Mer kompislitteratur. Larsson är en studiekamrat till min vän Rasmus, och detta är den första delen i en trilogi, där den andra delen heter Göteborg är alltid någon annanstans, och den tredje fortfarande är under produktion.
Jag gillade det här rätt bra. Så mycket att jag kan tänka mig att betala för att läsa den andra delen (som inte finns på det lokala stadsbiblioteket). Det är litteratur som uppfyller många av de värden som Malte Persson lyfte fram i essän "Realism och andra konster": världen finns på sidorna, ett stort ordförråd används och känsloläget är nästan utstuderat storslaget. Karaktärerna gör saker, snarare än att bara fundera över saker och ting.
Stilen i boken är präglad av många, korta meningar som skapar en lätt febrig, rastlös stämning - en känsla av högt tempo. Möjligen är detta ett resultat av ingripanden från hans korrekturläsare, som han tackar för de många "stryk kommatecknen, Sid". Denna stämning funderar ofta bra och är kongenial med bokens handling, men ibland fick jag på något sätt intrycket att stämningen skulle vara mer lugn och lyrisk, där handlingen stannade upp och det var dags för berättaren att reflektera. Jag vet inte riktigt hur man åstadkommer det. Men här hade behövts en lite större repertoar av meningskonstruktioner. Ett annat stilistiskt problem: boken varierar mellan att vända sig till läsaren för att pedagogiskt förklara exv. pokertermer och att i nästa stund bara köra på. Vad är poängen med det?
Boken känns väldigt Lundellig. Detta intryck kommer nog främst av att jag vet att Larsson gillar Lundell rätt mycket (jag har inte läst någon av hans romaner), men också av själva tematiken: den halvt självbiografiska, generationsromansaktiga historien om en ung man som försöker hitta rätt i livet. Med detta kommer en del problem kring hur berättelsen ska bedömas: som självbiografi eller roman. Givetvis kan man bestämma sig för det senare, men jag får likväl känslan av att Larsson själv nog skulle försvara en del passager med att "det var så det var".
Men de största problemen tycker jag finns i berättelsens struktur. Den vanliga berättande texten i jag-form avbryts ibland av stycken i kursiv, där det tycks vara ett slags andra jag som tar sig in och berättar. Reglerna för detta jag kändes dock lite oklara på ett sätt som störde mig. Ibland var det här jaget närmast en egen person, som satt bredvid Sid och Profeten när de var ute och åkte bil. Är det ett framtida jag eller ett idealt jag? Ibland verkade den här personen ha tillgång till Sids tankar. Ibland var det Sids egna tankar, som i kapitlet på sjukhuset.
Det andra problemet gäller Sids väg mot upplysning och lycka. Jag tycker nämligen inte att det görs särskilt klart vad Sids problem egentligen är. Jaget i de kursiverade delarna verkar inte gilla att han spelar poker, men Sid själv verkar inte lida, och sysslan har egentligen inga särskilt dåliga konsekvenser för honom. Han kommer tvärtom ut på en massa intressanta äventyr som han kan berätta om i en bok sedan. Avsaknaden av en far är en genomgående tematik, men inte heller här verkar det finnas en story om varför detta är så dåligt för Sid. Han verkar som sagt klara sig alldeles utmärkt. Om det ska vara en vandring mot någon slags buddhistisk insikt är det inte särdeles klart vad den är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar