Detta är faktiskt den första roman av Dave Eggers som jag läser, eftersom Ett hjärtslitande verk... tydligen räknas som självbiografi. Det är givetvis helt korrekt, men jag tenderar att analysera och tänka på den som en roman, en mycket rolig och rörande sådan. Eggers hade onekligen ett ovanligt och spännande liv i sin ungdom, och han levde det inte utan bravur. Jag läste den här under ett par dagar under min semester vintern 2015, efter att ha plockat på mig den på biblioteket.
Jag gillade som sagt självbiografin, men sedan har jag undvikit hans romaner, framförallt på grund av hans världsförbättrarambitioner. Inte så att jag inte sympatiserar med de projekt han engagerar sig i, men det är helt enkelt inte det jag vill ha av litteratur.
Jag började läsa den här för att jag tyckte att den verkade handla om något annat än detta, men där tog jag miste, tror jag. Boken handlar om en man som tar ett antal personer till fånga i syfte att prata med dem och ofta att ställa dem till svars för olika saker. Den tar upp olika teman som på olika sätt handlar om samhällets svek, antingen det gäller det nedlagda rymdprogrammet, föräldrar som inte bryr sig, eller polisens maktmissbruk. Men det är lite knepigt för mig att förstå vart Eggers vill komma. Behandlingen av dessa ämnen känns inte särskilt originell. Därtill är det svårt att sympatisera med huvudpersonen, som för mig framstår som störd. Så pass störd att jag inte ens vill medge att "han har en poäng". Till exempel motsägs en del av hans minnen från barndomen av mamman, och vi har inget direkt skäl att tro att hon ljuger, men flera skäl att tro att han kan ha skapat dessa eller förstorat upp dem ur en känsla av att vara förorättad. Och även om han har rätt i att polisen mörkade hur det gick till när hans vän blev skjuten (och det jag tycker boken ger läsaren skäl att tro att han har) så är hans hållning inte ett dugg konstruktiv, och jag tycker inte berättelsen argumenterar bra för att man ska bry sig om hans känslor, eller berättigar dem.
Samtidigt finns det saker som imponerar. Boken är helt och hållet skriven som dialog, och här finns en del fiffiga grepp att lära av när det gäller att få fram all information som behövs, utan att det låter alltför krystat. Och Eggers håller så klart avsevärt högre klass i sin prosa än de flesta svenskar. Jag skulle fortfarande absolut hänga på låset om han bestämde sig för att skriva något lite mindre samhällstillvänt. Kanske skulle jag ta mig en titt på romanutgåvan av Where the Wild Things Are?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar