Jag läste denna under hösten, efter att vi hade sett Whit Stillmans Love and Friendship på bio. Det här är något som Austen skrev innan de romaner hon är mer känd för. Det gavs aldrig ut under hennes livstid, och något i den får mig att tänka att den är ofärdig. Den är lite kort, och den slutar rätt hastigt.
Ett par skillnader gentemot boken: det moraliska centrumet här är Catherine Vernon. Detta framstod som lite mer osäkert i filmen. Möjligen är det en förändring grundad i att vi idag har mer sympati med lady Susan än Austen själv. Å andra sidan har jag lite svårt att bedöma hur bokens författare ser på det som händer. Antingen ska det vara så uppenbart att lady Susan är en fördärvlig kvinna, eller så finns det ändå en slags sympati i den lätthet som ämnet behandlas med (lady Susan får inte särskilt mycket till straff för sina synder - Wikipedia noterar att otrohet bestraffas betydligt hårdare i Mansfield Park).
Möjligen var översättningen inte av samma höga kvalitet som de jag tidigare läst. Jag fick ofta tänka tillbaka på scener i filmen för att förstå vad som var roligt. Där var det ett samspel mellan den engelska som talades, och den svenska textningen som gav mig nycklas till finessen i humorn. Möjligen går för mycket förlorat med enbart svensk text. (Samtidigt som det verkligen fungerar i exv. Gösta Olzons översättning av Stolthet och fördom).
onsdag 30 november 2016
måndag 31 oktober 2016
Viktor Barth-Kron - Gröna gården
Denna läste jag augusti-oktober. Jag började med ett femtiotal sidor under semestern, och läste lite till när jag var hemma sjuk i oktober, och läste ut den till frukost veckan efter.
Är detta ens skönlitterär läsning för min del? Jag läste den egentligen mer av karriärskäl - för att få lite food for thought om den värld som skildras är något jag skulle kunna vistas i. Men om man nu ska försöka säga något om den som litteratur...
Är det ett problem att den här boken saknar patos? Det är satir i sin renaste mening, där det inte finns någon konstruktiv god instans, utan världen består uteslutande av bluffare. Nu var det länge sen jag läste Röda rummet, men jag har för mig att den ändå bärs fram av en ärligt känd vrede över tingens ordning. Så icke här. Vilket hade varit svårt för VBK, såklart, eftersom han själv lever på att kommentera den här världen från tid till annan. Frågan är dock vad en sådan vinkel skulle ha varit. Eller hur bra Strindbergs roman egentligen fungerar idag.
(Då är ändå VBK en utmärkt politisk journalist. Hans krönikor framstår ofta som hörandes till de mer insiktsfulla man kan hitta i svenska dagstidningar, och hans referat av kommunalpolitiken i Stockholm lyckas vara både initierade och underhållande.)
Vad finns att säga mer? Bokens moraliska set up är nog någonstans välgjord. Huvudpersonen är en kille som tröttat på det ytliga reklambyrålivet, och istället försöker sig på att göra "något riktigt", i partiets tjänst. Det jobbet handlar dock mest om att spionera och hitta irrelevant skit om borgarna. Samtidigt är huvudpersonen inte någon högre stående människa själv, utan boken igenom ständigt otrogen med en bankdirektörska (det sistnämnda nog mest tänkt att vara pikant snarare än skämmigt på riktigt). Han tycks komma till ro med sig själv på slutet när han får reda på att hans flickvän också var otrogen, men en känd aktivistposör.
Men vad ska man ta med sig? Inte mycket. Därav orden ovan. Vilket känns märkligt, för det finns nog en hel del att vara upprörd över i den här världen. Frågan är bara hur man gör det, utan att se ut som en tönt.
Är detta ens skönlitterär läsning för min del? Jag läste den egentligen mer av karriärskäl - för att få lite food for thought om den värld som skildras är något jag skulle kunna vistas i. Men om man nu ska försöka säga något om den som litteratur...
Är det ett problem att den här boken saknar patos? Det är satir i sin renaste mening, där det inte finns någon konstruktiv god instans, utan världen består uteslutande av bluffare. Nu var det länge sen jag läste Röda rummet, men jag har för mig att den ändå bärs fram av en ärligt känd vrede över tingens ordning. Så icke här. Vilket hade varit svårt för VBK, såklart, eftersom han själv lever på att kommentera den här världen från tid till annan. Frågan är dock vad en sådan vinkel skulle ha varit. Eller hur bra Strindbergs roman egentligen fungerar idag.
(Då är ändå VBK en utmärkt politisk journalist. Hans krönikor framstår ofta som hörandes till de mer insiktsfulla man kan hitta i svenska dagstidningar, och hans referat av kommunalpolitiken i Stockholm lyckas vara både initierade och underhållande.)
Vad finns att säga mer? Bokens moraliska set up är nog någonstans välgjord. Huvudpersonen är en kille som tröttat på det ytliga reklambyrålivet, och istället försöker sig på att göra "något riktigt", i partiets tjänst. Det jobbet handlar dock mest om att spionera och hitta irrelevant skit om borgarna. Samtidigt är huvudpersonen inte någon högre stående människa själv, utan boken igenom ständigt otrogen med en bankdirektörska (det sistnämnda nog mest tänkt att vara pikant snarare än skämmigt på riktigt). Han tycks komma till ro med sig själv på slutet när han får reda på att hans flickvän också var otrogen, men en känd aktivistposör.
Men vad ska man ta med sig? Inte mycket. Därav orden ovan. Vilket känns märkligt, för det finns nog en hel del att vara upprörd över i den här världen. Frågan är bara hur man gör det, utan att se ut som en tönt.
måndag 19 september 2016
Lena Dunham - Not That Kind of Girl
Den här läste jag under sommaren, lite då och då (den passar verkligen för det) och fick beröm av SL för att jag hade den på nattduksbordet, vilket var smickrande.
Det var en trevlig, intressant bok. Dunham har en stil som jag gärna skulle behärska. Frågan är hur man ska karaktärisera den. För mig framstår den som ett skolexempel på modern, hipp, amerikansk journalistisk prosa (detta är en memoar, fast mer tematiskt ordnad). Personer karaktäriseras genom en udda detalj i deras utseende, eller någon av sina märkligare vanor. Här finns drastiska stilnivåskiften från ganska akademisk prosa till svär- och könsord. Mycket strikt talat ovidkommande kläddetaljer och populärkulturella referenser. Den där sortens oväntade fortsättningar, vad de nu kallas ("Hon tog sin scarf och bussen till Helsingborg."). Drastiska liknelser och kontraster. Mycket punchlines. ("This relationship culminated in the worst trip to Los Angeles ever seen outside of a David Lynch film.") Det kan nog vara värt att skaffa ett ex för framtida referens.
Det är frågan om Dunham har samlat på sig många bra stories eller om hon bara är bra på att berätta om dem. En som särskilt satte sig i minnet var dock den om hennes första jobb som expedit i en affär för lyxbarnkläder, och hur det ledde till hennes första karriärsteg inom film och TV.
Detta ska föreställa generationserfarenheter. Samtidigt får jag en känsla av att detta ändå är ett rätt udda, och naturligtvis privilegierat liv (fast ofta rätt intressant - även när hon är som mest självmedveten, vilket Natalia Kazmierska klagade på i sin recension, tycker jag den självmedvetenheten rätt intressant att se också).
Natalia Kazmierskas recension.
Det var en trevlig, intressant bok. Dunham har en stil som jag gärna skulle behärska. Frågan är hur man ska karaktärisera den. För mig framstår den som ett skolexempel på modern, hipp, amerikansk journalistisk prosa (detta är en memoar, fast mer tematiskt ordnad). Personer karaktäriseras genom en udda detalj i deras utseende, eller någon av sina märkligare vanor. Här finns drastiska stilnivåskiften från ganska akademisk prosa till svär- och könsord. Mycket strikt talat ovidkommande kläddetaljer och populärkulturella referenser. Den där sortens oväntade fortsättningar, vad de nu kallas ("Hon tog sin scarf och bussen till Helsingborg."). Drastiska liknelser och kontraster. Mycket punchlines. ("This relationship culminated in the worst trip to Los Angeles ever seen outside of a David Lynch film.") Det kan nog vara värt att skaffa ett ex för framtida referens.
Det är frågan om Dunham har samlat på sig många bra stories eller om hon bara är bra på att berätta om dem. En som särskilt satte sig i minnet var dock den om hennes första jobb som expedit i en affär för lyxbarnkläder, och hur det ledde till hennes första karriärsteg inom film och TV.
Detta ska föreställa generationserfarenheter. Samtidigt får jag en känsla av att detta ändå är ett rätt udda, och naturligtvis privilegierat liv (fast ofta rätt intressant - även när hon är som mest självmedveten, vilket Natalia Kazmierska klagade på i sin recension, tycker jag den självmedvetenheten rätt intressant att se också).
Natalia Kazmierskas recension.
söndag 4 september 2016
John Williams - Stoner
Denna roman från 1960-talet fick en storstilad återkomst 2014, och har pratats om av flera i min omgivning. Så när jag såg ett ex på Stadsbiblioteket under sommaren 2016 bestämde jag mig för att ge den en chans.
Och den var verkligen skön att läsa. Stilen är klar och lättläst och iakttagelserna och gestaltningen precis. Den skulle nog vara tacksam att använda på kurser i att skriva väl. Med ett betydande undantag är den berättad med fri indirekt stil ur Stoners eget perspektiv.
Handlingen i boken är, som Sigrid Combüchen anmärker i sin recension, egentligen ganska banal. Det fanns ingenting i handlingen som kändes originellt. Som en sidonot håller jag även med SC om att det finns något lite ideologiskt suspekt i denna roman idag, som uteslutande berättas ur sin manliga protagonists perspektiv, där de stora skurkarna (dvs. de som kommer emellan Stoner och det han älskar) är hans fru och en kollega med funktionshinder. Det finns något talande i att den enda gången som berättaren lämnar Stoners perspektiv, så är det för att försäkra oss om att Stoners fru bedriver "krig" (jag citerar boken) mot honom. Boken ger helt enkelt inte Stoners fiender en rättvis chans. Det finns ingen öppning för att det skulle kunna handla om missförstånd, eller att hennes instängda tillvaro som hemmafru skulle kunna rättfärdiga hennes frustration etc. Här påmindes jag faktiskt lite om Don och Elizabeth Draper i typ tredje säsongen av Mad Men, där hon porträtterade som ganska nyckfull, utan förståelse för var hennes känslor kom ifrån, och han fick inta den mer förnuftiga, upplysta positionen (som när han vägrar aga deras son), samtidigt som han naturligtvis vad otrogen etc.
Samtidigt finns det också något intressant och kanske också inspirerande i den stoicism som Stoner uppvisar inför sitt öde. Om man ser dessa karaktärer mest just som hinder för Stoner, så blir det ändå en historia om hur man kan finna en stilla lycka i de sällsynta ögonblick när man hittat en ny dimension åt sig själv och världen ännu inte hunnit ikapp en. Samtidigt är det svårt att se något heroiskt i Stoner. Han påstås av författaren bry sig mycket om sin dotter, men, som SC också anmärker, kämpar han egentligen något för sin dotter när denna får problem med alkohol?
F ö skrev John Williams senare en roman om kejsar Augustus. Det måste ha funnits en tanke i att först skriva om en everyman och sedan en av de mest betydelsefulla människorna i världshistorien.
Och den var verkligen skön att läsa. Stilen är klar och lättläst och iakttagelserna och gestaltningen precis. Den skulle nog vara tacksam att använda på kurser i att skriva väl. Med ett betydande undantag är den berättad med fri indirekt stil ur Stoners eget perspektiv.
