Den här boken läste jag under väldigt lång tid, men mestadels under julhelgen 2015 och ett par veckor i början av augusti 2016. Den kändes stundtals rätt tung i stilen, med omständliga meningsbyggnader och stor ordrikedom, vilket gjorde det svårt för mig att ta några sidor lite då och då.
Hur som helst, man kan börja med att säga att jag tyckte den var helt ok, men inte i närheten av hennes systers kraftprov Wuthering Heights. Den har inte samma mästerliga känslomässiga intensitet. Detta kan nog till viss del kopplas till att det är en jag-berättelse och att det därmed är svårare för huvudpersonen att överraska, och det finns inte heller den ovisshet om framtiden som Emily konstruerar så fint genom att dela upp sin berättelse mellan två olika tidpunkter. Här finns heller inte särskilt mycket explicit våld som skildras direkt (dock hot om våld, och saker som händer utanför Janes synfält).
Kapitelstruktur:
1-4: Uppväxten hos adoptivfamiljen.
5-10: Lowood och undervisning på andra skolor. Den bisarra episoden där hennes bästa vän dör i sömnen medan hon håller om henne. Slutar med att hon besöker adoptivfamiljen igen.
11-26: På väg till eller i anslutning till Thornfield. Även under denna period besöker hon sin gamla adoptivfamilj igen, då hennes aunt är på väg att dö. Dröjer ett rätt bra tag innan Rochester själv kommer.
27-34: Flykt från Thornfield till Moors. Hon är 19 när hon är där.
34-38: Tillbaka till Thornfield och Rochester.
Länge under läsningen störde jag mig på att berättelserna från Lowood var besynnerligt frikopplade från tillvaron på Thornfield, och när hon kom till Moors och fick en ny friare började jag laborera på ett argument om hur de tolkningar som fokuserar på Rochester får allt fel. Men återvändandet till Thornfield på slutet och giftermålet dem emellan, gör att deras samtal ändå måste göras till centrum för analyser av bokens övergripande budskap.
Min bild av boken innan jag läste den präglas starkt av Gilbert & Gubars titel The Madwoman in the Attic, och vad jag har fått för mig att de säger. Jag har efter läsningen dock väldigt svårt att tro att den galna kvinnan på vinden är en symbol för patriarkalt förtryck - eller, rättare sagt, att Charlotte Brontë avsåg henne som en sådan. Jag fann inget försök att ta hennes perspektiv eller humanisera henne, och även hennes familj sades av Rochester (och det finns ingen hint om att man ska ifrågasätta honom på den punkten) vara skojare och skurkar. Inte heller framstår hon som en symbol för någonting, utan nästan mer som en plot device som håller Rochester och Jane isär. Nedbrännandet av Thornfield och Rochesters olycka (och Janes lycka när det gäller ett stort arv) framstår för mig som en enda stor maktutjämning från CB:s sida, snarare än retribution för Rochesters förtryck av Berta.
Tillvaron på Lowood var inte ointressant, men dess förhållande till den övriga boken framstår som gåtfullt. Inte minst med tanke på hur mycket tid den tog. Är det så banalt att vi ska förstå vilken tuff barndom Jane hade, och därmed känna sympati för henne?
Frieriet från St John Rivers och det avslutande äktenskapet när Berta dött och Rochester blivit blind och krympling, gör dock att åtminstone delarna efter Lowood måste betraktas som en diskussion om det ideala äktenskapet. Här finns nog en rad subtiliteter (inte minst teologiska) som jag inte är i stånd att utreda, men man kan kanske börja med att spekulera i om inte diskussionerna mellan henne och St John Rivers i slutändan är ett argument mot möjligheten till ett rent kamratäktenskap, utan känslor för varandra (i synnerhet som Jane inte delar Rivers religiösa glöd helt och hållet). Några sidors läsning av Gilbert & Gubar, under vilka jag nickade mycket och fick ett par värdefulla insikter, gjorde mig positivt inställd till deras tolkning av boken som en roman om kvinnlig frigörelse överhuvudtaget - om att som kvinna skapa sig sitt eget liv trots svåra omständigheter. Nu får hon visserligen god hjälp av ett arv, men det måste ju sluta riktigt lyckligt på något sätt också. En tolkning längs dessa linjer verkar också stödjas av introduktionen (som jag skummade) där boken kopplas till Chartrist-rörelsen (även om CB själv var konservativ).
Bernur skriver intressanta saker, men det är mycket jag inte kan hålla med om. Hur mycket undertryckt sexualitet ska man läsa in i boken? Är Bertas våld kopplat till hennes sexualitet? Jag kan inte minnas någon passage där författaren gör den kopplingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar