Gina Perry - Behind the Shock Machine

Den här boken fick jag när jag fyllde år förra året. Jag streckläste den samma helg. Det är med andra ord en lättläst, mycket spännande och intressant bok. Den handlar om Milgram-experimentet. Utan att formellt sett ha några akademiska pretentioner har Perry gjort imponerande källforskning. Hon verkar ha tillbringat mycket tid i Yales arkiv (experimentet finns filmat och transkriberat i detalj), och hon har intervjuat många deltagare, inklusive de som spelade rollerna som försöksledare och offer.

Perry är mycket kritiskt inställd till experimenten, både vad gäller de forskningsetiska och de vetenskapliga aspekterna. Hon verkar driva en tes om att det inte finns något substantiellt att lära sig av dem. Jag är inte beredd att följa henne hela vägen här, men hon kommer onekligen med en del påpekanden som är eller kan tyckas vara graverande, och som är viktiga att känna till när man tolkar resultaten.

Bland dessa är:

• Milgram var 27 år när han genomförde dessa experiment, och i en känslig fas i sin karriär där han var tvungen att komma med något riktigt intressant för att få tenure (han hamnade så småningom på CUNY - inte det sämsta stället att jobba på, men det torde ändå ha varit en besvikelse för en man med hans Ivy League-aspirationer).
• Milgram använde medvetet inga Yale-studenter eller -anställda. Enligt Perry (jag kommer inte ihåg hennes argument för detta) var detta för att han trodde att dessa skulle vara mindre lydiga.
• Även valet av skådespelare präglades av detta. Framförallt försöksledaren var en f.d. gymnasielärare som valdes för sin naturligt auktoritativa framtoning.
• Försöksledaren pressade stundtals försökspersonerna mycket mer än vad som framgår av de formella instruktionerna. Milgram övervakade för övrigt långt ifrån alla sessioner, utan denne fick ett tungt ansvar för experimentens genomförande.
• Det finns saker som talar för att en hel del försökspersoner, framförallt de som gick hela vägen, genomskådade experimentet och såg att allt var på låtsas. 
• Milgram hade egentligen ingen teori.

Utöver detta tillkommer såklart forskningsetiska aspekter som att de flesta inte fick veta att det var en bluff direkt efter genomförandet, och en hel del förmodligen aldrig någonsin upplystes om det. De flesta fick veta det genom en enkät som skickades ut i efterhand.


Förutom detta redogör Perry också koncist och intressant för den forskningstradition som Milgram verkade i, som han mer eller mindre kom att avsluta. Behavioristernas idé om att människan är som vilket djur som helst, ledde till att experiment på människor kom att betraktas lite som vilket djurexperiment som helst.

Även om jag som sagt inte riktigt är beredd att hålla med Perry hela vägen, så måste jag ändå säga att det är en mycket fin bok hon har skrivit. Hon gör ovanligt tydlig åtskillnad mellan sina mer källförankrade redogörelser och sina mer spekulativa utläggningar om vad de inblandade tänkte och kände. På ett ställe skriver hon att experimentet är mer ett konstverk än en vetenskaplig studie. Detta tycks mig oerhört träffande. Milgrams experiment har blivit en apparat, en historia eller en händelse som verkar säga något viktigt, men det är oklart vad.