Coupland är en favoritförfattare ända sedan vänner till familjen av mig Microserfs när jag fyllde 14 (ca). Jag brukar uppskatta hans stämningar, och han är mannen bakom mycket av min romantiska bild av USA. Jag läste större delen av den här boken på resan till Trento i mars, så min bild av vad boken handlade om är lite dimmig. Men jag minns så mycket att jag tyckte rätt bra om den. Den kändes mer fokuserad än jPod, med en bättre historia och större känslomässig tyngd. Roger och Bethany är välgjorda vanliga människor, fast lite i ingenstans, plågsamt medvetna om detta och försöker hitta något sätt att överleva. I Bethanys fall hennes ganska bleka framtidsutsikter (kommer inte ihåg om det slutar med att hon ska till college eller inte), och i Rogers fall att hans liv även i hans egna ögon framstår som misslyckat. Det är för det mesta ganska pessimistiskt, mycket som går åt skogen, men en del går bra och det känns... realistiskt.
Men Rogers roman förstod jag inte. Den var visserligen rätt kul, men vad den hade med resten av boken att göra var svårt att greppa. Det slår mig att den kanske skulle kunna handla om det inte alltför roliga livet på toppen. Människorna i den skulle nog föreställa framgångsrika i någon mening (författare, prefekt, läkare). Inte heller kändes parodin på skrivarkurser särskilt logisk. Kanske är den tänkt att fungera som en markering av att Roger faktiskt är en rätt bra författare? Här tror jag att Coupland hade kunnat förlita sig på sin egen förmåga istället. Men det får jag tänka på om jag läser om den, vilket jag mycket väl kan tänka mig att göra.
De bleka framtidsutsikterna... Hur många människor lever i en sådan tristess? Lyckas de flesta finna mening i någonting, eller känner de en sådan frustration som man från medelklassperspektiv får för sig att de borde känna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar