Jag läste den här i våras, medan jag var i Nederländerna, som en del av Rasmus och min läsecirkel.
Vad som framförallt präglade mina tankar om den här boken var hur långt det gick att läsa den som realism. Här finns sofistikerad psykologi, bred samhällsskildring (klasskillnader!) och inte många kafkaiskt övernaturliga inslag, som i Processen. Jag tänker att det i synnerhet vore roligt att återvända till det andra
kapitlet, när Karl Rossman befinner sig i New York. Där fanns det
intressanta modernitetsteman. Robert Crumb insisterar på att boken är satir, men något sådant kunde jag inte se i den. Skada bara att den inte är fullbordad. Men det märks ändå på formuleringarna att det är en mästare i arbete.
Se även textfilsanteckningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar