?
Denna medelklassklassiker läste jag också under julen 2012.
Referatet på tyska Wikipedia ger huvuddragen i handlingen. Man får lite skärvor av intressant socialt liv i Tyskland under tjugotalet. Pinnebergs ekonomiska problem utgör en bra ursäkt för att berätta en massa om hur livet var organiserat på den tiden (i synnerhet när det gäller socialförsäkringarna, som Pinneberg hela tiden måste åka till och tjata på för att få ut pengar).
På ett sätt känns det förvånande att boken nämns så ofta i böcker om medelklassens framväxt och deras politiska sympatier (i alla fall i Mills White Collar). För romanen handlar väldigt lite om politik. Nazister och kommunister nämns lite då och då. Emma hör till de senare. Pinnebergs sympatier blir aldrig helt klara, även om han tycks luta lite vagt åt vänsterhållet. Den ger inte några explicita analyser av den politiska situationen i dåtidens Tyskland, eller några längre utläggningar om Pinnebergs eget politiska tänkande. Möjligen är detta en poäng, att någon som Pinneberg lever rätt isolerad från alla större samhällsvisioner. Boken verkar snarare landa i slutsatsen att det är deras privata äktenskapsgemensskap som är det verkligt viktiga.
Fallada tycks i så fall inte tycka att detta är något fel. Inte heller tycks han anse det fel att Pinneberg (i vissa lägen) anser sig stå lite över arbetarklassen, eller att han rentav anklagar den för att vara privilegierad jämfört med honom själv. Samtidigt är det Pinnebergs arbetarhustru som håller honom flytande, genom att trösta honom, pusha på honom och i slutändan också försörja familjen när han blir arbetslös (tror rentav hon håller honom borta från vissa brottsliga sidoinkomster). Hon tycks stå för det ädla i arbetarklassen: rättfram hederlighet, målmedvetenhet, och hon verkar också vara mindre naiv än Pinneberg när det gäller relationerna till arbetsgivarna.
Lite saker jag inte förstod:
Johannes Pinneberg tycker inget vidare om sin mamma. Hon är av allt att döma en ganska rik kvinna, som skulle kunna hjälpa honom uppnå en ganska god ekonomisk ställning. Det är inte helt klart för mig varför, annat än möjligen att hon verkar ha rätt lyxiga levnadsvanor som han tycks anse vara omoraliska. Det förekommer anklagelser om att hon skulle driva bordell / själv vara prostituerad, och jag fick inte helt klart för mig hur mycket som avsågs ligga i det heller.
Det fanns också rätt mycket konstigheter kring hur Pinneberg får sina jobb. Han är går på intervju hos någon som inte kan anställa honom, men sedan kommer de på att de kan säga att han har förflyttats från en annan ort, men redan var anställd inom företaget. Varför skulle den anställande vilja göra något sådant? Det är ju inte av barmhärtighet. Vad ger det honom?
Referatet på tyska Wikipedia ger huvuddragen i handlingen. Man får lite skärvor av intressant socialt liv i Tyskland under tjugotalet. Pinnebergs ekonomiska problem utgör en bra ursäkt för att berätta en massa om hur livet var organiserat på den tiden (i synnerhet när det gäller socialförsäkringarna, som Pinneberg hela tiden måste åka till och tjata på för att få ut pengar).
På ett sätt känns det förvånande att boken nämns så ofta i böcker om medelklassens framväxt och deras politiska sympatier (i alla fall i Mills White Collar). För romanen handlar väldigt lite om politik. Nazister och kommunister nämns lite då och då. Emma hör till de senare. Pinnebergs sympatier blir aldrig helt klara, även om han tycks luta lite vagt åt vänsterhållet. Den ger inte några explicita analyser av den politiska situationen i dåtidens Tyskland, eller några längre utläggningar om Pinnebergs eget politiska tänkande. Möjligen är detta en poäng, att någon som Pinneberg lever rätt isolerad från alla större samhällsvisioner. Boken verkar snarare landa i slutsatsen att det är deras privata äktenskapsgemensskap som är det verkligt viktiga.
Fallada tycks i så fall inte tycka att detta är något fel. Inte heller tycks han anse det fel att Pinneberg (i vissa lägen) anser sig stå lite över arbetarklassen, eller att han rentav anklagar den för att vara privilegierad jämfört med honom själv. Samtidigt är det Pinnebergs arbetarhustru som håller honom flytande, genom att trösta honom, pusha på honom och i slutändan också försörja familjen när han blir arbetslös (tror rentav hon håller honom borta från vissa brottsliga sidoinkomster). Hon tycks stå för det ädla i arbetarklassen: rättfram hederlighet, målmedvetenhet, och hon verkar också vara mindre naiv än Pinneberg när det gäller relationerna till arbetsgivarna.
Lite saker jag inte förstod:
Johannes Pinneberg tycker inget vidare om sin mamma. Hon är av allt att döma en ganska rik kvinna, som skulle kunna hjälpa honom uppnå en ganska god ekonomisk ställning. Det är inte helt klart för mig varför, annat än möjligen att hon verkar ha rätt lyxiga levnadsvanor som han tycks anse vara omoraliska. Det förekommer anklagelser om att hon skulle driva bordell / själv vara prostituerad, och jag fick inte helt klart för mig hur mycket som avsågs ligga i det heller.
Det fanns också rätt mycket konstigheter kring hur Pinneberg får sina jobb. Han är går på intervju hos någon som inte kan anställa honom, men sedan kommer de på att de kan säga att han har förflyttats från en annan ort, men redan var anställd inom företaget. Varför skulle den anställande vilja göra något sådant? Det är ju inte av barmhärtighet. Vad ger det honom?
lördag 9 februari 2013
Nikolaj Gogol: Döda själar
Den här snabbläste jag under julhelgen. Det kanske gick lite väl fort, för nu tycker jag mig inte minnas så värst mycket av den. Men jag gör ett försök.
Handlingen är mycket enkel: Pavel Ivanovitj Tjitjikov åter runt bland godsägare på den ryska landsbygden för att köpa upp "döda själar"(avlidna livegna bönder), som ska användas i någon sorts ekonomisk svindel. Under färden får man sig en rundmålning av livet bland ryska godsägare, vars ekonomiska ställning kan variera en del. Här finns de obegripligt snåla och den irriterande festprissen, som är väldigt oförskämd hela tiden och ställer (avsiktligt?) till bekymmer, men insisterar på att han och Tjitjikov är de bästa vänner. Kanske ett rätt tänkvärt porträtt av det där som kallas "manlig vänskap"?
Boken var verkligen inte vad jag förväntade mig. Med den titeln och den summeringen (och vad jag hört om Gogols författarskap i övrigt) hade jag väntat mig något avsevärt "djupare", mer metafysiskt. Tydligen så ska Tjitjikov och hans färd vara en allegori över Ryssland, men det framgår inte av denna första del (de andra blev aldrig skrivna/utgivna). Istället är det en skröna i ganska dickensk anda, låt vara en Dickens är rätt glad i att skåla med grabbarna på krogen. Inte ens bedrägeriet hade någon större symbolisk innebörd. Det var bara ett bedrägeri rakt av. Det tillförde ingenting att få veta hur det skulle gå till.
Det är en rätt cynisk historia, och tydligen ska Gogol ha avsett att "omvända" Tjitjikov i de följande delarna, och låta romanen utmynna i en predikan om Rysslands öde. (Enligt Wikipedia var varken denna bok eller Revisorn avsedda som satir över Ryssland, utan som porträtt av omoraliska individer. Ett intressant fall för Lukács realismteori.) I så fall låter det som att det var bra att de återstående delarna aldrig gavs ut, för jag undrar hur man hade kunnat göra en sådan omvändelse trovärdig. Mina vaga minnen av de första kapitel som finns bevarade av andra delen säger mig att det hade blivit rätt tråkigt.
Handlingen är mycket enkel: Pavel Ivanovitj Tjitjikov åter runt bland godsägare på den ryska landsbygden för att köpa upp "döda själar"(avlidna livegna bönder), som ska användas i någon sorts ekonomisk svindel. Under färden får man sig en rundmålning av livet bland ryska godsägare, vars ekonomiska ställning kan variera en del. Här finns de obegripligt snåla och den irriterande festprissen, som är väldigt oförskämd hela tiden och ställer (avsiktligt?) till bekymmer, men insisterar på att han och Tjitjikov är de bästa vänner. Kanske ett rätt tänkvärt porträtt av det där som kallas "manlig vänskap"?
Boken var verkligen inte vad jag förväntade mig. Med den titeln och den summeringen (och vad jag hört om Gogols författarskap i övrigt) hade jag väntat mig något avsevärt "djupare", mer metafysiskt. Tydligen så ska Tjitjikov och hans färd vara en allegori över Ryssland, men det framgår inte av denna första del (de andra blev aldrig skrivna/utgivna). Istället är det en skröna i ganska dickensk anda, låt vara en Dickens är rätt glad i att skåla med grabbarna på krogen. Inte ens bedrägeriet hade någon större symbolisk innebörd. Det var bara ett bedrägeri rakt av. Det tillförde ingenting att få veta hur det skulle gå till.
Det är en rätt cynisk historia, och tydligen ska Gogol ha avsett att "omvända" Tjitjikov i de följande delarna, och låta romanen utmynna i en predikan om Rysslands öde. (Enligt Wikipedia var varken denna bok eller Revisorn avsedda som satir över Ryssland, utan som porträtt av omoraliska individer. Ett intressant fall för Lukács realismteori.) I så fall låter det som att det var bra att de återstående delarna aldrig gavs ut, för jag undrar hur man hade kunnat göra en sådan omvändelse trovärdig. Mina vaga minnen av de första kapitel som finns bevarade av andra delen säger mig att det hade blivit rätt tråkigt.
måndag 4 februari 2013
Sami Said: Väldigt sällan fin
Sami Said är en... bekant får man väl säga ändå. Vän är nog för nära, men vi har haft några längre mycket intressanta samtal genom åren, via våra gemensamma vänner Andreas och Anna. Detta bidrar till att göra boken intressant, men också lite knepig att förhålla sig till. Så mycket vet jag om Sami att han har studerat religionsvetenskap i Linköping, och att han delar utseende med Noa. Så det är lätt att läsa huvudpersonen i ljuset av vad jag vet om honom. Det ska tydligen vara fel att göra så... men men, du får skylla dig själv, Sami.
Det börjar bra! Det inledande stycket, som också verkar vara en sorts motto för boken, klingar just av den sortens lakoniska humor som jag kommit att associera Sami med:
Varför är detta stycke så bra? Det tycks mig som att det oerhört kärnfullt summerar det som i brist på bättre ord kan kallas "värdekonflikter" mellan traditionella och moderna samhällen, och inställningen hos en som gjort en "lyckad" övergån från det förra till det senare. Jag vet inte riktigt om Sami (eller Noha för den delen) själv skulle hålla med mig, men jag tenderar att läsa den sista meningen som ironisk. Visst, farfadern fick rätt på sina premisser. Men vad som hände var naturligtvis också att Noha själv fick en annorlunda syn på moral när han hamnade i ett modernt samhälle. Tesen att de moderna samhällena skulle sakna moral är naturligtvis nonsens, men de traditionella samhällena, i synnerhet deras patriarker, måste hålla fast vid just sin version av lämpliga ömsesidiga förpliktelser som den enda rätta, för att legitimera sin ställning.
Naturligtvis hade jag vissa förväntningar på skildringen av Linköpings studentvärld. Men det blir lite tunt där, Sami! Bastuviken nämns, och det är härligt att tänka tillbaka på hur miljön i Nohas korridorsrum bör ha sett ut (jag har bott i ett likadant), men sedan är det stopp.
Något givande får jag istället försöka hitta i skildringen av Nohas ambivalenta förhållande till islam och Eritrea. Kanske är det sant, som bernur skriver, att inte mycket händer under resan till hemlandet för att ta rätt på farfaderns tillgångar. Men jag tror sällan jag har läst något som så tydligt gjort klart för mig hur mycket allt det där som kallas "identitet" hänger samman med praktiskt arbete. Svaret på frågan om det är praktiken som skapar hemvisten eller det är själva idén som får en att engagera sig, ter sig här lutandes åt det förstnämnda. Noha är i högsta grad ovillig att dras in i kollektiva projekt (folk drar och sliter i honom åt olika håll), och det är just därför han framstår som vag i konturerna. Om det inte fanns en massa folk omkring Noha som drog inom honom i en massa praktiska sammanhang hela tiden (vare sig det rör att lära sig att gå på fester eller att åka till Eritrea), skulle han nog knappt kunna upprätthålla en självuppfattning.
Det var länge sedan jag läste den nu, så det är möjligt att detta är något snävt. Inte minst är det möjligt att jag drar den slutsatsen, eftersom jag inte tyckte särskilt bra om huvudpersonen. Den där passiva hållningen till allt och alla kan jag på vissa sätt förstå - jag är inte helt främmande för känslan att vilja dra sig undan världen. Men den kan också ofta se ut som en sorts rädsla, som jag själv med åren har blivit rätt angelägen om att undvika. Jag trodde att jag stod över världen, för att jag bara betraktade den, men egentligen stod jag vid sidan om.
Det börjar bra! Det inledande stycket, som också verkar vara en sorts motto för boken, klingar just av den sortens lakoniska humor som jag kommit att associera Sami med:
Mina föräldrar brukade berätta om farfar när vi misskötte oss. Det var jämt samma historia. Den om hur han motsatte sig vår flykt till Sverige. Era barn kommer att få förlorade, sa han. Det är oundvikligt. Där finns ingen religion. Där har man ingen moral. De lever bara för sig själva. Och han sa att vi inte skulle klara av att stå emot. Jag har alltid trott att jag är bättre än så, att ingenting kan fresta mig. Men han hade rätt.
Varför är detta stycke så bra? Det tycks mig som att det oerhört kärnfullt summerar det som i brist på bättre ord kan kallas "värdekonflikter" mellan traditionella och moderna samhällen, och inställningen hos en som gjort en "lyckad" övergån från det förra till det senare. Jag vet inte riktigt om Sami (eller Noha för den delen) själv skulle hålla med mig, men jag tenderar att läsa den sista meningen som ironisk. Visst, farfadern fick rätt på sina premisser. Men vad som hände var naturligtvis också att Noha själv fick en annorlunda syn på moral när han hamnade i ett modernt samhälle. Tesen att de moderna samhällena skulle sakna moral är naturligtvis nonsens, men de traditionella samhällena, i synnerhet deras patriarker, måste hålla fast vid just sin version av lämpliga ömsesidiga förpliktelser som den enda rätta, för att legitimera sin ställning.
Naturligtvis hade jag vissa förväntningar på skildringen av Linköpings studentvärld. Men det blir lite tunt där, Sami! Bastuviken nämns, och det är härligt att tänka tillbaka på hur miljön i Nohas korridorsrum bör ha sett ut (jag har bott i ett likadant), men sedan är det stopp.
Något givande får jag istället försöka hitta i skildringen av Nohas ambivalenta förhållande till islam och Eritrea. Kanske är det sant, som bernur skriver, att inte mycket händer under resan till hemlandet för att ta rätt på farfaderns tillgångar. Men jag tror sällan jag har läst något som så tydligt gjort klart för mig hur mycket allt det där som kallas "identitet" hänger samman med praktiskt arbete. Svaret på frågan om det är praktiken som skapar hemvisten eller det är själva idén som får en att engagera sig, ter sig här lutandes åt det förstnämnda. Noha är i högsta grad ovillig att dras in i kollektiva projekt (folk drar och sliter i honom åt olika håll), och det är just därför han framstår som vag i konturerna. Om det inte fanns en massa folk omkring Noha som drog inom honom i en massa praktiska sammanhang hela tiden (vare sig det rör att lära sig att gå på fester eller att åka till Eritrea), skulle han nog knappt kunna upprätthålla en självuppfattning.
Det var länge sedan jag läste den nu, så det är möjligt att detta är något snävt. Inte minst är det möjligt att jag drar den slutsatsen, eftersom jag inte tyckte särskilt bra om huvudpersonen. Den där passiva hållningen till allt och alla kan jag på vissa sätt förstå - jag är inte helt främmande för känslan att vilja dra sig undan världen. Men den kan också ofta se ut som en sorts rädsla, som jag själv med åren har blivit rätt angelägen om att undvika. Jag trodde att jag stod över världen, för att jag bara betraktade den, men egentligen stod jag vid sidan om.
söndag 3 februari 2013
Daniel Kehlman: Världens mått (Die Vermessung der Welt)
En av årets första böcker blev denna grandiosa skröna, som jag tänkt läsa länge, inte minst för att min bror Jonas rekommenderat den. Jag har tidigare läst Kehlmanns nästa skönlitterära bok, Ruhm (2009) på tyska. Det var en samling noveller (eller på vissa sätt en roman) som vandrade in i varandra på trixiga sätt. Ganska underhållande vad jag minns.
Och underhållande är också Världens mått. Det handlar om Gauss och Humboldt, deras äventyr i världen och möten sent i livet, och det hela ger intrycket av dramatiserad vetenskapshistoria. I synnerhet Humboldt går igenom många strapatser, inte alltid till någon uppenbar nytta, men just därför är det ofta rörande för en som i likhet med dessa herrar har gjort vetenskapen till sin livsform. En formulering som stannat kvar i örat är den som den unge von Humboldts lärare, Marcus Herz, inpräntar i honom: "Närhelst tingen förskräckte var det en god idé att mäta dem." En sammanfattning av vetenskapens etos så god som någon.
Formellt sett är boken rätt enkel. Det börjar med en prolog när de är rätt gamla, och Humboldt försöker tvinga Gauss till en vetenskapskonferens i Berlin. Sedan följer man deras banor från det att de var små, omväxlande i varannat kapitel, och sedan förbi konferensen, till slutet då Gauss son måste fly till USA. Det sista som sker i boken är att denne ser Amerikas kust.
Men på det hela taget är jag ändå lite besviken på den här boken. Visserligen var mina förväntningar högt ställda, men jag väljer ändå att framhärda. Man får visserligen en del vetenskapshistoria, men det är inte i närheten av den beläsenhet och detaljskärpa med vilken, säg, Thomas Pynchon skulle behandla ett liknande ämne. Och relationen mellan Gauss och Humboldt görs det inte så mycket av. Någonstans ska de väl symbolisera teoretikern och empirikern. Gauss tycker sig kunna lura ut universums hemligheter hemma på sin kammare, på sin höjd behövs ett laboratorium. Humboldt vill hela tiden ut och resa i världen. Boken tycks mig faktiskt ganska entydigt ge Gauss rätt. Denne når visserligen inte samma upphöjda positioner som Humboldt, men hans resultat framstår ändå som viktigare och han uppnår mer givet de resurser han lägger ned. Och Humboldts publika föreläsningar framställs närmast som svammel. Och det kan nog stämma, så långt jag kan min vetenskapshistoria, mellan de här två herrarna. All den empiri som Humboldt samlade in verkar för hans egen del inte ha lett till så mycket annat än ganska tomt katalogiserande. Möjligen var den till glädje för efterföljare.
Och även om prosan på många sätt verkar kompetent i stilen, så sätter jag också några frågetecken för formen, och då främst för spåret med Gauss son, hans inblandning i preussiskt nationalistiska grupper, och att han måste fly till USA. Jag förstår inte alls vad det gör i boken, vilken poäng det ska illustrera gentemot det övriga. Här finns temat med sonen som är förtryckt av den intellektuellt överlägsne fadern, men vad det gör i boken i övrigt är som sagt oklart.
En bra bok på det hela taget, men likväl en besvikelse.
Och underhållande är också Världens mått. Det handlar om Gauss och Humboldt, deras äventyr i världen och möten sent i livet, och det hela ger intrycket av dramatiserad vetenskapshistoria. I synnerhet Humboldt går igenom många strapatser, inte alltid till någon uppenbar nytta, men just därför är det ofta rörande för en som i likhet med dessa herrar har gjort vetenskapen till sin livsform. En formulering som stannat kvar i örat är den som den unge von Humboldts lärare, Marcus Herz, inpräntar i honom: "Närhelst tingen förskräckte var det en god idé att mäta dem." En sammanfattning av vetenskapens etos så god som någon.
Formellt sett är boken rätt enkel. Det börjar med en prolog när de är rätt gamla, och Humboldt försöker tvinga Gauss till en vetenskapskonferens i Berlin. Sedan följer man deras banor från det att de var små, omväxlande i varannat kapitel, och sedan förbi konferensen, till slutet då Gauss son måste fly till USA. Det sista som sker i boken är att denne ser Amerikas kust.
Men på det hela taget är jag ändå lite besviken på den här boken. Visserligen var mina förväntningar högt ställda, men jag väljer ändå att framhärda. Man får visserligen en del vetenskapshistoria, men det är inte i närheten av den beläsenhet och detaljskärpa med vilken, säg, Thomas Pynchon skulle behandla ett liknande ämne. Och relationen mellan Gauss och Humboldt görs det inte så mycket av. Någonstans ska de väl symbolisera teoretikern och empirikern. Gauss tycker sig kunna lura ut universums hemligheter hemma på sin kammare, på sin höjd behövs ett laboratorium. Humboldt vill hela tiden ut och resa i världen. Boken tycks mig faktiskt ganska entydigt ge Gauss rätt. Denne når visserligen inte samma upphöjda positioner som Humboldt, men hans resultat framstår ändå som viktigare och han uppnår mer givet de resurser han lägger ned. Och Humboldts publika föreläsningar framställs närmast som svammel. Och det kan nog stämma, så långt jag kan min vetenskapshistoria, mellan de här två herrarna. All den empiri som Humboldt samlade in verkar för hans egen del inte ha lett till så mycket annat än ganska tomt katalogiserande. Möjligen var den till glädje för efterföljare.
Och även om prosan på många sätt verkar kompetent i stilen, så sätter jag också några frågetecken för formen, och då främst för spåret med Gauss son, hans inblandning i preussiskt nationalistiska grupper, och att han måste fly till USA. Jag förstår inte alls vad det gör i boken, vilken poäng det ska illustrera gentemot det övriga. Här finns temat med sonen som är förtryckt av den intellektuellt överlägsne fadern, men vad det gör i boken i övrigt är som sagt oklart.
En bra bok på det hela taget, men likväl en besvikelse.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)