Den här läste jag under sommaren, lite då och då (den passar verkligen för det) och fick beröm av SL för att jag hade den på nattduksbordet, vilket var smickrande.
Det var en trevlig, intressant bok. Dunham har en stil som jag gärna skulle behärska. Frågan är hur man ska karaktärisera den. För mig framstår den som ett skolexempel på modern, hipp, amerikansk journalistisk prosa (detta är en memoar, fast mer tematiskt ordnad). Personer karaktäriseras genom en udda detalj i deras utseende, eller någon av sina märkligare vanor. Här finns drastiska stilnivåskiften från ganska akademisk prosa till svär- och könsord. Mycket strikt talat ovidkommande kläddetaljer och populärkulturella referenser. Den där sortens oväntade fortsättningar, vad de nu kallas ("Hon tog sin scarf och bussen till Helsingborg."). Drastiska liknelser och kontraster. Mycket punchlines. ("This relationship culminated in the worst trip to Los Angeles ever seen outside of a David Lynch film.") Det kan nog vara värt att skaffa ett ex för framtida referens.
Det är frågan om Dunham har samlat på sig många bra stories eller om hon bara är bra på att berätta om dem. En som särskilt satte sig i minnet var dock den om hennes första jobb som expedit i en affär för lyxbarnkläder, och hur det ledde till hennes första karriärsteg inom film och TV.
Detta ska föreställa generationserfarenheter. Samtidigt får jag en känsla av att detta ändå är ett rätt udda, och naturligtvis privilegierat liv (fast ofta rätt intressant - även när hon är som mest självmedveten, vilket Natalia Kazmierska klagade på i sin recension, tycker jag den självmedvetenheten rätt intressant att se också).
Natalia Kazmierskas recension.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar