Denna läste jag och Rasmus i vår bokcirkel under februari 2015. En nätt liten sak, som var betydligt bättre nu än första gången jag läste den. Men jag är fortfarande inte något övertygat fan av H.
Anledningarna till detta är främst att jag inte är så imponerad av isbergstekniken. I ett mail till Urban uttryckte jag det så här: "... Hemingways isbergsteknik är ett sätt att överlåta ansvaret för att skapa
ett djup i karaktärerna på läsaren. Min svala inställning till H hänger [...] samman med min beundran för mer 'pratiga' författare som David
Foster Wallace, Zadie Smith eller Proust." (Eller Bret Easton Ellis.)
Ett annat tydligt problem för mig var att jag inte fäste mig så mycket vid karaktärerna, eller hade "fel" känslor för dem. De lever ett liv som nog var spännande och exklusivt då, men som inte är det längre. Det är i alla fall inom räckhåll för en sådan som mig. Deras problem, deras svårighet att finna mening i tillvaron, ges egentligen aldrig någon inträngande behandling, utan finns snarare med som något som anas i bakgrunden (det där isberget, får man förmoda). I samma kategori ligger också min tendens att identifiera mig med Cohn. (Några nutida recensenter har velat tillskriva H antisemitism. Det tror jag dock att Rasmus hade bra argument för att det inte stämde. Biografiskt grundade.) Hans vilja att vara med, men inte riktigt vara så cool, och kanske egentligen inte ha så mycket att bidra med, känner jag igen mig i alltför mycket, egentligen alltför mycket för att erkänna det. Samtidigt är hans ställning i boken lite förvirrad. Han är visserligen lite töntig, men han är också firad författare, får ligga med den coolaste tjejen i stan, och han spöar alla de andra killarna i gänget i slagsmål. Jag är egentligen rätt osäker på hur man ska uppfatta honom.
Samtidigt var den här boken definitivt bättre den här gången. Framförallt tror jag att jag förra gången var totalt oförmögen att förstå att karaktärerna "slängde käft" med varandra. Från samma mail: "Jag tänker nu att jag på den tiden hade föreställningen att karaktärer i
böcker alltid skulle tala i ett uppriktigt tonläge, det där som
engelskspråkiga kallar "sincere", och inte retas, provocera och skoja
med varandra. Det gjorde att jag hade svårt att förstå en dialog som den
[du] citerade." Så nu kan jag i alla fall se att Hemingway är en mycket bra författare i någon slags teknisk mening, men hans teman och vision av tillvaron (och kanske av den historiska epoken) verkar inte riktigt tilltala mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar