Detta är den första boken ur den trilogi av sagor/fantastiberättelser som ledde fram till Italo Calvinos... födelse kan man nog säga. Innan dess hade han publicerat någon realistisk roman, ganska långt ifrån den sorts berättelser han senare blivit känd för.
Redan i denna "första" bok framstår han för mig som en ganska färdig författare. Det är till exempel flera punkter från hans Six Memos som jag tycker går igen i stilen. Framförallt snabbheten. Allt händer med ett minimum av miljöbeskrivningar och andra longörer. Personernas tankeprocesser skildras knappast alls. Till exempel "beslutar" sig visconten på en rad bara sådär för att bli förälskad i Pamela. Lätthet känns också igen. Allt händer utan ansträngning, utan att Calvino bryr sig hövan om att förklara till exempel hur en halv människa kan ha så stor handlingskapacitet.
Historien är på många sätt gåtfull. Den har ingen realism i sig, knappt ens inom sina egna parametrar (det omdömet skulle kunna preciseras), vilket ger mig känslan av att allt är symboler eller tecken för något annat. Å andra sidan är detta ofta mycket svårdechiffrerat. Behållningen ligger väl istället i att vissa bilder/scener/idésammanställningar är väldigt minnesvärda. Som skildringen av hugenotterna, som tappat bort sin bibel och varit förföljda så länge att de glömt alla sina religiösa seder. Därför mumlar alla i psalmsången och folk vågar knappt knäppa händerna när de ber, av rädsla för att göra några liturgiska fel.
I förordet skriver Calvino om den djupare innebörden av "den kluvna människan". Men det är rätt svårbegripligt. Han pratar lite om Marx och Freud, men hur de passar in på denna berättelse förstår jag inte. Dessa författare skriver om en längtan efter en ny fullständighet, men någon sådan verkar inte finnas hos Visconten, i alla fall inte hos hans onda sida, som bara rasar runt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar