Therese Bohmans andra roman har många bra ingredienser, som gjorde den till mycket trevlig julläsning. Den har fin norrköpingsfärg, är spännande, och har minst en vändning som jag inte alls kunde förutse. Den skildrar lite studentliv, vilket jag alltid tycker är intressant. Det är, precis som hos Elin Boardy, mycket kompetent. Framförallt finns här tonsäker språkbehandling, och en serie fint avlyssnade repliker.
Men som ofta har jag mer att säga om det jag tycker är problematiskt i boken.
Det största problemet är att boken bara har ett enda perspektiv: huvudpersonens. Denna iakttagelse syftar inte bara på att den har en jag-berättare, utan också på att ingen annan får chansen att säga sitt. Därtill finns det mycket lite som tyder på att det är menat att man ska läsa huvudpersonens påståenden "vid sidan om", dvs. att författaren antyder att hon har fel. Tvärtom ska huvudpersonen se det mesta komma (mest uppenbart när det gäller bilderna på slutet, när hennes medvetenhet om att bilderna inte är till för "konstnärliga syften" slängs in i en bisats). Visserligen blir hon lite nitad av Alex, men hon verkar egentligen aldrig ha fel. Hon får aldrig några seriösa motargument. Hennes väninna Emelie görs mer svarslös än vad hon skulle behöva vara. Ofta är detta lite tröttsamt.
Delvis står nog den omständigheten i vägen att jag följt Therese Bohman
rätt länge. Jag associerar väldigt mycket av det som
huvudpersonen säger om andra (särskilt om olika samhällsklasser) och om
sig själv (inklusive utseendet) till sådant som jag sett henne skriva i
blogg och skunkdagbok. Så för mig framstår huvudperson och författare
som ganska svårskiljaktiga. Med det menar jag inte att jag tror att
handlingen är självbiografisk. Men det gör det svårt för mig att tro
något annat än att det är meningen att huvudpersonen ska ha rätt i allt.
Detta är i sin tur problematiskt för mig eftersom jag har svårt att
hålla med om allt. Mycket av raljerandet om medelklassiga seder och dess
kvinnors förhållningssätt till världen finns det någon poäng i, men den
överdrivs, och saknar för min del den sympati som jag skulle mena ändå någonstans borde finnas där. Det är ju inte som att patriarkatet är ett påhitt. I den meningen framstår bokens argument som alltför onyanserat. En kritik av det här slaget borde snarare utmynna i förslag om mer konstruktiva förehavanden,
än vad som nu framstår som ganska hånfulla avfärdanden.
Det blir svåremotståndligt att fundera över Bohmans syn på social rättvisa. De som hyllas är de som är "naturliga" (arbetarklassen, som huvudpersonen själv kommer från, och en sådan som Malmberg som bara lever sina privilegier utan att skämmas eller metakommentera dem). Samtidigt vill hon i teorin hylla det konstlade (denna motsägelse nämns explicit mot slutet av boken, men författaren har egentligen ingen kommentar till det). Vill Bohman ha dagens ojämlikhet men med mer välförtjänta personer, som hon själv, på de högsta positionerna?
Något som jag gärna skulle diskutera är vad slutet är tänkt att illustrera eller göra för poäng. Malmberg och hans fru uppfattar sig rimligen vara i en utpressningssituation. Detta använder sig huvudpersonen av, utan större skrupler. Möjligen anser hon sig ha rätt till det. Men vad rättfärdigar det? Jag kan inte se att Malmberg har begått någon större orätt mot henne.
Se även Bernurs recension, Thente på sin blogg, SvD, Sydsvenskan, UNT, TT-intervju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar