Mer kompislitteratur. Larsson är en studiekamrat till min vän Rasmus, och detta är den första delen i en trilogi, där den andra delen heter Göteborg är alltid någon annanstans, och den tredje fortfarande är under produktion.
Jag gillade det här rätt bra. Så mycket att jag kan tänka mig att betala för att läsa den andra delen (som inte finns på det lokala stadsbiblioteket). Det är litteratur som uppfyller många av de värden som Malte Persson lyfte fram i essän "Realism och andra konster": världen finns på sidorna, ett stort ordförråd används och känsloläget är nästan utstuderat storslaget. Karaktärerna gör saker, snarare än att bara fundera över saker och ting.
Stilen i boken är präglad av många, korta meningar som skapar en lätt febrig, rastlös stämning - en känsla av högt tempo. Möjligen är detta ett resultat av ingripanden från hans korrekturläsare, som han tackar för de många "stryk kommatecknen, Sid". Denna stämning funderar ofta bra och är kongenial med bokens handling, men ibland fick jag på något sätt intrycket att stämningen skulle vara mer lugn och lyrisk, där handlingen stannade upp och det var dags för berättaren att reflektera. Jag vet inte riktigt hur man åstadkommer det. Men här hade behövts en lite större repertoar av meningskonstruktioner. Ett annat stilistiskt problem: boken varierar mellan att vända sig till läsaren för att pedagogiskt förklara exv. pokertermer och att i nästa stund bara köra på. Vad är poängen med det?
Boken känns väldigt Lundellig. Detta intryck kommer nog främst av att jag vet att Larsson gillar Lundell rätt mycket (jag har inte läst någon av hans romaner), men också av själva tematiken: den halvt självbiografiska, generationsromansaktiga historien om en ung man som försöker hitta rätt i livet. Med detta kommer en del problem kring hur berättelsen ska bedömas: som självbiografi eller roman. Givetvis kan man bestämma sig för det senare, men jag får likväl känslan av att Larsson själv nog skulle försvara en del passager med att "det var så det var".
Men de största problemen tycker jag finns i berättelsens struktur. Den vanliga berättande texten i jag-form avbryts ibland av stycken i kursiv, där det tycks vara ett slags andra jag som tar sig in och berättar. Reglerna för detta jag kändes dock lite oklara på ett sätt som störde mig. Ibland var det här jaget närmast en egen person, som satt bredvid Sid och Profeten när de var ute och åkte bil. Är det ett framtida jag eller ett idealt jag? Ibland verkade den här personen ha tillgång till Sids tankar. Ibland var det Sids egna tankar, som i kapitlet på sjukhuset.
Det andra problemet gäller Sids väg mot upplysning och lycka. Jag tycker nämligen inte att det görs särskilt klart vad Sids problem egentligen är. Jaget i de kursiverade delarna verkar inte gilla att han spelar poker, men Sid själv verkar inte lida, och sysslan har egentligen inga särskilt dåliga konsekvenser för honom. Han kommer tvärtom ut på en massa intressanta äventyr som han kan berätta om i en bok sedan. Avsaknaden av en far är en genomgående tematik, men inte heller här verkar det finnas en story om varför detta är så dåligt för Sid. Han verkar som sagt klara sig alldeles utmärkt. Om det ska vara en vandring mot någon slags buddhistisk insikt är det inte särdeles klart vad den är.
lördag 29 augusti 2015
söndag 23 augusti 2015
Jean Rhys - Good Morning, Midnight
Jag läste första halvan av denna roman under semestern, men sedan glömde jag bort den ett tag och tog nästan halva under denna helg i augusti.
Jag började läsa den pga. titeln och för att baksidestexten sa att den handlade om "a young woman [...] teaching herself indifference". Det kunde eventuellt anknyta en del till mitt eget romanprojekt. Jag upplevde den dock som kryptisk. Romanen handlar om en Sophia Jansen (vars namn jag inte uppfattade under bokens gång) som lever i Paris, har ont om pengar, arbetar lite, är ute i nattlivet, dricker en del, med mera. Men om det finns någon progression eller story i det som händer så gick det mig helt förbi. Jansen genomgår inte någon särskild utveckling eller så. Inte heller fann jag någon särskild glädje i stilen eller detaljerna, annat än som källa till tidens tänkande.
Boken kanske kan vara användbar som källmaterial för en viss mentalitet (att vara fäst vid sin smärta) och destruktiva beteendemönster som kan få utlopp under vissa socioekonomiska omständigheter. Hur kan Jansen ha råd att bo på hotell om hon samtidigt inte ha några pengar? Hur mycket av detta är förändrade relativkostnader och hur mycket är omedvetenhet om privilegier?
Jag började läsa den pga. titeln och för att baksidestexten sa att den handlade om "a young woman [...] teaching herself indifference". Det kunde eventuellt anknyta en del till mitt eget romanprojekt. Jag upplevde den dock som kryptisk. Romanen handlar om en Sophia Jansen (vars namn jag inte uppfattade under bokens gång) som lever i Paris, har ont om pengar, arbetar lite, är ute i nattlivet, dricker en del, med mera. Men om det finns någon progression eller story i det som händer så gick det mig helt förbi. Jansen genomgår inte någon särskild utveckling eller så. Inte heller fann jag någon särskild glädje i stilen eller detaljerna, annat än som källa till tidens tänkande.
Boken kanske kan vara användbar som källmaterial för en viss mentalitet (att vara fäst vid sin smärta) och destruktiva beteendemönster som kan få utlopp under vissa socioekonomiska omständigheter. Hur kan Jansen ha råd att bo på hotell om hon samtidigt inte ha några pengar? Hur mycket av detta är förändrade relativkostnader och hur mycket är omedvetenhet om privilegier?
lördag 22 augusti 2015
Franz Kafka - Der Verschollene/Amerika
Jag läste den här i våras, medan jag var i Nederländerna, som en del av Rasmus och min läsecirkel.
Vad som framförallt präglade mina tankar om den här boken var hur långt det gick att läsa den som realism. Här finns sofistikerad psykologi, bred samhällsskildring (klasskillnader!) och inte många kafkaiskt övernaturliga inslag, som i Processen. Jag tänker att det i synnerhet vore roligt att återvända till det andra kapitlet, när Karl Rossman befinner sig i New York. Där fanns det intressanta modernitetsteman. Robert Crumb insisterar på att boken är satir, men något sådant kunde jag inte se i den. Skada bara att den inte är fullbordad. Men det märks ändå på formuleringarna att det är en mästare i arbete.
Se även textfilsanteckningar.
Vad som framförallt präglade mina tankar om den här boken var hur långt det gick att läsa den som realism. Här finns sofistikerad psykologi, bred samhällsskildring (klasskillnader!) och inte många kafkaiskt övernaturliga inslag, som i Processen. Jag tänker att det i synnerhet vore roligt att återvända till det andra kapitlet, när Karl Rossman befinner sig i New York. Där fanns det intressanta modernitetsteman. Robert Crumb insisterar på att boken är satir, men något sådant kunde jag inte se i den. Skada bara att den inte är fullbordad. Men det märks ändå på formuleringarna att det är en mästare i arbete.
Se även textfilsanteckningar.
lördag 15 augusti 2015
Gustave Flaubert - Madame Bovary
Jag läste den här för första gången i somras. Mycket intressant, njutbar och lätt att ta sig igenom, om än ingenting som engagerade mig till hundra procent.
En sak som förbryllar mig lite är när jag jämför handböckernas och många kritikers ord om Flauberts "objektiva" stil. Efter att ha läst Booths "Rhetoric of Fiction" tycker jag det är uppenbart att även i detta verk har den implicite författaren åsikter om det den ser och de saker han låter karaktärerna göra. Det finns en fåtal uppenbara värdeomdömen, men framförallt handlar det om att det universum som han målar upp och de aspekter av människor han framhäver, där alla människor framstår som fåfänga, moraliskt undermåliga eller naiva/puckade. Jag fattade inte direkt sympati för någon, utom möjligen Charles som jag tyckte blev oförtjänt hårt straffad på slutet. Han är visserligen lite dum, men jag tror inte han någonsin ville någon illa. Någon sa att Charles betraktar Emma som ett ting, men han ser henne också som mer intelligent än honom själv och låter henne hantera hushållets ekonomi utan reservationer.
Möjligen är detta tänkt som fällor för läsaren - att man inbjuds till att fylla i sina egna sociala fördomar när man värderar alltsammans. Jag kom på mig själv med att hela tiden vilja försvara Homais, och tycka att det var orättvist när Flaubert lät honom vara ansvarig för att stalldrängen förlorar sin fot. Jag kan inte låta bli att misstänka att Nabokov gillade Flaubert pga. deras gemensamma avsky för småborgare.
Sara Danius säger en del intressanta saker i sitt förord, men tonen är lite väl förnumstig. Här finns hur som helst en bra uppräkning av ett antal stilelement som är centrala: Den indirekta anföringen (eller fri indirekt stil). Förmänskligandet av döda föremål och abstraktioner (blicken vandrar etc.). Yttre beskrivningar snarare än redogörelser för känslotillstånd (munnen gapar snarare än är förvånad, men nog väljer Flaubert detaljer som leder tankarna i en viss riktning). Kursivering av ett ord markerar en kliché. Det nämns också förkärlek för adverb, satser som staplas på varandra utan konjunktioner, felaktigt placerade och, skiljetecknens rytm, och några saker till, men de har jag svårare att se. James Wood hyllar Flaubert och tycker han är den moderna prosans fader, och framhäver då den (huvudsakligen) anonyma berättarrösten och, mest intressant, de många talande detaljera.
En karaktärslista och en massa intressanta iakttagelser.
Julian Barnes diskuterar olika översättningar och säger, vad det verkar, en del intressant om Flauberts stil.
En sak som förbryllar mig lite är när jag jämför handböckernas och många kritikers ord om Flauberts "objektiva" stil. Efter att ha läst Booths "Rhetoric of Fiction" tycker jag det är uppenbart att även i detta verk har den implicite författaren åsikter om det den ser och de saker han låter karaktärerna göra. Det finns en fåtal uppenbara värdeomdömen, men framförallt handlar det om att det universum som han målar upp och de aspekter av människor han framhäver, där alla människor framstår som fåfänga, moraliskt undermåliga eller naiva/puckade. Jag fattade inte direkt sympati för någon, utom möjligen Charles som jag tyckte blev oförtjänt hårt straffad på slutet. Han är visserligen lite dum, men jag tror inte han någonsin ville någon illa. Någon sa att Charles betraktar Emma som ett ting, men han ser henne också som mer intelligent än honom själv och låter henne hantera hushållets ekonomi utan reservationer.
Möjligen är detta tänkt som fällor för läsaren - att man inbjuds till att fylla i sina egna sociala fördomar när man värderar alltsammans. Jag kom på mig själv med att hela tiden vilja försvara Homais, och tycka att det var orättvist när Flaubert lät honom vara ansvarig för att stalldrängen förlorar sin fot. Jag kan inte låta bli att misstänka att Nabokov gillade Flaubert pga. deras gemensamma avsky för småborgare.
Sara Danius säger en del intressanta saker i sitt förord, men tonen är lite väl förnumstig. Här finns hur som helst en bra uppräkning av ett antal stilelement som är centrala: Den indirekta anföringen (eller fri indirekt stil). Förmänskligandet av döda föremål och abstraktioner (blicken vandrar etc.). Yttre beskrivningar snarare än redogörelser för känslotillstånd (munnen gapar snarare än är förvånad, men nog väljer Flaubert detaljer som leder tankarna i en viss riktning). Kursivering av ett ord markerar en kliché. Det nämns också förkärlek för adverb, satser som staplas på varandra utan konjunktioner, felaktigt placerade och, skiljetecknens rytm, och några saker till, men de har jag svårare att se. James Wood hyllar Flaubert och tycker han är den moderna prosans fader, och framhäver då den (huvudsakligen) anonyma berättarrösten och, mest intressant, de många talande detaljera.
En karaktärslista och en massa intressanta iakttagelser.
Julian Barnes diskuterar olika översättningar och säger, vad det verkar, en del intressant om Flauberts stil.
Marguerite Duras - Älskaren
Den här läste jag som en del av Rasmus och min läsecirkel.
Detta föll mig inte särskilt i smaken, lite på samma sätt som Hemingway, fast det jag störde mig på hos honom är närmast ännu mer extremt här. Det är väldigt abstrakt (personerna har inte ens egennamn) och sparsmakat. Saker och ting händer, men det ges inte mycket upplysningar om personernas inre liv, vilket gör det svårt att tolka dem, och svårare att köpa de ganska märkliga beteenden som finns här.
Här finns också ett förhållande till verkligheten som är knepigare än Strindberg. Enligt Wikipedia finns det en lös förankring i Duras biografi. Hennes familj bodde verkligen i Franska indokina, Duras har uppgett att hennes mor och äldre bror slog henne och hon ska verkligen ha haft en affär med en lite äldre kinesisk man. Samtidigt är det tydligen fiktion. Men om det är det, så får blir det svårt att se poängen i väldigt mycket. Kärnproblemet är egentligen berättartekniskt, samma som i Bohmans Den andra kvinnan, nämligen att Duras porträtterar en karaktär som är lik henne själv alldeles för positivt för att jag ska köpa det och känna sympati. Hon tillskriver sig själv lite väl mycket kontroll i förhållandet (med en man som är 27 när hon är 15), och honom alldeles för starka känslor för henne. Att en 27-årig man blir genuint förälskad i en 15-åring tarvar helt enkelt lite mer förklaring för att bli trovärdigt. Slutet med älskaren som hör av sig femtio år senare och säger att han fortfarande älskar henne kändes som önsketänkande. Varför skulle han ringa, och först när han var i Paris?
Allt detta är synd, för här finns egentligen en väldigt intressant historia om en obehaglig familjemiljö i en intressant kolonial kontext, som jag tror hade blivit väldigt intressant om man bara hade broderat ut den mer. Exakt hur fattiga var de? (D får ju trots allt gå en universitetsutbildning.) Vad handlade den misslyckade investeringen om? Hur såg de etniska relationerna ut närmare? (Det var ju inte bara spänningar mellan européer och asiater, utan även mellan kineser och khmerer (?)).
När jag och Rasmus diskuterade den föreslog han två väldigt bra saker. För det första att berättarjaget egentligen framstår som mycket mer sargat än vad hon utger sig för att vara. Men detta verkar aldrig bekräftas av den implicita författaren. En andra sak är tanken att boken är skriven utifrån punkter, som författaren sedan går fram och tillbaka från. Om än det kanske tillskriver boken lite mer form än vad den har, så är det en intressant idé för hur man kan skriva en roman.
Detta föll mig inte särskilt i smaken, lite på samma sätt som Hemingway, fast det jag störde mig på hos honom är närmast ännu mer extremt här. Det är väldigt abstrakt (personerna har inte ens egennamn) och sparsmakat. Saker och ting händer, men det ges inte mycket upplysningar om personernas inre liv, vilket gör det svårt att tolka dem, och svårare att köpa de ganska märkliga beteenden som finns här.
Här finns också ett förhållande till verkligheten som är knepigare än Strindberg. Enligt Wikipedia finns det en lös förankring i Duras biografi. Hennes familj bodde verkligen i Franska indokina, Duras har uppgett att hennes mor och äldre bror slog henne och hon ska verkligen ha haft en affär med en lite äldre kinesisk man. Samtidigt är det tydligen fiktion. Men om det är det, så får blir det svårt att se poängen i väldigt mycket. Kärnproblemet är egentligen berättartekniskt, samma som i Bohmans Den andra kvinnan, nämligen att Duras porträtterar en karaktär som är lik henne själv alldeles för positivt för att jag ska köpa det och känna sympati. Hon tillskriver sig själv lite väl mycket kontroll i förhållandet (med en man som är 27 när hon är 15), och honom alldeles för starka känslor för henne. Att en 27-årig man blir genuint förälskad i en 15-åring tarvar helt enkelt lite mer förklaring för att bli trovärdigt. Slutet med älskaren som hör av sig femtio år senare och säger att han fortfarande älskar henne kändes som önsketänkande. Varför skulle han ringa, och först när han var i Paris?
Allt detta är synd, för här finns egentligen en väldigt intressant historia om en obehaglig familjemiljö i en intressant kolonial kontext, som jag tror hade blivit väldigt intressant om man bara hade broderat ut den mer. Exakt hur fattiga var de? (D får ju trots allt gå en universitetsutbildning.) Vad handlade den misslyckade investeringen om? Hur såg de etniska relationerna ut närmare? (Det var ju inte bara spänningar mellan européer och asiater, utan även mellan kineser och khmerer (?)).
När jag och Rasmus diskuterade den föreslog han två väldigt bra saker. För det första att berättarjaget egentligen framstår som mycket mer sargat än vad hon utger sig för att vara. Men detta verkar aldrig bekräftas av den implicita författaren. En andra sak är tanken att boken är skriven utifrån punkter, som författaren sedan går fram och tillbaka från. Om än det kanske tillskriver boken lite mer form än vad den har, så är det en intressant idé för hur man kan skriva en roman.
lördag 8 augusti 2015
Elise Karlsson - Linjen
Jag läste denna sommaren 2015, ganska snart efter att jag kom hem från Nederländerna, och diskuterade den med Urban.
Det som skrevs kring boken när den kom vill jag minnas handlade mycket om de politiska kopplingarna, "arbetslinjen" etc. Och till skillnad från Elin Grelssons roman så finns det lite politiska toner i texten, med glasrutorna som återkommande symbol - att befinna sig innanför eller utanför.
Men överlag är mitt intryck ganska starkt präglat av den breda generaliseringen sparsmakade kontra pratiga författare, där den här boken hör till den förra typen, och jag föredrar den senare. Mycket är oklart kring huvudpersonens motivation, och saker och ting verkar hända rätt slumpmässigt. Ska mån hålla på henne, eller tycka synd om henne, eller om hon är en everyman, varför ska man bry sig? En kafkaparallell (till "Framför lagen") är fyndig men byggs inte ut till något större. Många av Malte Perssons invändningar mot svensk prosa tycks fortfarande vara giltiga, mer än tio år senare. Här finns t.ex. inga perspektiveringar, trots att det ges möjligheter till sådana. Det kunde t.ex. ha citerats direkt från Frasses blogg.
Urban påpekade ett kontinuitetsfel: Emma läser jobbmail medan hon är i Paris, men verkar ändå inte veta vad som hänt på jobbet medan hon var borta när hon kommer tillbaka.
Intervju med Elise Karlsson i Arbetet.
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter
Göteborgs-Posten
Upsala Nya Tidning
SVT Kulturnytt
Sveriges Radio
Det som skrevs kring boken när den kom vill jag minnas handlade mycket om de politiska kopplingarna, "arbetslinjen" etc. Och till skillnad från Elin Grelssons roman så finns det lite politiska toner i texten, med glasrutorna som återkommande symbol - att befinna sig innanför eller utanför.
Men överlag är mitt intryck ganska starkt präglat av den breda generaliseringen sparsmakade kontra pratiga författare, där den här boken hör till den förra typen, och jag föredrar den senare. Mycket är oklart kring huvudpersonens motivation, och saker och ting verkar hända rätt slumpmässigt. Ska mån hålla på henne, eller tycka synd om henne, eller om hon är en everyman, varför ska man bry sig? En kafkaparallell (till "Framför lagen") är fyndig men byggs inte ut till något större. Många av Malte Perssons invändningar mot svensk prosa tycks fortfarande vara giltiga, mer än tio år senare. Här finns t.ex. inga perspektiveringar, trots att det ges möjligheter till sådana. Det kunde t.ex. ha citerats direkt från Frasses blogg.
Urban påpekade ett kontinuitetsfel: Emma läser jobbmail medan hon är i Paris, men verkar ändå inte veta vad som hänt på jobbet medan hon var borta när hon kommer tillbaka.
Intervju med Elise Karlsson i Arbetet.
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter
Göteborgs-Posten
Upsala Nya Tidning
SVT Kulturnytt
Sveriges Radio
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)