Handlingen i boken är, som Sigrid Combüchen anmärker i sin recension, egentligen ganska banal. Det fanns ingenting i handlingen som kändes originellt. Som en sidonot håller jag även med SC om att det finns något lite ideologiskt suspekt i denna roman idag, som uteslutande berättas ur sin manliga protagonists perspektiv, där de stora skurkarna (dvs. de som kommer emellan Stoner och det han älskar) är hans fru och en kollega med funktionshinder. Det finns något talande i att den enda gången som berättaren lämnar Stoners perspektiv, så är det för att försäkra oss om att Stoners fru bedriver "krig" (jag citerar boken) mot honom. Boken ger helt enkelt inte Stoners fiender en rättvis chans. Det finns ingen öppning för att det skulle kunna handla om missförstånd, eller att hennes instängda tillvaro som hemmafru skulle kunna rättfärdiga hennes frustration etc. Här påmindes jag faktiskt lite om Don och Elizabeth Draper i typ tredje säsongen av Mad Men, där hon porträtterade som ganska nyckfull, utan förståelse för var hennes känslor kom ifrån, och han fick inta den mer förnuftiga, upplysta positionen (som när han vägrar aga deras son), samtidigt som han naturligtvis vad otrogen etc.
Samtidigt finns det också något intressant och kanske också inspirerande i den stoicism som Stoner uppvisar inför sitt öde. Om man ser dessa karaktärer mest just som hinder för Stoner, så blir det ändå en historia om hur man kan finna en stilla lycka i de sällsynta ögonblick när man hittat en ny dimension åt sig själv och världen ännu inte hunnit ikapp en. Samtidigt är det svårt att se något heroiskt i Stoner. Han påstås av författaren bry sig mycket om sin dotter, men, som SC också anmärker, kämpar han egentligen något för sin dotter när denna får problem med alkohol?
F ö skrev John Williams senare en roman om kejsar Augustus. Det måste ha funnits en tanke i att först skriva om en everyman och sedan en av de mest betydelsefulla människorna i världshistorien.
torsdag 1 september 2016
Pär Lagerkvist - Gäst hos verkligheten
Jag läste denna under ett par dagar på resa till och i Småland i
början av augusti. Detta föranleddes av att Therese Bohman ska komma ut
med en roman med titeln Aftonland, som troligen är uppkallad efter en
av Lagerkvists diktsamlingar. Jag tänkte att det kunde vara en idé att
läsa lite Lagerkvist för att sätta mig in i hans tematik lite närmare.
Romanen är en barndomsskildring från 1900-talets början (eller 1800-talets slut). Den utspelar sig i ett (tror jag) ej namngivet stationssamhälle, där huvudpersonen Anders är ett av flera barn till en stationskarl och hans fru, som bor i en våning i huset där ortens järnvägsrestaurang håller till. Det tycks mig ganska fattigt och trångt - i synnerhet utifrån dagens mått - men det görs ingen stor grej av det. Ibland åker (delar av) familjen med något dressinliknande fordon till (tror jag) mammans föräldrar en bit bort. Det finns egentligen ingen sammanhängande historia i den, utan allt är väldigt episodiskt. Jag minns särskilt hur jag reagerade på att huvudpersonens vänner introduceras ganska utförligt med bara 20-30 sidor kvar. Den röda tråden är istället tematisk och kretsar kring döden. Både huvudpersonens egen rädsla för att dö, hans rädsla för att någon närstående ska dö, och hans mormors faktiska död i cancer (eller "kräfta" som man säger i boken, och förmodligen i den här tiden och ganska långt fram i tiden överhuvudtaget).
Lagerkvists tema om den förlorade tron kommer här till uttryck i att huvudpersonen Anders förlorar sin tro ganska tidigt. Han fortsätter dock att upprepa ritualerna, bönerna. Det ges en motivering för det i boken, men jag tror det handlar om att bönen ger honom en känsla av kontroll. Han har, iaf i något skeende i boken, en ganska bestämd uppfattning om hur man måste be (med intensiv närvaro) för att det ska ha någon chans att få effekt. Den förlorade tron gör det samtidigt svårt för honom att hantera mormoderns död. En scen där stämningen blir lite väl hög på hennes begravning är något jag känner igen från en film jag råkade se delar av på TV i min barndom. Jag hade dock ingen aning om då att det var från den här boken. Men det måste vara den. Scenen är alldeles för lik. I synnerhet den där deltaljen med mannen som äter korset i tårtan.
I slutkapitlet hamnar Anders på Frälsningsarmén. Han deltar i något slags gudstjänst och verkar ganska intagen av alltsammans. Sedan promenerar han en lång stund med en ung kvinnlig frälsningssoldat, under väldigt motstridiga känslor (tycks det mig). Mycket outsagt här, och Lagerkvist verkar verkligen mena att här sker något viktigt eftersom kapitlet och boken slutar med meningen: "Så slutade den första ungdomen i bara upplösning, oredlighet och förvirring." Är det något slags förälskelse som utgör inledningen till ett nytt stadium? Men å andra sidan är det snarare en avslutning än en början.
Apropå Therese Bohman, så finns det en uppenbar likhet mellan hennes och Lagerkvists meningsbyggnader: de satsradar rätt mycket
Romanen är en barndomsskildring från 1900-talets början (eller 1800-talets slut). Den utspelar sig i ett (tror jag) ej namngivet stationssamhälle, där huvudpersonen Anders är ett av flera barn till en stationskarl och hans fru, som bor i en våning i huset där ortens järnvägsrestaurang håller till. Det tycks mig ganska fattigt och trångt - i synnerhet utifrån dagens mått - men det görs ingen stor grej av det. Ibland åker (delar av) familjen med något dressinliknande fordon till (tror jag) mammans föräldrar en bit bort. Det finns egentligen ingen sammanhängande historia i den, utan allt är väldigt episodiskt. Jag minns särskilt hur jag reagerade på att huvudpersonens vänner introduceras ganska utförligt med bara 20-30 sidor kvar. Den röda tråden är istället tematisk och kretsar kring döden. Både huvudpersonens egen rädsla för att dö, hans rädsla för att någon närstående ska dö, och hans mormors faktiska död i cancer (eller "kräfta" som man säger i boken, och förmodligen i den här tiden och ganska långt fram i tiden överhuvudtaget).
Lagerkvists tema om den förlorade tron kommer här till uttryck i att huvudpersonen Anders förlorar sin tro ganska tidigt. Han fortsätter dock att upprepa ritualerna, bönerna. Det ges en motivering för det i boken, men jag tror det handlar om att bönen ger honom en känsla av kontroll. Han har, iaf i något skeende i boken, en ganska bestämd uppfattning om hur man måste be (med intensiv närvaro) för att det ska ha någon chans att få effekt. Den förlorade tron gör det samtidigt svårt för honom att hantera mormoderns död. En scen där stämningen blir lite väl hög på hennes begravning är något jag känner igen från en film jag råkade se delar av på TV i min barndom. Jag hade dock ingen aning om då att det var från den här boken. Men det måste vara den. Scenen är alldeles för lik. I synnerhet den där deltaljen med mannen som äter korset i tårtan.
I slutkapitlet hamnar Anders på Frälsningsarmén. Han deltar i något slags gudstjänst och verkar ganska intagen av alltsammans. Sedan promenerar han en lång stund med en ung kvinnlig frälsningssoldat, under väldigt motstridiga känslor (tycks det mig). Mycket outsagt här, och Lagerkvist verkar verkligen mena att här sker något viktigt eftersom kapitlet och boken slutar med meningen: "Så slutade den första ungdomen i bara upplösning, oredlighet och förvirring." Är det något slags förälskelse som utgör inledningen till ett nytt stadium? Men å andra sidan är det snarare en avslutning än en början.
Apropå Therese Bohman, så finns det en uppenbar likhet mellan hennes och Lagerkvists meningsbyggnader: de satsradar rätt mycket
Charlotte Brontë - Jane Eyre
Den här boken läste jag under väldigt lång tid, men mestadels under julhelgen 2015 och ett par veckor i början av augusti 2016. Den kändes stundtals rätt tung i stilen, med omständliga meningsbyggnader och stor ordrikedom, vilket gjorde det svårt för mig att ta några sidor lite då och då.
Hur som helst, man kan börja med att säga att jag tyckte den var helt ok, men inte i närheten av hennes systers kraftprov Wuthering Heights. Den har inte samma mästerliga känslomässiga intensitet. Detta kan nog till viss del kopplas till att det är en jag-berättelse och att det därmed är svårare för huvudpersonen att överraska, och det finns inte heller den ovisshet om framtiden som Emily konstruerar så fint genom att dela upp sin berättelse mellan två olika tidpunkter. Här finns heller inte särskilt mycket explicit våld som skildras direkt (dock hot om våld, och saker som händer utanför Janes synfält).
Kapitelstruktur:
1-4: Uppväxten hos adoptivfamiljen.
5-10: Lowood och undervisning på andra skolor. Den bisarra episoden där hennes bästa vän dör i sömnen medan hon håller om henne. Slutar med att hon besöker adoptivfamiljen igen.
11-26: På väg till eller i anslutning till Thornfield. Även under denna period besöker hon sin gamla adoptivfamilj igen, då hennes aunt är på väg att dö. Dröjer ett rätt bra tag innan Rochester själv kommer.
27-34: Flykt från Thornfield till Moors. Hon är 19 när hon är där.
34-38: Tillbaka till Thornfield och Rochester.
Länge under läsningen störde jag mig på att berättelserna från Lowood var besynnerligt frikopplade från tillvaron på Thornfield, och när hon kom till Moors och fick en ny friare började jag laborera på ett argument om hur de tolkningar som fokuserar på Rochester får allt fel. Men återvändandet till Thornfield på slutet och giftermålet dem emellan, gör att deras samtal ändå måste göras till centrum för analyser av bokens övergripande budskap.
Min bild av boken innan jag läste den präglas starkt av Gilbert & Gubars titel The Madwoman in the Attic, och vad jag har fått för mig att de säger. Jag har efter läsningen dock väldigt svårt att tro att den galna kvinnan på vinden är en symbol för patriarkalt förtryck - eller, rättare sagt, att Charlotte Brontë avsåg henne som en sådan. Jag fann inget försök att ta hennes perspektiv eller humanisera henne, och även hennes familj sades av Rochester (och det finns ingen hint om att man ska ifrågasätta honom på den punkten) vara skojare och skurkar. Inte heller framstår hon som en symbol för någonting, utan nästan mer som en plot device som håller Rochester och Jane isär. Nedbrännandet av Thornfield och Rochesters olycka (och Janes lycka när det gäller ett stort arv) framstår för mig som en enda stor maktutjämning från CB:s sida, snarare än retribution för Rochesters förtryck av Berta.
Tillvaron på Lowood var inte ointressant, men dess förhållande till den övriga boken framstår som gåtfullt. Inte minst med tanke på hur mycket tid den tog. Är det så banalt att vi ska förstå vilken tuff barndom Jane hade, och därmed känna sympati för henne?
Frieriet från St John Rivers och det avslutande äktenskapet när Berta dött och Rochester blivit blind och krympling, gör dock att åtminstone delarna efter Lowood måste betraktas som en diskussion om det ideala äktenskapet. Här finns nog en rad subtiliteter (inte minst teologiska) som jag inte är i stånd att utreda, men man kan kanske börja med att spekulera i om inte diskussionerna mellan henne och St John Rivers i slutändan är ett argument mot möjligheten till ett rent kamratäktenskap, utan känslor för varandra (i synnerhet som Jane inte delar Rivers religiösa glöd helt och hållet). Några sidors läsning av Gilbert & Gubar, under vilka jag nickade mycket och fick ett par värdefulla insikter, gjorde mig positivt inställd till deras tolkning av boken som en roman om kvinnlig frigörelse överhuvudtaget - om att som kvinna skapa sig sitt eget liv trots svåra omständigheter. Nu får hon visserligen god hjälp av ett arv, men det måste ju sluta riktigt lyckligt på något sätt också. En tolkning längs dessa linjer verkar också stödjas av introduktionen (som jag skummade) där boken kopplas till Chartrist-rörelsen (även om CB själv var konservativ).
Bernur skriver intressanta saker, men det är mycket jag inte kan hålla med om. Hur mycket undertryckt sexualitet ska man läsa in i boken? Är Bertas våld kopplat till hennes sexualitet? Jag kan inte minnas någon passage där författaren gör den kopplingen.
Hur som helst, man kan börja med att säga att jag tyckte den var helt ok, men inte i närheten av hennes systers kraftprov Wuthering Heights. Den har inte samma mästerliga känslomässiga intensitet. Detta kan nog till viss del kopplas till att det är en jag-berättelse och att det därmed är svårare för huvudpersonen att överraska, och det finns inte heller den ovisshet om framtiden som Emily konstruerar så fint genom att dela upp sin berättelse mellan två olika tidpunkter. Här finns heller inte särskilt mycket explicit våld som skildras direkt (dock hot om våld, och saker som händer utanför Janes synfält).
Kapitelstruktur:
1-4: Uppväxten hos adoptivfamiljen.
5-10: Lowood och undervisning på andra skolor. Den bisarra episoden där hennes bästa vän dör i sömnen medan hon håller om henne. Slutar med att hon besöker adoptivfamiljen igen.
11-26: På väg till eller i anslutning till Thornfield. Även under denna period besöker hon sin gamla adoptivfamilj igen, då hennes aunt är på väg att dö. Dröjer ett rätt bra tag innan Rochester själv kommer.
27-34: Flykt från Thornfield till Moors. Hon är 19 när hon är där.
34-38: Tillbaka till Thornfield och Rochester.
Länge under läsningen störde jag mig på att berättelserna från Lowood var besynnerligt frikopplade från tillvaron på Thornfield, och när hon kom till Moors och fick en ny friare började jag laborera på ett argument om hur de tolkningar som fokuserar på Rochester får allt fel. Men återvändandet till Thornfield på slutet och giftermålet dem emellan, gör att deras samtal ändå måste göras till centrum för analyser av bokens övergripande budskap.
Min bild av boken innan jag läste den präglas starkt av Gilbert & Gubars titel The Madwoman in the Attic, och vad jag har fått för mig att de säger. Jag har efter läsningen dock väldigt svårt att tro att den galna kvinnan på vinden är en symbol för patriarkalt förtryck - eller, rättare sagt, att Charlotte Brontë avsåg henne som en sådan. Jag fann inget försök att ta hennes perspektiv eller humanisera henne, och även hennes familj sades av Rochester (och det finns ingen hint om att man ska ifrågasätta honom på den punkten) vara skojare och skurkar. Inte heller framstår hon som en symbol för någonting, utan nästan mer som en plot device som håller Rochester och Jane isär. Nedbrännandet av Thornfield och Rochesters olycka (och Janes lycka när det gäller ett stort arv) framstår för mig som en enda stor maktutjämning från CB:s sida, snarare än retribution för Rochesters förtryck av Berta.
Tillvaron på Lowood var inte ointressant, men dess förhållande till den övriga boken framstår som gåtfullt. Inte minst med tanke på hur mycket tid den tog. Är det så banalt att vi ska förstå vilken tuff barndom Jane hade, och därmed känna sympati för henne?
Frieriet från St John Rivers och det avslutande äktenskapet när Berta dött och Rochester blivit blind och krympling, gör dock att åtminstone delarna efter Lowood måste betraktas som en diskussion om det ideala äktenskapet. Här finns nog en rad subtiliteter (inte minst teologiska) som jag inte är i stånd att utreda, men man kan kanske börja med att spekulera i om inte diskussionerna mellan henne och St John Rivers i slutändan är ett argument mot möjligheten till ett rent kamratäktenskap, utan känslor för varandra (i synnerhet som Jane inte delar Rivers religiösa glöd helt och hållet). Några sidors läsning av Gilbert & Gubar, under vilka jag nickade mycket och fick ett par värdefulla insikter, gjorde mig positivt inställd till deras tolkning av boken som en roman om kvinnlig frigörelse överhuvudtaget - om att som kvinna skapa sig sitt eget liv trots svåra omständigheter. Nu får hon visserligen god hjälp av ett arv, men det måste ju sluta riktigt lyckligt på något sätt också. En tolkning längs dessa linjer verkar också stödjas av introduktionen (som jag skummade) där boken kopplas till Chartrist-rörelsen (även om CB själv var konservativ).
Bernur skriver intressanta saker, men det är mycket jag inte kan hålla med om. Hur mycket undertryckt sexualitet ska man läsa in i boken? Är Bertas våld kopplat till hennes sexualitet? Jag kan inte minnas någon passage där författaren gör den kopplingen.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)