Även denna bok läste jag för några månader sedan, så minnena av den är inte särskilt precisa. Intrycket är halvpositivt. Historien om dödsruneförfattaren som lever med en pingvin var rätt kul, både i sin lätt surrealistiska slumpmässighet och sin östeuropeiskhet, där människor (män) av ett visst temperament spelar en framträdande roll: vaga men uppenbart skumma i sina avsikter och kamratliga på ett sätt som man i förstone inte kan avgöra om det handlar om känslomässig intensitet eller maktutövning.
En smårolig historia, som sagt. Viktors arbete är på något plan en allegori över korruptionen i Östeuropa, i synnerhet över människor som deltar i den och låtsas som att de inte förstod bättre (för någonstans anar nog Viktor att det är något skumt han är inblandad i). Men det finns något ofullbordat över själva konstruktionen. Det blev aldrig klarlagt varför den här maffian behövde någon som skriver dödsrunor åt dem. Fungerade tidningen familjesidor som något sorts kommunikationskanal för dem? Men i så fall varför?
Jag hade svårt att förstå vad pingvinen skulle illustrera. Wikipedia (ovan) föreslår att den är en allegori för Viktor själv, eller för den östeuropeiska människan överlag: "Misha is also lost, unhappy and generally out of his element, literally and figuratively." Nog för att Viktor (och alla andra) nog är lite främmande för det samhälle de lever i, men "out of his element" låter lite för snällt. Jag tycker han verkar finna sig ganska väl tillrätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar