Andrej Kurkov: Döden och pingvinen

Även denna bok läste jag för några månader sedan, så minnena av den är inte särskilt precisa. Intrycket är halvpositivt. Historien om dödsruneförfattaren som lever med en pingvin var rätt kul, både i sin lätt surrealistiska slumpmässighet och sin östeuropeiskhet, där människor (män) av ett visst temperament spelar en framträdande roll: vaga men uppenbart skumma i sina avsikter och kamratliga på ett sätt som man i förstone inte kan avgöra om det handlar om känslomässig intensitet eller maktutövning.

En smårolig historia, som sagt. Viktors arbete är på något plan en allegori över korruptionen i Östeuropa, i synnerhet över människor som deltar i den och låtsas som att de inte förstod bättre (för någonstans anar nog Viktor att det är något skumt han är inblandad i). Men det finns något ofullbordat över själva konstruktionen. Det blev aldrig klarlagt varför den här maffian behövde någon som skriver dödsrunor åt dem. Fungerade tidningen familjesidor som något sorts kommunikationskanal för dem? Men i så fall varför? 

Jag hade svårt att förstå vad pingvinen skulle illustrera. Wikipedia (ovan) föreslår att den är en allegori för Viktor själv, eller för den östeuropeiska människan överlag: "Misha is also lost, unhappy and generally out of his element, literally and figuratively." Nog för att Viktor (och alla andra) nog är lite främmande för det samhälle de lever i, men "out of his element" låter lite för snällt. Jag tycker han verkar finna sig ganska väl tillrätta.

Douglas Coupland: The Gum Thief

Coupland är en favoritförfattare ända sedan vänner till familjen av mig Microserfs när jag fyllde 14 (ca). Jag brukar uppskatta hans stämningar, och han är mannen bakom mycket av min romantiska bild av USA. Jag läste större delen av den här boken på resan till Trento i mars, så min bild av vad boken handlade om är lite dimmig. Men jag minns så mycket att jag tyckte rätt bra om den. Den kändes mer fokuserad än jPod, med en bättre historia och större känslomässig tyngd. Roger och Bethany är välgjorda vanliga människor, fast lite i ingenstans, plågsamt medvetna om detta och försöker hitta något sätt att överleva. I Bethanys fall hennes ganska bleka framtidsutsikter (kommer inte ihåg om det slutar med att hon ska till college eller inte), och i Rogers fall att hans liv även i hans egna ögon framstår som misslyckat. Det är för det mesta ganska pessimistiskt, mycket som går åt skogen, men en del går bra och det känns... realistiskt.

Men Rogers roman förstod jag inte. Den var visserligen rätt kul, men vad den hade med resten av boken att göra var svårt att greppa. Det slår mig att den kanske skulle kunna handla om det inte alltför roliga livet på toppen. Människorna i den skulle nog föreställa framgångsrika i någon mening (författare, prefekt, läkare). Inte heller kändes parodin på skrivarkurser särskilt logisk. Kanske är den tänkt att fungera som en markering av att Roger faktiskt är en rätt bra författare? Här tror jag att Coupland hade kunnat förlita sig på sin egen förmåga istället. Men det får jag tänka på om jag läser om den, vilket jag mycket väl kan tänka mig att göra.

De bleka framtidsutsikterna... Hur många människor lever i en sådan tristess? Lyckas de flesta finna mening i någonting, eller känner de en sådan frustration som man från medelklassperspektiv får för sig att de borde känna?