Den roligaste, mest intressanta bok jag har läst på bra länge. Lejonparten läste jag under mellandagarna 2014, och slutet under januari följande år.
Detta är första bandet av fem i de Beauviors självbiografi, och behandlar den första tiden i hennes liv, fram till att hon är lite mer än 20 och, tror jag, inleder relationen till Sartre (det var inte helt klart för mig på slutet, för hon kände till Sartre sedan något tidigare, och i slutet av den här volymen lät det lite tvetydigt, men Wikipedia bekräftar att så är fallet).
Berättelsen är en fest om man som jag är intresserad av borgerliga seder. De Beauvoir ger en mängd detaljerade bilder från sin tydligen ganska konservativa familjs dagliga liv, om sina relationer med väninnor och män, och hur hon steg för steg, utan att från början avse det, går ur den miljön. Hennes far verkar onekligen ha varit ett fascinerande exemplar - en misslyckad företagare som söker tröst i aristokratiska tankar om den ädla personlighetens värde.
Det är också intressant att fundera över de skolor som de Beauvoir går i. Onekligen framstår de som mer pådrivande och mer avancerade i sin nivå än dagens svenska, men samtidigt också klart mer selektiva. Man bör nog också tänka på att de Beauvoir själv hör till den absoluta eliten även i detta system. Men även när jag nu läser om ágregation har jag svårt att avgöra hur svårt detta är. Det låter märkligt att syftet "bara" är att kvalificera sig som gymnasielärare. Men det kanske säger mer om det svenska systemet. Man kan också tillägga att skolorna på ett pedagogiskt plan framstår som föga märkvärdiga. På universitetet är det föreläsningar och, vad det verkar, ganska mycket eget arbete, som sedan examineras med väldigt stora tentor på slutet. Möjligen har de mer av seminarieliknande undervisning i mindre grupper tidigare.
Men mest intressant och mest imponerade är huvudpersonen själv. Jag har i vagt minne en diskussion i Under det rosa täcket (möjligen var det så att Björk refererade den, snarare än uttryckte en åsikt själv), om huruvida de Beauvoir var lycklig i livet (främst i relationen till Sartre) och om hon var helt ärlig och nöjd med sina val. En sådan diskussion framstår som helt bisarr när jag ser den människa som framträder här. Mycket säker i omdömet om sig själv och sina later och misstag, och så stolt över sig själv även i de senare. Möjligen faller också den diskussionen lite snett. Poängen med att leva autentiskt är som jag förstår det att göra medvetna val. Om de valen sedan faller ut som man tänkt sig är en annan sak.
Det är möjligt att detta har att göra med att de Beauvoir har lättare att analysera detta eftersom hon i så hög grad beskriver en miljö som hon gjorde uppror mot, men eftersom den samtidigt framstår som en så stor del av henne själv har jag svårt att tro att det bara handlar om det. Men det återstår väl att se i senare volymer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar