Jag läste den här för första gången i somras. Mycket intressant, njutbar och lätt att ta sig igenom, om än ingenting som engagerade mig till hundra procent.
En sak som förbryllar mig lite är när jag jämför handböckernas och många kritikers ord om Flauberts "objektiva" stil. Efter att ha läst Booths "Rhetoric of Fiction" tycker jag det är uppenbart att även i detta verk har den implicite författaren åsikter om det den ser och de saker han låter karaktärerna göra. Det finns en fåtal uppenbara värdeomdömen, men framförallt handlar det om att det universum som han målar upp och de aspekter av människor han framhäver, där alla människor framstår som fåfänga, moraliskt undermåliga eller naiva/puckade. Jag fattade inte direkt sympati för någon, utom möjligen Charles som jag tyckte blev oförtjänt hårt straffad på slutet. Han är visserligen lite dum, men jag tror inte han någonsin ville någon illa. Någon sa att Charles betraktar Emma som ett ting, men han ser henne också som mer intelligent än honom själv och låter henne hantera hushållets ekonomi utan reservationer.
Möjligen är detta tänkt som fällor för läsaren - att man inbjuds till att fylla i sina egna sociala fördomar när man värderar alltsammans. Jag kom på mig själv med att hela tiden vilja försvara Homais, och tycka att det var orättvist när Flaubert lät honom vara ansvarig för att stalldrängen förlorar sin fot. Jag kan inte låta bli att misstänka att Nabokov gillade Flaubert pga. deras gemensamma avsky för småborgare.
Sara Danius säger en del intressanta saker i sitt förord, men tonen är lite väl förnumstig. Här finns hur som helst en bra uppräkning av ett antal stilelement som är centrala: Den indirekta anföringen (eller fri indirekt stil). Förmänskligandet av döda föremål och abstraktioner (blicken vandrar etc.). Yttre beskrivningar snarare än redogörelser för känslotillstånd (munnen gapar snarare än är förvånad, men nog väljer Flaubert detaljer som leder tankarna i en viss riktning). Kursivering av ett ord markerar en kliché. Det nämns också förkärlek för adverb, satser som staplas på varandra utan konjunktioner, felaktigt placerade och, skiljetecknens rytm, och några saker till, men de har jag svårare att se. James Wood hyllar Flaubert och tycker han är den moderna prosans fader, och framhäver då den (huvudsakligen) anonyma berättarrösten och, mest intressant, de många talande detaljera.
En karaktärslista och en massa intressanta iakttagelser.
Julian Barnes diskuterar olika översättningar och säger, vad det verkar, en del intressant om Flauberts stil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar