En av årets första böcker blev denna grandiosa skröna, som jag tänkt läsa länge, inte minst för att min bror Jonas rekommenderat den. Jag har tidigare läst Kehlmanns nästa skönlitterära bok, Ruhm (2009) på tyska. Det var en samling noveller (eller på vissa sätt en roman) som vandrade in i varandra på trixiga sätt. Ganska underhållande vad jag minns.
Och underhållande är också Världens mått. Det handlar om Gauss och Humboldt, deras äventyr i världen och möten sent i livet, och det hela ger intrycket av dramatiserad vetenskapshistoria. I synnerhet Humboldt går igenom många strapatser, inte alltid till någon uppenbar nytta, men just därför är det ofta rörande för en som i likhet med dessa herrar har gjort vetenskapen till sin livsform. En formulering som stannat kvar i örat är den som den unge von Humboldts lärare, Marcus Herz, inpräntar i honom: "Närhelst tingen förskräckte var det en god idé att mäta dem." En sammanfattning av vetenskapens etos så god som någon.
Formellt sett är boken rätt enkel. Det börjar med en prolog när de är rätt gamla, och Humboldt försöker tvinga Gauss till en vetenskapskonferens i Berlin. Sedan följer man deras banor från det att de var små, omväxlande i varannat kapitel, och sedan förbi konferensen, till slutet då Gauss son måste fly till USA. Det sista som sker i boken är att denne ser Amerikas kust.
Men på det hela taget är jag ändå lite besviken på den här boken. Visserligen var mina förväntningar högt ställda, men jag väljer ändå att framhärda. Man får visserligen en del vetenskapshistoria, men det är inte i närheten av den beläsenhet och detaljskärpa med vilken, säg, Thomas Pynchon skulle behandla ett liknande ämne. Och relationen mellan Gauss och Humboldt görs det inte så mycket av. Någonstans ska de väl symbolisera teoretikern och empirikern. Gauss tycker sig kunna lura ut universums hemligheter hemma på sin kammare, på sin höjd behövs ett laboratorium. Humboldt vill hela tiden ut och resa i världen. Boken tycks mig faktiskt ganska entydigt ge Gauss rätt. Denne når visserligen inte samma upphöjda positioner som Humboldt, men hans resultat framstår ändå som viktigare och han uppnår mer givet de resurser han lägger ned. Och Humboldts publika föreläsningar framställs närmast som svammel. Och det kan nog stämma, så långt jag kan min vetenskapshistoria, mellan de här två herrarna. All den empiri som Humboldt samlade in verkar för hans egen del inte ha lett till så mycket annat än ganska tomt katalogiserande. Möjligen var den till glädje för efterföljare.
Och även om prosan på många sätt verkar kompetent i stilen, så sätter jag också några frågetecken för formen, och då främst för spåret med Gauss son, hans inblandning i preussiskt nationalistiska grupper, och att han måste fly till USA. Jag förstår inte alls vad det gör i boken, vilken poäng det ska illustrera gentemot det övriga. Här finns temat med sonen som är förtryckt av den intellektuellt överlägsne fadern, men vad det gör i boken i övrigt är som sagt oklart.
En bra bok på det hela taget, men likväl en besvikelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar