Samis andra bok blev väl något mer försiktigt mottagen, och fick en hejdundrande sågning av bernur. Och jag måste säga att även jag blev väldigt skeptisk av detta. Den här boken är "formellt" ännu mer självbiografisk än Väldigt sällan fin i det att brevskrivaren i boken heter Sami, och som bekant till honom känner jag också igen ett par av historierna som fladdrar förbi - han har dragit dem när vi träffats.
Bernur hade flera invändningar som jag håller med om, men mitt största problem med boken är nog att berättaren här framstår som inte så lite osympatisk. Och då inte bara för att han ser sig själv som ett missförstått geni, utan främst för att han verkar se ned på världen runt omkring sig så mycket. Till exempel skriver han en del om hur han vikarierar som lärare. Det är väl en sak att ifrågasätta ett vikariesystem som slänger i folk i skolsalarna lite hipp som happ. Men det är ändå det sätt som han fick sin försörjning på, och det är märkligt att uttrycka sig så nedlåtande om de lärare som tackar honom och tycker att han sköter jobbet bra. Allt sånt beröm är givetvis givet omständigheterna. Det borde en begåvad man som Sami fatta.
Ett ännu större problem är att Anna, tjejen som tilltalas i brevet, som enligt gemensamma bekanta också är en verklig person. Sami verkar på något sätt stå i tacksamhetsskuld till henne - annars skulle han väl inte sätta sig ned och skriva - men deras exakta relation får man inte grepp om. Men han är också mycket nedlåtande mot henne. (Likaså mot en annan tjej, som inte ens nämns vid namn, utan kallas "en hon".) Han påstår sig hela tiden kunna förutsäga hur hon ska reagera på saker han skriver, och avfärdar dem just därför. Sådana killar får mig att känna mig bitter på ett sätt jag verkligen inte gillar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar