Den här läste jag som en del av Rasmus och min läsecirkel.
Detta föll mig inte särskilt i smaken, lite på samma sätt som Hemingway, fast det jag störde mig på hos honom är närmast ännu mer extremt här. Det är väldigt abstrakt (personerna har inte ens egennamn) och sparsmakat. Saker och ting händer, men det ges inte mycket upplysningar om personernas inre liv, vilket gör det svårt att tolka dem, och svårare att köpa de ganska märkliga beteenden som finns här.
Här finns också ett förhållande till verkligheten som är knepigare än Strindberg. Enligt Wikipedia finns det en lös förankring i Duras biografi. Hennes familj bodde verkligen i Franska indokina, Duras har uppgett att hennes mor och äldre bror slog henne och hon ska verkligen ha haft en affär med en lite äldre kinesisk man. Samtidigt är det tydligen fiktion. Men om det är det, så får blir det svårt att se poängen i väldigt mycket. Kärnproblemet är egentligen berättartekniskt, samma som i Bohmans Den andra kvinnan, nämligen att Duras porträtterar en karaktär som är lik henne själv alldeles för positivt för att jag ska köpa det och känna sympati. Hon tillskriver sig själv lite väl mycket kontroll i förhållandet (med en man som är 27 när hon är 15), och honom alldeles för starka känslor för henne. Att en 27-årig man blir genuint förälskad i en 15-åring tarvar helt enkelt lite mer förklaring för att bli trovärdigt. Slutet med älskaren som hör av sig femtio år senare och säger att han fortfarande älskar henne kändes som önsketänkande. Varför skulle han ringa, och först när han var i Paris?
Allt detta är synd, för här finns egentligen en väldigt intressant historia om en obehaglig familjemiljö i en intressant kolonial kontext, som jag tror hade blivit väldigt intressant om man bara hade broderat ut den mer. Exakt hur fattiga var de? (D får ju trots allt gå en universitetsutbildning.) Vad handlade den misslyckade investeringen om? Hur såg de etniska relationerna ut närmare? (Det var ju inte bara spänningar mellan européer och asiater, utan även mellan kineser och khmerer (?)).
När jag och Rasmus diskuterade den föreslog han två väldigt bra saker. För det första att berättarjaget egentligen framstår som mycket mer sargat än vad hon utger sig för att vara. Men detta verkar aldrig bekräftas av den implicita författaren. En andra sak är tanken att boken är skriven utifrån punkter, som författaren sedan går fram och tillbaka från. Om än det kanske tillskriver boken lite mer form än vad den har, så är det en intressant idé för hur man kan skriva en roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar