Den här snabbläste jag under julhelgen. Det kanske gick lite väl fort, för nu tycker jag mig inte minnas så värst mycket av den. Men jag gör ett försök.
Handlingen är mycket enkel: Pavel Ivanovitj Tjitjikov åter runt bland godsägare på den ryska landsbygden för att köpa upp "döda själar"(avlidna livegna bönder), som ska användas i någon sorts ekonomisk svindel. Under färden får man sig en rundmålning av livet bland ryska godsägare, vars ekonomiska ställning kan variera en del. Här finns de obegripligt snåla och den irriterande festprissen, som är väldigt oförskämd hela tiden och ställer (avsiktligt?) till bekymmer, men insisterar på att han och Tjitjikov är de bästa vänner. Kanske ett rätt tänkvärt porträtt av det där som kallas "manlig vänskap"?
Boken var verkligen inte vad jag förväntade mig. Med den titeln och den summeringen (och vad jag hört om Gogols författarskap i övrigt) hade jag väntat mig något avsevärt "djupare", mer metafysiskt. Tydligen så ska Tjitjikov och hans färd vara en allegori över Ryssland, men det framgår inte av denna första del (de andra blev aldrig skrivna/utgivna). Istället är det en skröna i ganska dickensk anda, låt vara en Dickens är rätt glad i att skåla med grabbarna på krogen. Inte ens bedrägeriet hade någon större symbolisk innebörd. Det var bara ett bedrägeri rakt av. Det tillförde ingenting att få veta hur det skulle gå till.
Det är en rätt cynisk historia, och tydligen ska Gogol ha avsett att "omvända" Tjitjikov i de följande delarna, och låta romanen utmynna i en predikan om Rysslands öde. (Enligt Wikipedia var varken denna bok eller Revisorn avsedda som satir över Ryssland, utan som porträtt av omoraliska individer. Ett intressant fall för Lukács realismteori.) I så fall låter det som att det var bra att de återstående delarna aldrig gavs ut, för jag undrar hur man hade kunnat göra en sådan omvändelse trovärdig. Mina vaga minnen av de första kapitel som finns bevarade av andra delen säger mig att det hade blivit rätt tråkigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar